Redo för nya utmaningar – välkommen till vårt gäng!

Nu är det dags att hitta en ny medlem till världens bästa team på Engelbrekts förskola! Är du sugen på nya utmaningar? Vill du vara med och skapa en förskola med hög kvalitet för barnen? Är du erfaren pedagog med Reggio Emilia erfarenhet eller sugen att arbeta utifrån demokratiska mötesplatser där barnen är huvudperson i sitt eget lärande? Då tycker jag att du ska skicka i en ansökan! Vi finns mellan högskolan i Halmstad och centralstationen😀🥰🤩

Annons till Engelbrekts förskola

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Projekterande – att leda genom att lyssna

Detta var rubriken på Martina Lundströms föreläsning som vi hade på utvecklingsdagen i torsdags. Jag fick springa iväg på möte på förvaltningen som inte kunde missas och eftersom föreläsningen var via Teams fick jag tillåtelse att spela in för att sedan för eget bruk kunna se samma sak som mina medarbetare fick lyssna till.

Bild Martina Lundström

Denna bild från Martina Lundströms föreläsning fångade mig direkt eftersom den sade allt som jag egentligen vill ha sagt med hur det är att arbeta projekterande men som jag aldrig kunnat förmedla utifrån detta sätt. För mig helt fenomenalt sätt att se på projekterande!!! Vad menas då med repen?

Bilden på repen handlar om att när man ska börja lyssna på barnen så pågår så många olika processer bredvid varandra. Vissa tycker att det är synd att man ska gå in att styra dessa processer medan andra vill styra upp. Alla dessa processer som pågår och det lyssnande som ska fortgå för att kunna utkristallisera vad barnet/barnen undersöker och utforskar kan skapa oreda hos många pedagoger som då väljer att dela upp allt i ämnen, områden och att arbeta målstyrt (= bilden i mitten med repen som hänger fint uppdelade), det vill säga enligt min tolkning ett linjärt arbetssätt som inte handlar om att man som pedagog ”går bredvid” barnen och tillsammans utforskar. Där pedagogen inte är den som vet allt utan lär tillsammans med barnen. Där pedagogens egna tankar och egna planerande inte tar överhand över barnens tankar och funderingar. Den sista bilden handlar om ett projekt. De stora punkterna handlar om större knutpunkter medan de mindre punkterna är mycket mindre knutpunkter. I projekten blir de stora knutpunkterna där de flesta barnen är med och intresserade medan ibland blir endast några barn intresserade av något inom projektet och det symboliseras av de mindre knutpunkterna. Det är enligt Martina av yttersta vikt att pedagogerna förstår att så kommer det att vara i ett projekt – ”vissa frågor bränner till mer”. Även vårdnadshavarna måste förstå detta påtalar Martina. Alla kommer alltså inte att vara intresserade på samma sätt hela tiden.

Att arbeta projekterande är att ta ett ställningstagande för vilken förskola vi vill skapa och vilken förskola som samhället behöver! Detta ställningstagande kring att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin dvs utifrån den socialkonstruktionistiska och posthumanistiska vetenskapliga grunden, hade jag tagit när jag fick möjligheten att starta upp Engelbrekts förskola. Där ingår det projekterande arbetssättet som handlar om det som rubriken på föreläsningen säger – att lyssna genom att leda. Det projekterande måste sättas in i den kontexten som vi befinner oss och för att ett projekterande arbetssätt skall ha rätt förutsättningar för att fungera så behövs tydliga ställningstagande. Som Martina lyfter i detta- ” vi kan inspireras men inte kopiera”. Engelbrekts förskola har en tydlig mission, vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt/bemötande. Allt detta har vi gått i dialog kring innan förskolan öppnade och allt finns samlat i ett dokument kring organisationen. Det är ju inte detsamma som att det som diskuterades i teorin genomförs i praktiken. Och det är ju inget som jag som rektor förväntar mig ska sitta efter nu 6 månader med nya organisationen och en pandemi som hållit oss sysselsatta på annat sätt. Att implementera något tar en sisådär 5-8 år! Fast resan mot detta måste vara en ständig process, precis som de processer som barnen ska ingå i. För mina medarbetare handlar det om att ingå i en lärprocess, precis som barnen, och precis som barnen ingår i ett projekt så är detta vårt projekt. Vårt mål är att skapa en hållbar, tydlig och effektiv organisation som utgår från ”Reggio Emilia filosofin”. Pedagogerna måste lyssna för att leda, jag måste lyssna för att leda! Barnen ingår i en utbildning, och en utbildning handlar om att någon stör någon annan för att kunna påverka en annan individ i en riktning. Martina lyfter Biesta (2006) ”Utbildningen är trots allt, antingen den gäller barn, vuxna eller andra nykomlingar, ett ingrepp i någons liv.” Japp, så är det för barnen och likadant är det för mina medarbetare. De är under utbildning nu, jag är deras pedagogiska ledare och att leda är att påverka någon i en riktning. Detta lyfter också Simon Elvnäs i sin bok Effektfull.

Fast även om det är en påverkan i en viss riktning så är det inte att påverka mot ett givet mål utan det handlar om exakt det som Martina lyfter kring att projekten ska handla om det som är viktigt för barnen. Vi som pedagoger ska bejaka barnens utforskande och lekfullhet. Ebba Thorell (2010) lyfts i föreläsning när det pratas kring utbildning av barn (en bok som jag genast ska lägga en beställning på hos Läromedia!). ”Att utveckla kontexter tillsammans som kan bli intressanta för barnen”

Det som också fångar mig speciellt i föreläsningen är när det handlar om utbildning utifrån det projekterande, i det projekterande arbetssättet handlar ”leda” om att leda utifrån SYFTE. Det handlar inte om att leda utifrån MÅL. Vad vill vi att barnen ska få möta säger Martina. Ett syfte är då vad vi pedagoger antar ska hända och det är detta att vi antar något som bjuder in oss i ett reflekterande efteråt. Syftet ska utgå från barnens utforskande, det är det som skall vara grunden i våra antaganden. I våra reflektioner handlar det att kunna se bortom det som är synligt för våra ögon, det handlar om att se vad som sker i horisonten eller att upptäcka det som sker mellan raderna. Att våga upptäcka det som vi ännu inte har upptäckt! Detta sätt är ett nytt sätt för pedagogerna att arbeta på, det är otryggt och man känner inte till det så väl. Martina tar upp att material som barnen känner väl kan behövas plockas bort för att barnen ska kunna ha fokus på annat material och annat utforskande än det som de redan känner till. För det första fick jag då med mer tyngd kring varför det är bra att vi i detta läge har valt att inte ha bilar, dockor eller cyklar. Vi vill ju att barnen ska få möjligheten att fokusera på andra saker! Detta kan jag som skolledare översätta till att pedagogerna måsta få möjligheten att fokusera på nya saker istället för det gamla arbetssättet, fast det är svårare för mig att bära ut deras gamla mentala kulturmattor till förmån för att vi ska väva en ny matta tillsammans. Dock gör jag mitt bästa för att deras kulturmattor skall stanna i containern utanför genom att jag erbjuder andra synsätt genom litteratur, utbildningar och dialoger. Detta är inget lätt arbete, men vem har sagt att det är lätt att lära sig nya saker? Dock anser jag att det är sjukt intressantm roligt och utmanande att lära sig nya saker! Barnen har progression i sina lärprocesser och det viktigaste är just att det är en process där de får möjlighet att hela tiden lära sig mer utifrån sina förutsättningar. Målet är inte en slutprodukt, utan det viktigaste är vägen dit, det handlar om processen. Jag hoppas att mina medarbetare som ibland sliter sitt hår för att förstå en färdig produkt faktiskt inser att det finns ingen färdig produkt utan det finns bara en process, och det är denna process, denna väg som är den viktiga och den tar aldrig slut utan vi bygger bara på våra kunskaper hela tiden och fördjupar vårt arbete inom Reggio Emilias grundpelare – Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärprocesser, Projekterande arbetssätt och Tredje pedagogen.

Tack Martina Lundström för din föreläsning som gör att jag går in i ett reflekterande mood, ett ställe som jag älskar att befinna mig i för när jag ”kommer ut ur garderoben” har ett nytt lärande skett, ett bestående lärande som jag bär med mig sedan i mina tankar och handlingar.

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, Föreläsning, förskola, Hundraspråkligheten, Lärmiljöer, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, undervisning, Utvecklingsresa, vetenskaplig grund | 3 kommentarer

Del 4 Tredje pedagogen

Då var vi framme vid sista delen av ”Reggio Emilias” grundpelare tolkade utifrån den kontexten som jag befinner mig i.

Det går endast att inspireras av det man ser man kan aldrig kopiera det och tro att det kan fungera i den kontexten som du själv befinner dig i. Att arbeta med den tredje pedagogen och definitivt den fysiska lärmiljön var den första av sakerna som vi alla på Munkabobarnen satte tänderna i när Reggio slog klorna i Ängelholms kommun. MEN då kan jag lätt påstå att vi kopierade det som vi såg! Varför gjorde vi det? Jo, för enligt mig måste man arbeta med ryggmärgen, det vill säga filosofin, förhållningssättet först för att faktiskt kunna SE och TOLKA vad det är som man håller på med och hur det man ser kan fungera eller inte i den kontexten som man själv befinner sig i och med den barngruppen som man har just då.

Där ställde vi i arbetslaget i ordning på kvällen. Vi var så sjukt nöjda och kunde knappt vänta att barnen skulle komma dagen efter. Men detta blev ju inte bra! Det var ju inte så konstigt att det såg ut som en torktumlare när X antal barn hade dragit fram genom alla de nya lärmiljöerna. Barnen hade inte varit med i utformandet, vilket är A och O. Inget barn är för litet för detta. Därtill hade vi ingen introduktion av miljöer och material att tala om. Den tredje pedagogen må vara kompetent, men ingen är så kompetent att barnen utifrån miljö och material vet vad som förväntas av dem och vad man kan företa sig här. Dock så lär man så länge man lever. Det är bara att göra om och göra rätt. Ju fler år som gick desto mer kunskap kring just essensen av denna filosofi fick jag och ju lättare blev det att angripa både det projekterande arbetssättet, de estetiska lärprocesserna och den tredje pedagogen.

För rummet i förskolan är ett flexibelt medium och en tredimensionell gestaltning som hela tiden kan manipuleras och förändras. Rummet och de fysiska omgivningarna är en betydande pedagogisk resurs och en ofta outnyttjad potential i förskolesamman- hang. Rummet kan verkligen bli den där medhjälparen som vi behöver men det kan också bli en fiende och motståndare i vårt projekt. Det är just DU som pedagog som har makten att skapa de rumsliga och materiella förutsättningarna. OM du inte tar grepp om den fysiska miljön kommer slumpen eller traditionen att råda.

”Rum är inte bara isolerade fysiska platser, materialen är inte bara saker och föremål, men vi kan ge dem betydelse som känslomässiga relationella sammanhang som underbygger barnens projekt och pedagogens professionella intentioner (Progrettinfanzia, 2010). Här har rummet blivit mer än en medhjälpare, nu är rummet en närvarande aktör för både barn och pedagoger, det är en nyckelspelare, det är den Tredje pedagogen!

Lärmiljöerna i förskolan är det mest synliga elementet i den pedagogik vi praktiserar i förskolan och kan avläsas av föräldrar, personal, barn, studenter och besökare. Här upplever jag dock att det synliga elementet kan lura andra att tro att det är en viss pedagogik som bedrivs på förskolan. Under åren anser jag att ”reggio emilia miljön” återfinns på måååånga fler förskolor utan att det finns något pedagogiskt tänk bakom fasaden. Man kopierar lärmiljöer, man arbetar ”reggio emilia” inspirerat….men här har man inte arbetat med den vetenskapliga grunden. Jag skulle kunna lyfta bort orden ”Reggio Emilia” för jag är trygg i den vetenskapliga grunden – socialkonstruktionism och posthumanism – och behöver egentligen inte orden ”Reggio Emilia” för mitt arbete på förskolan. För att förklara utåt brukar jag använda det, men börjar mer och mer se fördelen med att släppa dessa orden och luta mig tillbaka på den vetenskapliga grunden. Fast det som jag såg i den förra kommunen jag arbetade när pedagogerna läste Ann Pihlgrens bok var att det var nästintill ingen av pedagogerna som ens själva visste skillnad mellan kunskapssyn och lärandesyn. Då var mina sinnen helt vidöppna! Det blev en ganska skrämmande upplevelse när jag insåg att en av de viktigaste sakerna att veta, visste nästan ingen. Under mina år som förskollärare har mina förskolechefer alldeles för sällan och ibland aldrig lyft vilken vetenskaplig grund vi skall basera vår undervisning på. Det innebär ju att jag kan reta upp mig på kollegorna på en annan avdelning för ”de fattar ju inte”….inte så lustigt om jag arbetar utifrån socialkonstruktionism och de utifrån konstruktivism. En tydlig bild finns i Martina Lundströms bok ”Den synliga förskolan” (2019):

Martina Lundström (2019)

Utifrån min valda vetenskapliga grund skapar vi också vår lärmiljöer. Lärandesyn kan flera vetenskapliga grunder ha gemensam, som i detta fall är att lärande sker genom samspel. För att skapa lärmiljöer utifrån kunskapssyn och lärandesyn använder vi oss av mötesplatser, många små mötesplatser där barnen kan interagera med både barn, vuxna och tingen. Alla dessa element är viktiga för barnen i deras utforskande och undersökande. Lärmiljöerna måste transformeras utifrån den barngrupp som befinner sig där för stunden. Lärmiljöerna måste dra in barnen så att de vill vara där och utforska, undersöka, ställa hypoteser, testa, ställa frågor, samspela och leka. Barnen måste förundras av lärmiljön! Loris Malaguzzi sade ”att lära sig är att förändras. Och allra bäst lär vi oss om vi också förundras”

Det finns fortfarande alldeles för många förskolor som utgår från pedagogernas syn på vad barnen bör möta i miljön, vilket då blir enligt mig de traditionella miljöerna som funnits i svensk förskola i över 30 år. För tyvärr har många förskolor inte kommit vidare i sitt arbete med miljö och material. Det är färdigt material som kan användas till en sak och som inte utmanar barnens sinnen och fantasi. Det är miljöer där man finner den klassiska soffan, höga bord och stolar, dockvrå med hela servisen mm. Detta kan säkert uppröra en hel del uti vårt avlånga land, men för mig måste allt först och främst ha ett syfte och det måste finnas där för att möta barnens utforskande och undersökande. Vad är arbetet för oss på Engelbrekts förskola med demokratiska mötesplatser om detta inte finns i våra lärmiljöer. Våra miljöer SKA bygga på att vara tillsammans, i sammanhang där våra olikheter får ta plats. Genom detta erövrar barnen demokratins grunder när de får befinna sig mitt i ett demokratiskt sammanhang. Då skapar också de egna demokratiska mötesplatser som ger möjlighet för många barn att delta på sina villkor.

Detta är inget som sker över en natt, speciellt inte på en nystartad förskola med pedagoger från tre befintliga förskolor och några nyanställda. Kulturmattor som jag slänger ut och som sedan bärs in ibland för att det gamla känns tryggare. Jag påtalar att jag slänger ut dem igen, vi ska väva en ny matta tillsammans. Detta arbete kan inte ske enligt mig om det inte finns en rektor som är en UTVECKLANDE rektor, en rektor som själv förstår sig på sitt eget pedagogiska ledarskap, vågar förändra det och samtidigt vågar ta ut riktningen på förskolans arbete för att nå en hög kvalitet. Finns många rektorer som är FÖRVALTANDE rektorer, som liksom har lämnat över ledarskapet till medarbetarna. Enligt mig blir detta ingen bra förskola, alla arbetar efter sitt huvud och det finns inget gemensamt, ingen gemensam väg framåt. Vem vet, kanske kommer ett blogginlägg om alla mina tankar kring rektors pedagogiska ledarskap framöver!

Lärmiljöerna på Engelbrekts förskola kommer med största sannolikhet att utvecklas under kommande läsår eftersom det som vi nu har som fokus är att arbeta med de demokratiska mötesplatserna. Vi arbetar vidare med de andra delarna också men fokus är just pelare nummer 1. Vi ska verkligen arbeta med essensen av filosofin, ryggraden, för att det ska införlivas i varje pedagog som arbetar på förskolan. Det är ett hårt arbete som kräver en pedagogisk ledare med fokus på vägen framåt, som hela tiden leder flocken framåt. Där det finns stödfunktioner som blir som stöttande pelare i detta arbete. Här finns det en pedagogisk utvecklare,ateljerista, digitaliseringspedagoger, lärmiljösgrupp osv. för att kunna stötta i arbetet framåt för att till slut efter 3-5 år ha erövrat den socialkonstruktionistiska och postmoderna vetenskapliga grunden. Då, om inte förr, så andas våra lärmiljöer demokratiska mötesplatser, samspel och förundran.

Ulla Lind (2010) skriver om intelligenta lärmiljöer och beskriver dem som multisinnliga. Sådana rum är utmanande och provocerande för vanan och tidigare erfarenheter. De triggar och knuffar, inspirerar och skapar förundran. De är visuella scenrum som föreslår, interagerar, kommunicerar och har en intention. I ett pedagogiskt sammanhang som förskolan är måste syftet vara att göra rummen och omgivningarna intressanta och oemotståndliga.

Engelbrekts förskola ett galleri av bilder:

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, Halmstad kommun, Lärmiljöer, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

Del 3 Projekterande arbetssätt

Att arbeta i projekt är väldigt synonymt med Reggio Emilia filosofin. Är begreppen Projekt och Projekterande arbetssätt bara ”nya” begrepp för begreppen Tema och Tematiskt arbete? För mig är det inte detsamma. Utifrån att ha läst diverse litteratur genom åren definierar jag det som att TEMA/TEMATISKT ARBETE är något som utgår från pedagogernas planering. De kan ha planerat utifrån ett barnperspektiv men det är pedagogstyrt, mer linjärt och mer målstyrt redan från början. Tema är något man ägnar sig åt en liten stund någon eller några dagar i veckan och andra aktiviteter som man har behöver inte ha något samband med temat att göra. Lägger vi begreppen PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT under luppen är det ett öppet förhållningssätt där barnens delaktighet och inflytande är i fokus. Det finns en organisation för att kunna ta hand om barnens tankar och funderingar så att pedagogerna sedan kan planera undervisningen utifrån det som barnen verkligen uttrycker. Här skulle jag säga att det handlar om barnens perspektiv som återfinns i projektet och undervisningen, arbetet är rhizomatiskt och målområdena är vidare för att inte smalna av utforskandet och undersökandet. Det är just undersökandet och utforskandet som återfinns i det projekterande arbetssättet, det blir också ett förhållningssätt till hela min undervisning, det är något som fortgår hela dagen på olika sätt och det kan fortgå i flera år. Det handlar då om att kroka tag i barnens tankar och funderingar och bygga broar med detta så att det blir olika övergångar i undervisningen. Erika Kyrk Seger sammanställde för några år sedan ett dokument utifrån dessa två begrepp. Jag anser att de stämmer väl överens med min egen tolkning av dessa begrepp.

Bildgooglar man ”projekterande arbetssätt förskola” kommer bland annat dessa bilder upp:

I min tolkning av Reggio Emilias grundpelare finner vi detta:

För att man skall kunna arbeta projekterande måste man ha en organisation som stödjer detta arbetssätt. Med det menar jag att som pedagog måste ni arbeta med grundpelaren Demokratiska mötesplatser. Den delen måste finnas med innan för att det projekterande arbetssättet skall börja att rulla. Att arbeta projekterande, att arbeta med processer – det kräver ett demokratiskt ställningstagande. Det viktiga i detta arbetssätt är inte att det finns en början där kunskaper hos barnen kartläggs och det viktiga är inte att det finns ett tydligt slut utan det handlar om att sätta värde på PROCESSEN. Det handlar inte om PRODUKT utan det handlar om PROCESS! Big difference!

Vår undervisningsmiljö måste utgå från en miljö där demokrati föds och livnärs, barnen måste få vara del av meningsfulla sammanhang. De måste också få uppleva Antonovskys KASAM – Känsla av Sammanhang. Det är då vi alla befinner oss i en miljö där vi utvecklas, vi engagerar oss, vi tar ansvar, vi förstår varför och hur. I den demokratiska miljön är det viktigt att barnen får uppleva sina kamraters olikheter genom Lillmöten, i dessa får de lyssna på varandras teorier och hypoteser. Det handlar inte om vem som har rätt utan det handlar om vilka nya tankar som detta föder. 1+1 blir inte alltid 2, här är det bättre att summan blir 3.

De här Lillmöten är något som diskuterats på Engelbrekts förskola, och kommer diskuteras mer under hösten då alla pedagogerna kommer att läsa ”Lyssnandets pedagogik etik och demokrati i pedagogiskt arbete”. Flera duogrupper har redan påbörjat att använda sig av Lillmöten i sin undervisning, och precis som vi kan läsa i boken tror jag att dessa forum för barnen gör att de verkligen får uppleva, känna och ta in VAD demokrati är men ännu viktigare HUR demokrati genomförs. Barnen måste få vara del i sina egna lärprocesser och genom att de får vara det så upplever de entusiasm och meningsfullhet. De drivs av att tillsammans med andra lösa olika uppgifter och utmana sina egna tankar och begränsningar. Delaktighet och demokrati är begrepp som kan vägleda oss till att skapa en plats som är barnens arena. Dessa begrepp och dessa demokratiska möten kräver dock en ”annorlunda” pedagog???!! Vad menar jag med detta?

Jag beskrev ju en skillnad mellan TEMA/TEMATISKT ARBETE och PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT och för mig så återfinns olika pedagoger inom de olika begreppen. I ett projekterande arbetssätt krävs enligt mig ständigt härvarande pedagoger som finns där tillsammans med barnen. Det handlar inte om styrda undervisningsaktiviteter några dagar i veckan med mycket fri lek däremellan när pedagogerna mer är närvarande än härvarande. Detta upplevs kanske som hårt att säga, men den som tycker det kanske egentligen inser att hen är just den pedagogen men önskar vara en annan? Jag kan bara säga att jag var också ”den” pedagogen! Inget lustigt med det för då var arbetssättet detta, och detta arbetssätt finns kvar i mååånga förskolor. För mig hände dock något redan juni 2001 på Reggio Emilia institutet men eftersom det inte fanns någon rektor som sedan tog hand om all denna kunskap som vi hade med oss hem så låg det djupt inom mig tills dess att dörren öppnades igen runt 2010. Ni utläser enkelt att jag anser inte att det tematiska arbetssättet som jag definierar det skapar en förskola av hög kvalitet för barnen och det är därför som jag tagit ställning för att arbeta fullt ut efter Reggio Emilia filosofin tillsammans med Engelbrekts förskola. Dock så kommer mina medarbetare från just den andra traditionen, vilket gör att nu ska många kullerbyttor slås. Skulle tro att en del volter också måste slås och kanske måste flera av pedagogerna ta sig an att hoppa över den där hemska bocken också…..och INTE fastna på den! Tillsammans kan vi skapa stor förståelse i teorin för detta men de måste göra sin kullerbyttor, volter och hoppa över bocken själva. Jag stöttar dem hela vägen men det där sista måste de ta tag i själva. Vi kommer hela tiden att blanda teori och praktik – blanda tänkande med görande. Här måste vi blanda det transformativa(teori) med det transaktionella(praktik).

För mina pedagoger handlar det också om att angripa ett nytt verktyg i form av den pedagogiska dokumentationen. De måste skapa en reflektionskultur där mångfald av tolkningar ryms och ett kooperativt lärande blir möjligt. I en förskola (och skola) är reflektionen avgörande för att vi ska försöka förstå vad barnen och vi har varit med om, vad som har påverkat oss och på vilket sätt vi kan gå vidare och utveckla vårt arbete eller undervisning. Utan reflektion tillsammans med barnen, med varandra eller mellan barnen kan vi inte arbeta utifrån de demokratiska grundprinciperna. Då handlar det inte om BARNENS PERSPEKTIV utan på BARNPERSPEKTIV. Ett citat av John Dewey återfinns på sidan 146 i boken ”Delaktighet – reflekterande undervisningspraktik i förskola och skola” (rekommenderar starkt att läsa den boken!)

”We do not learn from experience. We learn from reflecting on experience. /…/ You have to be able to create, belief that makes it possible to act. But when you act it always creates doubt that makes it necessary to think again.”

Att dokumentera genom att bild, film men kanske framför allt olika reflektionsprotokoll kräver en organisation av arbetslaget. Det går inte att komma ihåg genom sitt minne, det finns ingen möjlighet. Karin Furness och hennes bok som jag lyfte i del 2 kring de estetiska lärprocesserna är helt underbar och beskriver så bra även detta med pedagogrollen i ett projekterande arbetssätt. Jag själv tar till mig, funderar och inser att just detta med att skapa en organisation på mina enheter som möter hela Reggio Emilia filosofin är ett måste. Här tror jag att det transaktionella dvs görandet i praktiken får gå före det transformativa dvs att skapa förståelse för något inom sig. Vi måste våga testa olika saker och sedan reflektera kring detta för att få snurr på arbetssättet. För det gamla arbetssättet gifter sig inte med Reggio Emilia. Där ser jag en avgrund som gör att barnen får inte den undervisning de har rätt till och det skapar stress hos pedagogerna att arbeta med det ”gamla” i det nya. Men åter till Deweys citat det är genom reflektion vi lär oss!

Delaktighet och inflytande för barnen genom Lillmöten, pedagoger som lyssnar till barnen, har bra ”hörstyrka” och är genuint nyfikna på barnens tankar och funderingar samt dokumenterar undervisningen för att sedan reflektera tillsammans (barn-vuxen, barn-barn eller vuxen-vuxen) har en bra grund att stå på för att arbeta projekterande. För detta krävs sedan en bra organisation satt av rektor, där det både finns en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation, men likväl måste varje arbetslag och duogrupp sätta sin egen organisation i detta arbete utifrån förskolans satta organisation.

Engelbrekts förskola har tagit detta ställningstagande när det gäller projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation. Detta samt alla våra ställningstaganden finns i vårt dokument ”Engelbrekts förskola – en tydlig, hållbar och effektiv organisation av hög kvalitet för både barn och vuxna”.

Ett projekterande arbetssätt betyder att vi arbetar med en helhet i undervisningen för att skapa lärprocesser, utvecklar och förändrar barnens/pedagogernas föreställningar/tankar/kunskap, utgår från barnens utforskande, krokar tag i barnens frågor, funderingar och erfarenheter och kopplar ihop dessa med målområden från läroplanen, förskollärare och arbetslag planerar och organiserar en undervisningsmiljö som stödjer projektet, som väcker frågor och uppmuntrar till att söka svar. Som gör att projektet kan leva hela dagen. Vi arbetar också utifrån att projekten har inget slut, de går vidare in i andra projekt. Det gäller att hitta broarna och våga gå vidare. Pedagogerna arbetar utifrån en växelverkan mellan att låta barnen leda samtidigt som vi använder vår professionalitet i planeringen av undervisningen.

Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som hänger ihop med den vetenskapliga grunden och kunskapssynen som vi på Engelbrekts förskola har valt att basera vår utbildning och undervisning på. Det handlar om att försöka se och förstå vad som pågår i verksamheten, utan en på förhand bestämd ram av förväntningar och normer. Samtalen och reflektionerna tillsammans med de inblandade – både med barnen, med sin kollega i lärgruppen och med andra kollegor på enheten- är avgörande för att arbetet med pedagogisk dokumentation ska kunna bidra till att utveckla undervisningen och att utveckla sitt det pedagogiska ledarskapet.

Verktyget pedagogisk dokumentation använder vi på Engelbrekts förskola för att synliggöra barnens progression i lärandet, deras lärprocesser. Med hjälp av den pedagogiska dokumentationen kan vi titta närmare på delar ur verksamheten och hitta samband och spår från olika lärprocesser. 

Den pedagogiska dokumentationen är ett sätt att få systematik i sin reflektion. Till hjälp har pedagogerna de dokumentationer som man gör under projektets gång, ex. film, bilder, loggboksanteckningar, barns skapande osv. Kring dessa dokumentationer samlas sedan pedagogerna för reflektion och analys. Allt detta samlar man i ett reflektionsprotokoll som sedan ligger till grund för det fortsatta arbetet i projektet.

Barnets perspektiv är A och O att ha med i den pedagogiska dokumentationen. Deras tankar och reflektioner kring det som de är med om i förskolan skall utgöra grunden för den fortsatta planerade undervisningen. Det handlar om en växelverkan i undervisningen mellan pedagogers professionella uppdrag och barnens delaktighet och inflytande över verksamheten.

Genom att använda olika glasögonen när vi analyserar och reflekterar kring den pedagogiska dokumentationen så kommer hela läroplanen att bli synlig för pedagogerna samt deras egen pedagogroll i denna process. Den pedagogiska dokumentationen är ett underlag som vi använder när vi utvärderar och analyserar projekten och vår undervisning.

Det krävs tydliga ställningstaganden i grunden för detta arbete men sedan handlar även detta om att det är ett förhållningssätt, ingen metod med tydliga steg utan det är ett sätt att se på hela undervisningsprocessen i förskolan. För i slutändan handlar det om PROCESS och inte PRODUKT fokus!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, inre organisation, lärare, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, Skolledare, undervisning | 3 kommentarer

Del 2 Estetiska lärprocesser

Inom Reggio Emilia filosofin lyfter vi oftast de estetiska lärprocesserna som oerhört viktiga för barnen, för att kunna uttrycka sig på 100 olika sätt. Möjligheten att vara hundraspråklig, att inte beröva barnen 99 språk!

Ett urval av bild google på Hundraspråklighet, förskola:

De estetiska lärprocesserna och dess betydelse har funnits med i min teoretiska kunskap sedan tiden i Ängelholms kommun, men de var mest i teorin som den existerade. Jag hade inga problem att förstå det hela i teorin men fick väl inte till det fullt ut i praktiken på det sätt som jag borde få. Visst hade vi olika skapande aktiviteter som ju mer och mer vi arbetade utifrån Reggio Emilia vävdes in i de projekt vi hade och smälte samman med den undervisningen. Här skulle jag säga att mitt ”svarta kunskapshål” fanns. Man handlar utifrån den kunskap som man själv har och sedan var det denna del av Reggio Emilia som jag upplevde sattes minst ljus på under tiden i Ängelholms kommun. Men kunskapshål skall ju fyllas med ny kunskap kring och i ämnet så att jag skulle bemästra denna del i praktiken fullt ut i min roll som rektor, nej, det vore att ljuga om jag sade detta. Man kan inte vara bäst på allt redan från början. Man måste helt enkelt börja krypa innan man kan gå. Därför är detta en del som jag arbetar med både genom att fylla på med ny kunskap för att kunna leda detta arbete, deltar i dialoger kring men tar också möjligheten att vara med under den praktiska delen. Sedan har jag lyckan att ha en suverän pedagogisk utvecklare och samordnare som är en större fena på detta område. Här kan jag lära mig mer hur vi på förskolan kan arbeta gränsöverskridande med olika uttryckssätt för att berika undervisningen och vårt projekt.

Genom att låta barnen utforska sin omvärld med alla sina sinnen så skapar det en föreställning av omvärlden, det vill säga att det blir en lärdom som kallas kroppsligt förankrad kognition. Dettas stärker barnens lärprocesser. Här samverkar hjärnan (mind) och sinnena (body) vilket gör att lärandet hos barnet blir mer befäst. De här kognitiva processerna är så starka att de skapar små minnesbanker hos barnen vilket gör det lättare att minnas saker som man lärt sig. När alla sinnen får samverka och intresset hos barnet får vara i fokus så blir lärandet mycket mer kraftigare och mer förnimbart.

Vad menas det då att en lärprocess är estetisk? Jo, estetiska lärprocesser avspeglar ett lärande där HUR något kommuniceras, uttrycksformen, är minst lika viktigt som VAD som kommuniceras. Det är ett lärande där den sinnliga upplevelsen står i centrum. Den estetiska formen kan bjuda mottagaren på en minnesvärd upplevelse som engagerar flera sinnen och väcker nya frågor. För de yngsta barnen är det viktigt att möta olika uttrycksformer eftersom de tolkar sin omvärld med alla sinnen och det verbala språket sällan är det första som utvecklas. För att barnen skall kunna uttrycka sig konstnärligt, att kunna använda hundraspråkligheten är det viktigt att barnen får interagera med olika estetiska uttryck, vare sig det sker genom bild, musik, drama eller dans. Barnen behöver uppleva alla de olika formerna för att kunna uttrycka sig genom konstens språkformer.

Vad menas med då med barnen har hundra språk? Vea Vecchi förklarar begreppet språk på följande sätt: ”I Reggio Emilias pedagogik har vi gjort det begreppsmässiga valet att utvidga termen språk bortom det verbala språket och betrakta de olika sätt på vilka människan uttrycker sig, det vill säga det visuella språket, det matematiska språket, det vetenskapliga…som språk.” (Vecchi, V. 2014, sid. 18). En del av den estetiska lärprocessen är att arbeta med en rad språk, genom relationer och andra förbindelser. En roll som jag kommer att tillföra förskolan i höst är en ateljerista. Vad ska hen då göra? Hennes roll är att stimulera de poetiska språkens roll, särskilt de visuella. Estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt från varandra och när lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element så kan estetiken och hundraspråkligheten anses som en viktig aktivator för lärandet. Vea Vecchi beskriver detta som en ”dans mellan det kognitiva, det uttrycksmässiga, det rationella och det fantasifulla” (sid.19)

De estetiska dimensionerna med alla sina språk har aldrig höjts till skyarna, det har alltid varit en andra gradens samhällsmedborgare. Det som har haft företräde är det verbala språket och skriftspråket. Nu börjar dock flera forskare att inse att dessa estetisk språk inte skall särskiljas från den kognitiva kärnan. Michael Taut, professor i musik och neurovetenskap, är en av dem. Han menar att hjärnan tänker på flera språk och att musik och konst är förutsättningar för högre kognitiva funktioner och för framväxten av det verbala språket.

Vea lyfter det som jag upplever också som handlar om att lärarutbildningen inte förbereder studenterna eller har fokus på den kraftfulla roll som estetiken kan spela. Istället är lärare ofta överdrivet förförda av olika tekniker och metoder som de mer än gärna lägger fram för barnen. Kunskapen blir då förenklad och inte komplex. Det är enklare att arbeta med färdig modeller och verktyg istället för att använda sin fulla hörstyrka i undervisningen och genom estetiken göra den komplext och mångfacetterad. Det är mycket enklare med ett linjärt förutbestämt arbete där pedagogen är den som håller i taktpinnen istället för att arbeta utifrån ett rhizomatiskt arbetssätt där pedagogerna får använda sin hörstyrka tillsammans med barnen när de utforskar och undersöker. När barnens tankar och funderingar får ta en verklig plats.

Genom en utökad kunskap i ämnet är jag på en resa mot den sista dimensionen under Kunskapsbegreppet, en resa mot fördjupad förtrogenhet. Vikten av att lyfta denna pelare högt, högt för att skapa en undervisning och ett lärande hos barnen som är komplext och mångfacetterat. Jag blir själaglad och varm i hjärtat när jag läser Veas olika berättelser om sitt arbete med de estetiska dimensionen och de poetiska språken i lärprocesserna. Det är en källa till hopp för alla oss som tror på en bekräftande och uppfinningsrik pedagogik. En pedagogik som är öppen för förbindelser, intensitet och som är öppen för barnens potential och som har förmågan att lyssna till uttrycksfulla händelser. En pedagogik som finner glädje i det oväntade och som vågar följa projektets rörelse, utan att veta vart det kan leda – alltid vara förberedd på överraskningar! En pedagogik som tillför något till världen, istället för att dra ifrån, vara linjär och fyrkantig. En pedagogik som verkligen låter barnen blomma ut till den blomsteräng som de verkligen är!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Estetiska lärpocesser, förskola, Hundraspråkligheten, Reggio Emilia, undervisning, vetenskaplig grund | 1 kommentar

Del 1 Demokratiska mötesplatser

Lagom till eftermiddagskaffet kommer Del 1 Demokratiska mötesplatser till en blogg nära dig att ta del av. Läs, reflektera, tänk! Jag hoppas kunna belysa mina tankar kring detta och min resa i det hela från 2001 till 2020.

Ett urval av bild google på demokratiska mötesplatser, förskola:

Idag ska vi alltså fokusera på grundpelaren Demokratiska mötesplaster

Ja, detta är ju fina ord på VAD jag anser att detta är men frågan är HUR gör vi det? På vilket sätt får vi VAD (teori) att går samman med HUR (praktik)? Det är ju först och främst en resa detta med och ett brottande med läroplanstexterna både kring värdegrund och demokratibegreppet men likväl att brottas med kunskapsbegreppet.

Alla tänker säkert att ”vi utgår från barnen och de är delaktiga och har inflytande!” Men är de verkligen det? Var barnen verkligen det när jag startade min förskollärarbana och hur förändrades den?

Barnens röster var inte speciellt starka i början i min planering av dåtidens tema eller aktiviteter. Det var mer att jag planerade utifrån vad jag trodde barnen behövde, uppskattade och borde lära sig. Någonstans strax efter 2001 poppade det upp varstans aktivitetstavlor/valtavlor och då gärna med hur många barn som fick vara vid varje aktivitet. Det handlade för barnen vid denna tidpunkten att oftast välja mellan olika saker, för mig var det en skendemokrati som inte har något med de demokratiska mötesplatser som jag förespråkar 2020. Denna skendemokrati lever kvar i många förskolor, men det handlar inte om att lära sig de demokratiska grundprinciperna i vårt svenska samhälle. Dessa grundprinciper som är av yttersta vikt för att både vara, bli och verka som samhällsmedborgare i Sverige. Den som skriker högst är inte den som vinner! Det handlar om att få lov att vara delaktighet fullt ut som fullvärdig samhällsmedborgare – att barnen får vara huvudpersoner i sin egen utbildning och undervisning. Att få möjligheter att lyssna in andra, förhandla och komma fram tillsammans till saker. Att lära sig att lyssna in andras perspektiv som viktiga delar i det beslutet som skall fattas. Att laget kommer före jaget!

För pedagogerna handlar det om att verkligen vara genuint nyfikna på barnens frågor, funderingar och tankar. Att inte som jag själv kunde tänka ”detta är nog det bästa för barnen”… men jag hade faktiskt inte frågat dem utan jag använde mitt vuxna perspektiv och antog att jag såg utifrån barnens bästa, utifrån deras barnperspektiv MEN inte var det utifrån barnens perspektiv! Javisst, det blir rätt många gånger eftersom jag dock hade en profession, fingertoppskänsla och ibland tur helt enkelt.

Det var mycket enklare att planera mer utifrån det som jag trodde än att involvera barnen, det var så mycket mer krävande….men till sist uppnår man det där kunskapssteget när poletten trillar ner och när allt känns så förlegat – men herregud har jag kunnat arbeta så? Ja, för just då visste jag inget annat och handlade utifrån den kunskapen som jag hade just då. Sedan inser man att det demokratiska uppdraget ska vara som ett övergripande paraply som präglar hur kunskapsuppdraget ska ske. Enligt detta så visar det på att skollag och läroplaner får sin mening först genom den praktik som de skapar. Texterna i styrdokumenten skall tolkas och saknas denna kompetensen eller det sker ingen dialog kring detta så kommer pedagogerna inte att förstå vad detta innebär i praktiken. Hur mycket styr vår egen historia och ryggsäck när vi tolkar vårt demokratiuppdrag? Tolkar vi uppdraget som att barnen ska bli bildade eller barnen bildas? Det är en sjuhelsikes skillnad på dessa praktiker!!! Ser pedagogerna som att barnen skall bli bildade så blir barnet ett passivt objekt som tar emot någon annans förståelse medan att bildas handlar om ett aktivt barn som är subjekt med egen potential och kraft kan lära sig.

Kullerbyttan att barnen verkligen var subjekt gjorde jag nog genom boken Pedagogiska lärmiljöer och barns subjektskapande av Elisabeth Nordin Hultman runt år 2013 skulle jag tro. Jag och arbetslaget arbetade utifrån Reggio Emilias synsätt, mer inspiration är utifrån hela filosofin, med lärmiljöer och den pedagogiska dokumentationen. Demokratiska mötesplatser existerade inte i vokabulären utan undervisningen planerades både utifrån barnen och pedagogerna, i en växelverkan. I denna veva gick jag en och min kollega en kurs utifrån verktyget Pedagogisk dokumentation via Göteborgs universitet. Det var en inköpt utbildning för pedagoger i Ängelholms kommun. Slutprodukten för den kursen var att få vara medskribenter till en skrift utifrån våra projekt – Förskolor som kunskapar – som gör skillnad och öppnar upp för olika möten. Från den skriften finns detta hämtat från förordet:

”Syftet med kursen är bl.a att använda dokumentationen som underlag för att följa upp och analysera barns lärstrategier och läroprocesser i förhållande till verksamhetens organisation, innehåll och genomförande samt att föreslå åtgärder för att utveckla verksamheten. Förskollärarna får på så sätt utveckla sitt aktiva lyssnande kring barnens frågor, utforskande och inta barnens perspektiv. Frågor som de fått utmana sig i är – Vad är barnens innehåll i det som de utforskar? Vad är det barnen försöker förstå och utifrån det, vad blir då pedagogernas nästa steg?”

”Vi vill utveckla ett forskande förhållningssätt där förskolorna i sitt arbete förbinder teori och praktik i det dagliga arbetet för att utveckla förskolornas verksamhet. Det är allas barns rättighet att få tillgång till kvalitativ utbildning. Vi vill att våra förskolor ska synas och ta plats i Kunskapsstaden Ängelholm. Vi tror att pedagogisk dokumentation kan bli en del av ett skeende och bli till en transformativ kraft som kan ge näring åt förändringsarbete.”

Detta gav näring för mitt arbete på förskolan och det gav nog mer näring än vad jag förstår för mitt arbete idag. Alla dessa processer som man själv för vara del av, att ifrågasätta sig sig själv som pedagogisk ledare, att våga förändras och att se till att det verkligen blir ett bestående lärande är det som krävs för alla anser jag men där många aldrig vågar göra detta utan anser att deras arbete idag är helt tillfredsställande. Även här har vi förskollärare som är av den utvecklande sorten eller av den förvaltande sorten! För barnen skull behövs UTVECKLANDE förskollärare som arbetar utifrån styrdokumentets skrivning ”ständiga förbättringar” och ”en förskola av hög kvalitet”.

Att åter läsa HUR vi arbetade på Backsippan 2014 var en härlig läsning där jag faktiskt inser också hur kloka vi redan då var! Javisst får man lov att tycka att man är bra, nästan så jag glömt hur bra vi var. Jag är stolt över vårt projekterande arbetssätt som vi (Jag, Loella och Teresa) hade då, för ett grymt stort fokus var att arbeta utifrån barnens delaktighet och intressen. Att våga lyssna, ta det långsamt och våga ta ett kliv tillbaka när så behövdes. Vi observerade barnen oerhört mycket och försökte lyssna till dem – både det verbala men också deras kroppsspråk. Åldern på barnen var mellan 1-3 år för tillfället på avdelningen.

När vi startade detta projekt efter en månads pre-projektering så trodde vi att vi skulle arbeta med bygg- och konstruktion tillsammans med digitala verktyg MEN så en dag så kom en jättestor låda in på avdelningen! Redan här fick vi stanna och lyssna på barnen igen – vad var det som de utforskade? Varför intresserade de sig för lådan? Det handlade om fart och acceleration. Efter ett tag dock det stopp i projektet och då tog vi beslutet att stanna upp och observera samt igen vad barnen utforskade och undersökte samt vilka frågor de ställde. Här bestämmer vi oss för att erbjuda barnen ytterligare referensramar till begreppen snabb respektive långsam. Under hela projektet tar vi hela tiden in barnens egna röster för att kunna planera vår undervisning vidare. De tillför sina tankar när vi reflekterar utifrån våra undervisningssituationer, de berättar med egna ord i den pedagogiska slingan osv.

Detta är ett embryo, en start på det som jag ser som att arbeta med demokratiska mötesplatser. Vi var inte där, men vi var på väg dit. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett mycket större område än på det sätt som vi på Backsippan gjorde. Biesta lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Här lyfter han en rejäl skillnad liknande detta med bildning men här handlar det om för/skolans roll att utbilda barn och elever om och för demokrati i det framtida samhället. Här går lärandet ut på att ge barnen och eleverna möjligheten att tillägna sig kunskaper i demokrati, och möjligheten att träna sig i demokratiska förmågor. Det handlar om att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig VAD:et (teorin), inte HUR:et (praktiken). Min uppfattning är att det är på detta steget som de allra flesta förskolorna befinner sig, speciellt om de inte tagit aktiv ställning till att omfamna hela Reggio Emilia filosofin. Jag själv kände att vi befann oss på detta steget när jag arbetade som förskollärare och det är här som jag själv har gjort den största förändringen. Jag har gått från VAD till HUR i detta arbete fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt, för hur ska jag annars kunna leda förskolan mot vår mission?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då HUR:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Jo, som för/skola kan du också välja att utbilda genom demokrati! När en för/skola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter för/skolan har, och på verksamhetens lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom HUR barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lill-möten mm är ett sätt att aktivt arbeta med HUR:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du ÄR demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Med detta avslutar vi del 1 Demokratiska mötesplatser och nästa gång tar vi del 2 Estetiska lärprocesser.

Until next time!
Publicerat i Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förskola, Lärmiljöer, Lpfö18, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, Uncategorized, undervisning, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

Att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin

2001 tog jag examen från förskollärarprogrammet och under första veckan på mitt första arbete som förskollärare fick jag den stora möjligheten att följa med alla på förskolan för 5 hela dagar på Reggio Emilia institutet. Just då förstod jag faktiskt inte vilken möjlighet detta var och hur det skulle komma att forma den jag är idag nästan 20 år senare! För vem hade jag blivit idag om jag inte fått denna möjlighet att möta Reggio Emilia när jag inte ens visste vad Reggio Emilia var? Det får vi aldrig veta, för vi har bara det som har skett genom åren och vi har nuet idag. Det jag vet är att jag cirka 15 år senare ramlar över min gamla anteckningsbok från denna vecka i en av mina kartonger som står hemma hos farmor. OJ, vilken skatt att hitta! Att se vad jag fastnade för då, vad jag hade för tanka och reflekterade kring. Dock så var förskolan jag arbetade på inte redo för att ta hand om vad vi fick med oss från denna vecka, eller rättare sagt vår förskolechef var inte den utvecklande chefen som själv hade tagit ett ställningstagande att detta var pedagogiken för hennes förskolor. Mina kollegor hade jobbat flertalet år så det mest förblev som det alltid varit. Jag var den som var ”uppvuxen” under 3 år med Lpfö98 medan de var skolade i Pedagogiska programmet. Det blev planerande utifrån oss pedagoger, mycket linjärt, mycket undervisnings-aktiviteter och happenings. Det var nog ingen dålig verksamhet, barnen hade det bra och roligt….frågan var bara vilka lärprocesser som fanns…det har jag ingen aning om!

2003 landade jag i Ängelholms kommun och i den vevan fick vi boken ”Lyssnandets pedagogik” i handen. En otroligt inspirerande bok som diskuterades med vår specialpedagog i olika grupper. Det som fastnade mest var ordet hörstyrka, lärmiljöer, projekt, delaktighet samt fåglarnas randig ben. Boken gjorde något med hur jag och kollegan sedan efter våra föräldraledigheter började arbeta tillsammans med barnen. Det var inte samma planerande som innan och det var utifrån barnens intressen som vi planerade vår verksamhet – ja, ordet undervisning florerade inte så mycket då precis.

Åren rullade sedan på och vi landar runt 2009/2010. Ängelholms kommun bestämde sig för att satsa på att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin och all kompetensutveckling pekade åt det hållet. Jag minns att jag då inte var såld på detta arbetssätt utan tyckte att som vi arbetade var alldeles förträffligt. För inte ens 2003 var det en förskolechef som hade ett uttalat syfte med varför vi läste boken. Det var inte så att någon nämnde att detta var en bok utifrån Reggio Emilia filosofin och att tanken var att vi skulle arbeta med detta. Fast något hade ju hänt både 2001 och 2003 fastän jag inte hade några direkta ord för detta just då men 2009/2010 började poletten trilla ner. Japp, ibland tar det lång tid innan ord och tanke smälter samman. Med mer kunskap i bagaget vandrade jag genom de olika kunskapsnivåerna från fakta till förståelse till färdighet till förtrogenhet och till sist till fördjupad förtrogenhet. Enligt mig så är fördjupad förtrogenhet när jag har gjort en förändring från första till andra ordningen. En förändring av andra ordningen är när du har införlivat det i hela dig själv, i hela ditt system och arbetssätt. Du vet inte inget annat utan du arbetar helt enkelt utifrån detta och det är lika naturligt som att andas. Den känslan skulle jag säga infann sig efter två år ifrån förskolan helt och hållet! Den där distansen att arbeta med allt annat som processledare och projektassistent i Agila Ängelholm och förkovra mig i så mycket annat gjorde faktiskt att när jag åter sökte mig till förskolan som förskolechef 2016 verkligen visste hur jag ville att en förskola skulle vara för att vara av hög kvalitet. Just den frågan fick jag på min anställningsintervju och jag förklarade väldigt bildligt hur jag såg att en förskola skulle vara utformad för att möta detta arbetssätt. Jag kom en bit på vägen med mitt arbete att skapa en förskola som arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin i den kommunen. Dock fanns det en väldigt stor rädsla för förändringar både på vissa delar av min enhet men även kommunövergripande. De som verkligen ville förändras var med på tåget men när loket lämnar vagnarna för annat arbete kör vagnarna in på ett sidospår och förblir stående där för det finns ingen bestående förändring, inget bestående lärande som Katz och Ain Dack skriver om i sin bok ”Professionsutveckling och kollegialt lärande – framgångsstrategier och utvecklande motstånd”.

Loket tuffade i alla fall vidare mot nya utmaningar, att starta en ny förskola i Halmstads kommun. NU, NU var tiden kommen att sätta sin prägel på svensk förskola – att få möjligheten att skapa en förskola av hög kvalitet! Och ja, jag tror att man skapar en förskola av hög kvalitet genom att använda sig av Reggio Emilia filosofin. Då vill jag förtydliga att det handlar inte om att arbeta ”Reggio Emilia inspirerat” utan det handlar om att angripa hela filosofin, hela förhållningssättet. Det är ingen metod som går att kopiera utan det blir något i den kontexten som pedagogiken befinner sig. Det går inte att kopiera, det går bara att inspireras och att göra det till sitt eget i den kontexten som man befinner sig.

Att det inte är någon linjär metod, där man planerar mot ett uppsatt mål utan att det är en filosofi gör att det går inte att skriva ner X antal punkter som skall arbetas av och sedan är vi klara och arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin. Fast när jag fick höra hur svårt mina medarbetare tyckte det var och ÄR (vi är ju bara i början av vår resa!) så satte jag mig ner och funderade över vad anser jag vara viktiga komponenter i Reggio Emilia filosofin??? Vad anser jag skall finnas med som grundkomponenter för att vi ska kunna säga att vi arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin??? Vad blev det då efter att jag veckat pannan i djupa veck? Jo, ut kom detta:

Utifrån denna kommer jag skapa en följetong i fyra delar som jag anser är det som är bottenplattan eller de fyra hörnstenarna i Reggio Emilia filosofin. Detta måste finnas med i ditt förhållningssätt och arbetssätt för att kunna säga att du arbetar utifrån hela konceptet. Vem som helst kan slänga ihop lärmiljöer som liknar de som finns i Reggio Emilias förskolor. Pedagogisk dokumentation kan användas som ett verktyg i SKA- arbetet. Många kallar att de arbetar i projekt. Fast de som gör detta hipp som happ, tar små delar här och där av Reggio Emilia filosofin och sedan tror att de arbetar utifrån hela filosofin gör det inte. Enligt mig tar de synliga attribut och bara kopierar in i sin egen verksamhet utan att veta HUR och VARFÖR – du vaknar inte på morgonen och andas in hela pedagogiken innan du går till arbetet – du är på första ordningen och rumsterar, långt ifrån andra ordningen. Jag vill därför försöka ge min bild av Reggio Emilia filosofin och att arbeta utifrån den. Detta är min bild av filosofin, detta är min tolkning som jag har tagit med in i den kontexten som jag befinner mig. Den kontexten är på Engelbrekts förskola i Halmstads kommun där jag är rektor och arbetar tillsammans med ett helt gäng med intressanta, kloka, inspirerande, utmanande och rolig pedagoger. Tillsammans ska vi göra skillnad för barnen på Engelbrekts förskola! Vår mission är att Engelbrekts förskola är barnens arena! Vår vision är att förskolan är en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar.

Vår pedagogiska helhetsidé är denna:

Så välkommen på resan in i min och Reggio Emilias värld! Del 1 Demokratiska mötesplatser kommer snart i en blogg nära dig!

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förskola, Halmstad kommun, organisation, pedagogiskt ledarskap, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Tredje pedagogen, undervisning, vetenskaplig grund | 2 kommentarer

Att fortsätta framåt trots corona….

Vem hade kunnat tänka sig att behöva slåss mot ett virus samtidigt som man öppnade en förskola? Som om inte det finns utmaningar ändå så kommer ett pyttelitet virus in från sidan och ställer allt på ända….eller hur blev det egentligen för oss på Engelbrekt?

Engelbrekts förskola

Allting startade den 2 mars som vi hade planerat med det hann bara gå knappt 2 veckor innan både några pedagoger och en hel del barn ”försvann” – Covid19 var en spelare som var där för att stanna! Som alltid anser jag att det bara är att omgruppera, vara lösningsfokuserad och se möjligheterna istället för alla hinder. Vi hade tur att barn faktiskt var hemma när även en del pedagoger var hemma. Det blev en hel del luft i organisationen eftersom de flesta pedagogerna var på plats medan det var ett stort tapp på barnen under de första veckorna av pandemin.

Här såg jag möjligheten att generera tid för alla närvarande pedagogerna att läsa sig in på den nya organisationens alla dokument samt möjligheten att i olika samtal kunna prata om dessa. Min känsla var att en hel del axlar sänktes efter några månader av flyttstress. Pedagogerna hade möjligheten att under arbetstid kunna ta del av våra nya dokument. Corona förde alltså inte bara med sig dåliga saker utan det gjorde att vi fick nya möjligheter att göra sådant som skulle tagit bra mycket längre tid annars.

Under hela mars och april har vi haft ett tapp på ca 50 barn och ganska frisk personal. Vår utvecklingsorganisation har rullat på som planerat för att inte tappa fart kring det nya. Risken om jag släppt detta hade gjort att pedagogerna snabbt hittat sina gamla kulturmattor som jag ryckt undan och lagt i containern ”slänga”. Det är så mycket lättare att ta sin gamla kultur och arbete efter den, den är trygg och du vet vem du är i den kulturen. Medans nu…..,.

”Vem är jag som pedagog i den här nya organisationen?”

Det är en bra fråga att ställa sig. Det är nu efter all läsning, efter flera pedagogiska lärgrupper, efter feedback från mig och PUS (Pedagogisk Utvecklare och Samordnare) som flera pedagoger börja ställa sig den frågan. Jag påminner dem alla att just nu kan ni alla se er som nyexade studenter för ingen av er har arbetat utifrån Reggio Emilia filosofin så ni ska alla hitta er egen pedagogroll i det nya. Det är nu det gör ont, det är nu det skaver, det är nu det gör ont när knoppar brister som Karin Boye skriver.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Här ser jag dock att de som är nyexade från högskolan lättare tar till sig det nya arbetssättet även fast de inte arbetat med det tidigare. De är lite som kameleonter och har lättare att anpassa sig utifrån Reggio Emilia filosofin och ta till sig av den nya litteraturen och omsätta den i praktiken. Min känsla är att ju längre du arbetat ju ondare gör det, ju vilsnare är du och kanske du nu inser ”var det detta som jag skrev på att arbeta utifrån?!” Är det svårare att lära gamla hundar att sitta? Time will tell! MEN om man VILL lära sig så VILL man och då ger man sig fasiken på att hur förvirrad man än känner sig så gör man allt för att ta hjälp från de runtomkring sig samt att man inser att detta förvirrande stadium kommer icke att gå över snart och du kan inte tro att du ska kunna något igår utan det tar TID!

TID, ja jag har så svårt att låta det ta TID för mina medarbetare. Det är jag fullt medveten om och det skrev jag ner i min ledarskapsplan år 2 på Rektorsprogrammet och det var den som gjorde att jag skrev en Projektplan som spänner över de tre första åren. Detta för att vi ska hålla fokus på vår organisationsförändring och kontinuerligt var sjätte månad analysera och utvärdera för att veta vilka de kommande insatserna är. Det är denna planen som kommer att göra att jag saktar av…förhoppningsvis…ja, någon långsam snigel lär jag aldrig bli, då får det bli en Turbosnigel i sådana fall!

För de som inte varit med i min dialog med mina medarbetare kan uppleva mig som brutalt hård och rak när jag påtalar att medarbetarna skall vara ärliga mot sig själva och fråga sig ”vill jag verkligen arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin?” Annars…är det bättre att söka ett annat arbete! Jag använde min fotbollsplan under förra APT när vi även knöt på medarbetarenkäten, men nu hade jag fyllt den med både spelar på fotbollsplanen och utanför samt till och med att några spelade på en annan plan. Detta är inte att jag vill att kompetenta pedagoger skall sluta OM de vill arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin men jag VILL faktiskt att de slutar om de INTE vill det, för ingen kommer bli lycklig av att den/de pedagogerna stannar i något som man inte vill. Det är inte bra för pedagogen, det är inte bra för barnen och jag får många fler gråa hårstrån över att försöka ”övertala” någon att arbeta på ett sätt som hen inte anser skapar en förskola av hög kvalitet. Så var ärliga mot er själva säger jag, och det gör jag utifrån att jag vill att alla skall älska att arbeta på detta sätt lika mycket som jag älskar det och annars så önskar jag hen mycket lycka till någon annanstans. No hard feelings 🙂 !

Så här är vi nu exakt 2 månader idag sedan vi öppnade, och corona eller no corona så arbetar vi framåt. Vi skapar en vardag som är så normal som den kan vara. Under den här tiden tar vi vara på att gå i dialog om den valda pedagogiken. Jag härleder allt till vår mission,vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt. För att hela tiden påminna oss kring detta så återfinns de både i konferensrummet på väggen, på whiteboardtavlan i personalkorridoren samt på min dörr till kontoret. Jag som rektor har tagit ett ställningstagande för ”min” förskolas organisation och med den följer en hel grund som vi alla skall arbeta utifrån för att ge barnen de allra bästa möjligheterna att utveckla ett förändrat kunnande under sin förskoletid utifrån de demokratiska principerna. Jag anser att en förskola av hög kvalitet för barnen skapas genom att välja den vetenskapliga grunden socialkonstruktionism och posthumanism, inte genom konstruktivismen eller kognitivismen osv. Lagt kort ligger gällande detta! Jag är en utvecklande rektor och kommer aldrig att bli en förvaltande rektor som inte tar ansvar för förskolans organisation. Jag måste kunna stå för den organisationen som jag är rektor för, annars skulle det bli ihåligt! Jag går till arbetet med både kropp, själ och hjärta; vilket är en utmaning och en känsloresa av dess like. När jag inte längre gör det eller kan göra det, är det dags att vara ärligt mot sig själv och kasta in handduken. Man måste leva som man lär!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, förskola, inre organisation, organisation, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Rektorsprogrammet, undervisning, Utvecklingsresa | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

”The pre-school is opening!”

Välkomna till Engelbrekts förskola!

Ja, herregud nu står vi här! Inatt sover de första barnen och pedagogerna på Omtanken. Igår var vi nästan alla på förskolan för att slita in i det sista med lärmiljöerna. Utan alla dessa engagerade medarbetare så hade vi inte stått där vi står nu! Man behöver ett bra team med sig för att komma någon vart!

Det har gått exakt, och då menar jag exakt 6 månader – imorgon- sedan jag började i Halmstads kommun…..det känns som jag varit där i 2 år! Det är så sjukt mycket som jag har fått jaga för att få kunskap om, så många processer som jag slängt mig in i – både på grund av att jag tyckte de var roliga men likväl på grund av avsaknad av stöttning. Fast här står jag med så mycket mer kunskap i ryggsäcken! Och kunskap är inte tungt att bära som min mamma alltid sade till mig när jag fick chansen att lära mig nya saker. Att min mamma inte hann få uppleva att jag öppnar ”min” förskola imorgon är en stor sorg, så morgondagen är en lika stor glädje för mig som en sorg att hon inte hann uppleva detta innan cancern tog hennes liv den 16 januari i år. Dock hoppas jag att hennes ande någonstans svävar över mig imorgon och alla andra dagar för att kolla vad jag gör. Imorgon kör vi mamma!

Sedan förra inlägget så har vi hunnit haft våra två utvecklingsdagar i slutet av januari. Oj, vad vi hann med att diskutera och samtala kring då. Störst fokus var på att diskutera den pedagogiska helhetsidén som ska jacka i missionen och visionen samt vårt förhållningssätt/bemötande.

Pedagogisk helhetsidé

Mycket lades också på att diskutera lärmiljöer med de nya kollegorna men likväl det viktiga undervisningsbegreppet, projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation. Allt detta har inte hunnit sammanställas än men snart är vårt dokument klart:

Att skapa en ny organisation är inget man snyter ut ur näsan och så finns den där och fungerar som ett väloljat maskineri. It´s hard work! Men jag bara äääääälskar det! Att skapa en organisation där barnen är i fokus, där det är tydliga uppdrag och förväntningar på pedagogerna, där det finns en väl avvägd utvecklingsorganisation för att pedagogerna skall klara av sitt statliga uppdrag, tydliga uppdrag med mandat, tydliga utvecklingsgrupper och veckoorganisation, stödstrukturer för det pedagogiska ledarskapet – en organisation med förhoppningen att den ska vara så tydlig och klar att pedagogerna inte ska behöva famla, undra och bli stressade. En organisation där ”Gladast vinner!”. Jag tror innerligt på att mitt sätt att rycka undan kulturmattan och skippa avdelningstänket och se nya möjligheter och skapa en flexibel organisation som är självförsörjande ska vara ett vinnande koncept och skapar en förskola av hög kvalitet. Vi måste se till de förutsättningarna som finns 2020 och arbeta utifrån det. Då tror jag inte på att avdelningar är på det sätt vi bör arbeta för att skapa en förskola av hög kvalitet! Det gäller att göra en systemväxling nu!

För att nu kunna göra denna systemväxling och landa i en ny organisation har jag skapat en treårig projektplan med olika insatser insatta under det kommande året, utvärderingar och analyser var sjätte månad och sedan nya insatser efter att jag använt mig av enkäter, kvalitativa intervjuer och observationer för att skapa ett underlag till utvärderingen och analysen. Att skapa ett systematiskt kvalitetsarbete även för detta arbete är av yttersta vikt. Bara att läsa i litteraturen kring detta av Hans-Åke Scherp & Gun-Britt Scherp (2016), Jan Håkansson (2017), Martina Lundström (2016 & 2019) m. fl. Eftersom jag gör mitt sista år på rektorsprogrammet via Umeå universitet så är projektplanen även en del av detta års verksamhetsutvecklingsdeklaration. Jag kommer i min utvärdering att använda mig av modellen – Struktur – Kultur – Ledarskap för att kunna analysera var vi är och var vi ska vidare på vår resa. Denna organisationsresa fortsätter och ni kommer få följa den via både blogg och facebook. Nu kommer jag att räkna ner timmarna till jag är på förskolan imorgon och ser den fyllas upp med barn. Gud så jäkla härligt!!! NU KÖR VI!

Until next time- see ya!

Publicerat i arbetssätt, förskola, Halmstad kommun, inre organisation, Lärmiljöer, Lpfö18, organisation, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Rektorsprogrammet, Skolledare, undervisning, Utvecklingsresa, vetenskaplig grund | 3 kommentarer

Del 1: Att skapa en ny förskola

Det har nu gått fyra månader sedan jag påbörjade mitt nya uppdrag som rektor i Halmstads kommun. Den tiden har sprungit iväg och ibland känns det som om jag hunnit med så mycket saker så att jag borde ha arbetat ett år redan. Redan den 1 september började resan mot att starta den nya förskolan, Engelbrekt 2.0 som arbetsnamnet hela tiden varit. Nu står vi här och håller på att tippa över på ett nytt år! Nu nosar vi verkligen på den nya förskolan. Det verkligen känns att det är nu vi verkligen ska ta tag i allt som vi pratat om!

Engelbrekts förskola december 2019

Men detta är ju en resa som jag inte gör ensam. Här är det inte jaget utan laget som arbetar med detta. Jag har under dessa fyra intensiva månaderna fått möjligheten att lära känna ”gamla” Engelbrekt 1.0 med sina två avdelningar och sex pedagoger. De blev snabbt en referensgrupp för alla mina tankar, idéer och ställningstaganden. De har lyssnat, diskuterat och kommit med egna tankar och idéer. Främst av allt har vi haft väldigt roligt tillsammans. Då jag inte har ett kontor så sitter jag i deras minimala personalrum så detta med att lära känna varandra..ja, det har vi verkligen gjort. Ganska snabbt när jag börjat fick jag först en delad vårdnad om kommunens dygnet runt verksamhet då rektor där skulle vara ledig. Officiellt blev jag rektor där den 6 december men innan hade jag vårdnaden om dem. Jag fick då en rejäl inblick i en verksamhet som jag endast varit delaktig i vid sidan av i min förra kommun. Nu var det mycket nytt att ta in samtidigt som jag såg en helt annan potential med verksamheten; vilket även pedagogerna verkade göra. Nu skulle de äntligen få flytta från verkligen sunkiga lokaler till något nytt. Verksamheten kommer utöka från 10 platser till 28 platser. I denna verksamheten fanns också en liten men naggande god dagverksamhet där två förskollärare arbetade. De kastade jag in tillsammans med Engelbrektarna så vi fick lite större grupp i våra pedagogiska diskussioner. Utvecklingsfokuserad som jag är så vände vi den pedagogiska skutan väldigt kraftigt. Vi kastade faktiskt ut mycket av det gamla för att arbeta framåt både vad det gäller den pedagogiska grundtanken men likväl med nya dokument som stödjer det nya arbetssättet. Vi satte tänderna direkt i Linda Linders bok om lärmiljöer och diskuterade den under hösten, nu med avslut under januari/februari. Och saker och ting började att röra på sig i lärmiljöerna och diskussionerna. Tåget tuffade framåt hela tiden.

Under denna tiden rekryterades några nya förskollärare men likväl så rekryterades en pedagogisk utvecklare och samordnare. För mig var denna rekrytering av yttersta vikt då det var olika kulturer som skulle blandas samman och bli något nytt. Det fanns bara en som jag ansåg skulle kunna dra detta tillsammans med mig och det var min processledare i min andra kommun…..och JA hon sade JA!!!

Sedan landade förskola nummer 3 i mitt knä, Järnvägsparkens förskola. Förskolan huserar i paviljonger sedan 5-6 år och nu skall den läggas ner. Barnen och den mesta av personalen följer med. Denna förskola var extra spännande då de har arbetat med ett arbetssätt som tilltalat mig sedan jag för några år sedan hade möjligheten att besöka Bolmens förskola och rektor Pia i Varberg. De arbetade i duos större delen av dagen och dessa duos delade sig också vilket gjorde att barngrupps antalet inte blev så stort. De kom in med massor med spännande!

Den 25 november är datumet som Engelbrekt 2.0 verkligen föddes. Det var då som jag hade möjligheten att på kompetensutvecklingsdagen samla alla som skulle göra resan mot Engelbrekt 2.0. Innan denna dag hade jag haft ett givande samtal med Martina Lundström för att få mer input hur jag gör denna resa på ett bra sätt. Alltid givande med input från andra och speciellt med Martina då jag delar hennes synsätt på förskolan.

Dagen blev sjukt intensiv med dialoger kring Mission, vision, lärmiljöer och en del inre organisation. Hur skapar vi en förskola som är barnens arena? (Mission) Hur blir förskolan en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar (Vision)? Har man kloka medarbetare som jag verkligen har så blir det givande samtal som mynnar ut i något! Sjukt engagerade och vill verkligen skapa något NYTT tillsammans med mig!

Mission: En förskola som är barnens arena

Med det menar vi:

  • Att förskolan är en mötesplats för barnen
  • Att barnen möter en inspirerande lärmiljö som utmanar deras undersökande och utforskande
  • Att vi pedagoger har ett uppdrag sprunget ur Skollagen och Lpfö 18, vi är på förskolan för barnens skull. För deras utbildning och undervisning
  • Att vi pedagoger skapar undervisning utifrån en växelverkan där barnen leder oss pedagoger samtidigt som vi använder oss av vår professionalitet

Vision: En demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar

Med det menar vi:

  • En demokratisk mötesplats är sprungen ur både barns perspektiv, dvs barnens egna tankar och ord som tas tillvara och används, och barnperspektivet, dvs pedagogerna försöker förstå barnens perspektiv, deras tankar, intressen och behov
  • En plats där att alla kan komma till tals, där alla lyssnar på vad du har att säga men också en plats där gemensamma beslut fattas och där den egna viljan inte är i fokus.
  • En plats där pedagogen möjliggör att alla barns röster blir hörda
  • En plats där barnens röster, tankar och reflektioner sätter prägel på den undervisning som bedrivs på förskolan
  • En plats där barnen har möjlighet att påverka sin vardag, sin utbildning och undervisning

Detta var dag nummer 1 av 3 som vi ska ha innan vi slår upp portarna i mars 2020. Förskolan består av fyra hörnflaggor och detta var två av dem som vi gick i dialog kring. De andra två som vi tar oss an nästa dag handlar om den pedagogiska helhetsidén och förhållningssättet. Det är dessa fyra hörnflaggor som vi sedan använder i allt vårt pedagogiska arbete. Det är nu allt från denna dagen blandas med att skriva dokument kring vad Engelbrekts förskola står för, uppdragsbeskrivningar, scheman, kalendarie….ja, jag vet inte allt som jag just nu i mellandagarna håller på att arbeta med. Planeringen framåt är gedigen för att allt skall gå i lås på bästa möjliga vis. Allt detta blandas med en sjuhelsikes lista i excel med beställningar!!!!

Det som vi bland allt under kompetensutvecklingsdagen tog fasta på var en annan viktig vision, en vision bredvid visionen tänker ni???? Men denna går enligt mig inte att vara utan på något arbete. Det handlar nämligen om visionen ”GLADAST VINNER”! Utan glädje på arbetet så kommer vi ingenstans! Vi måste få ha roligt för att kunna vara professionella helt enkelt! Med glädje och humor kommer man långt i sitt arbete. Jag fick höra från en medarbetare att jag som rektor var för tramsig och flamsig…vet ni vad det skiter jag i! Det säger mer om den medarbetaren än det säger om mig. Den egenskapen tänker jag inte förändra utan behålla. Jag ändrar på mycket annat i mitt ledarskap men att vara mindre GLAD är inte en egenskap jag förändrar. Här har ni mig, den glade rektorn!!

Vi ses och höres med del 2 på vår resa mot Engelbrekt 2.0. Haka på vet ja och följ oss i vårt arbete!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, förskola, Halmstad kommun, inre organisation, Lärmiljöer, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Skolledare, undervisning, Utvecklingsresa | Lämna en kommentar