Aktuella föreläsningar

Nu är det bara små justeringar kvar på föreläsningarna Förskolans och skolans demokratiuppdrag – att skapa en samhällsarena för barnen och Ett normkritiskt arbete med diskrimineringsgrunderna – att vidga innanförskapet.

I mars kommer studenterna på förskollärarprogrammet på högskolan i Halmstad att få lyssna till dessa. För er andra som kanske är intresserade att anlita mig för en utvecklingsdag, husmöte eller liknande så är innehållet detta.

Förskolans och skolans demokratiuppdrag innehåller vad våra styrdokument påtalar kring detta, vad Barnkonventionens del är i detta uppdrag men också hur hela skolsystemet både ska arbeta med det och att detta oavsett förskola och skola kan ske utifrån Reggio Emilia filosofin. Att problematisera de skilda skolformernas sätt att arbeta med detta uppdrag.

Ett normkritiskt arbete med diskrimineringsgrunderna – att vidga innanförskapet handlar om att värdegrundsarbetet handlar inte om ”Bra kompis” utan är ett komplext område som som vilket annat ämne som helst skall arbetas med fast I ALLT. Likväl vikten av att pedagogerna har en kunskap i ämnet, verkligen en kunskap….men finns det?

Andra föreläsningar som jag erbjuder kan ni alltid ta del av under fliken Caroline Wiking men ni kan även läsa det här just nu:

  • Organisation och ledarskap i förskolan utifrån rektors roll – att skapa en tydlig, hållbar och effektiv organisation
    • HUR kan man som rektor skapa en förskola som möter dagens förutsättningar? HUR tar man som rektor rodret för att köra skeppet framåt tillsammans med medarbetarna utan att tumma på rektors ansvar i detta arbete? VAD krävs för att bygga en organisation från grunden?
  • Att förstå hur vetenskapliga teorier påverkar vår undervisningspraktik
    • innehåll om vår historia inom förskolan, ”varför är vi här?” kopplat till våra olika professioner inom förskolan. Val av vetenskapliga teorier och hur deras roll spelar roll för undervisningen. Följt av dialogforum med frågeställningar som utgår från våra styrdokument.
  • Förskolans demokratiuppdrag- att skapa en samhällsarena för barnen.
    • innehåll kring demokratiuppdraget, Barnkonventionen med en grund för detta arbete utifrån Reggio Emilia filosofin. Föreläsning som tar ca 2 h med flertalet bikupor som med fördel kan användas som utgångspunkt i längre dialoger. Workshops/dialogforum kopplat till Barnkonventionen, värdegrunden, delaktighet/inflytande, mångfald kan kopplas på beroende på hur ni tänker arbeta vidare med det.
  • Att arbeta med diskrimineringsgrunderna
    • innehåll kring att få arbetet med värdegrunden att lyfta från ”bra kompis” till ett aktivt ”bråkande” med samhällets normer för att utöka innanförskapet i samhället.
  • Adekvat digital kompetens och digitala verktyg i undervisningen
    • innehåll om vad det innebär att arbeta med adekvat digital kompetens i förskolan. Workshops kan kopplas på för att skapa en helhet. Där pedagogerna får möjlighet att arbeta med de vanligaste digitala verktygen i förskolan för att erhålla större kunskap kring dem.

Jag ser det som en förmån att nu får dela med mig mina tankar, idéer och reflektioner med många människor i min omvärld.

I dagens läge får det digitala fungera istället för IRL men med en förhoppning om att jag snart kan göra både och. Vid intresse av flera olika individer kan jag planera för att ge någon av föreläsningarna en kväll. Skicka gärna mejl till mig via carolinewiking@hotmail.com eller ett messenger via min FB sida Lärande mötesplats/Caroline Wiking så ser jag om och för vilken/vilka föreläsningar det finns intresse.

Until next time!


Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lurar förskolan barnen att tro att de får lov att vara kreativa, ha delaktighet, inflytande och att olikheter berikar inför skolstarten?

Tror ingen av de som är i min närhet blir förvånad när jag uttrycker mig med konstruktiv kritik mot skolans fyrkantighet….eller?! Min metafor till det hela är att inom många förskolor, men definitivt min som är Engelbrekts förskola, är att vi låter barnen vara runda och studsiga bollar som får studsa hit och dit, får nyfiket utforska , undersöka och möjligheter till att lära sig på många olika sätt. Deras röster är lika mycket värda som vem som helst, de vet att de är värda att lyssnas på och att det som de säger tas med i undervisningen. De får vara delaktiga i sina egna lärprocesser. Förskolan är barnens arena! Vad händer sedan i skolan? De här runda och studsiga bollarna skall formpressas in i ett fyrkantigt hål, för här är det likriktigt som gäller och barnens röster skall inte höras som enskilda individer utan deras röster skall egentligen tystas till förmån för att alla skall lyssna på en i klassrummet – läraren. Fyrkanter är det som skolan vill skapa, men sedan finns det de där barnen – inklusive mina egna- som vägrar vara fyrkanter. Vad händer med dem? Jo, de blir de där ”jobbiga” barnen som utmanar, ifrågasätter och hittar på saker som är mycket roligare än att höra på en lärare som ”mässar”. Ja, ”mässar” var exakt en av mina söners orda. ”Mamma, läraren står bara där framme och mässar från sin powerpoint i mer än 40 minuter och sedan ska vi bara arbeta i den tråkiga boken resterande lektion.” Är det detta vad vi vill erbjuda våra barn i 10 år i grundskolan? Sedan har vi de där barnen, som jag själv som tryckte in mig i den fyrkantiga hålet för att det var enklast i skolan och man fick bra betyg i högstadiet genom att vara en fyrkant. Men någonstans i tonåren blev fyrkanten ibland en boll som började ifrågasätta varför vi skulle göra på ett visst sätt och varför betygen sattes som de gjorde utan en bra förklaring, men snabbt var man tillbaka till en fyrkant igen för att få det högsta betyget. Sedan blev man typ 20 år och man hade slutat skolan. Jag insåg att ”jag kan vara en boll igen!” Jag kan få lov att vara den personen som jag vill vara! Tänk att i 10 +3 år var jag någon annan som bara skulle passa in i ett system. Hade saker och ting ändrats sedan mitten av nittiotalet när en annan slutade skolan så hade ingen mer än jag varit glad….men det har inte ändrats i skolan.

”Får ni aldrig vara med och bestämma kring hur ni ska lära er saker?” ”Mamma, lärarna lyssnar aldrig på oss eller frågar hur vi vill ha det. De bestämmer och kör alltid på samma saker.” Och det hemskaste i detta är att när jag lyfter detta till barnens rektor så håller hen med och medger att det inte skett någon större förändring sedan mitten av nittiotalet. Min spontana tanke där och då är – ”Och vad är du för rektor som godtar detta och bara förvaltar en skola utan att utveckla skolan och leda arbetet???” Det är svårt som mamma att motivera barnet att det är 1½ år kvar i grundskolan. Andra sonens kommentar när han börjat på gymnasiet och jag får hem en glad son på dagarna- ”Mamma, här är lärarna inte lika bittra, de lyssnar och man kan skoja med dem”.

Podden Förskolans senaste avsnitt har fokus i sitt avsnitt ”Detta kan skolan lära av förskolan” och jag inser att jag är inte unik i mina tankar kring vad skolan kan lära av förskolan. De på samma sätt som jag anser att det inte har hänt så mycket inom skolan sedan vi själva gick, att skolans syn på kunskap handlar om förmedling medan det för mig handlar om att barnen skall erövra kunskaper. Det gör vi på förskolan genom att vi spinner vidare på barnens tankar, frågor, intressen osv. Medan skolan har EN metod att angripa kunskapen på som är given från början och inte släpper in barnen i någon process utan det är viktigt att följa från A till Ö på linjen mot målet. Skolan styckar upp alla stora områden i ämnen och alla skall göra nästan samma saker samtidigt. Kunskapen är enligt de i avsnittet och mig själv inte statiskt utan det är dynamiskt och flytande. Kunskap i sig inrymmer mer än bara ”därför” lyfter man i poddavsnittet. Kunskaper är till för att förstå ”därför” men också för att få nya frågor och gå vidare med kunskaperna. I förskolan arbetar många av oss processinriktat, tar in barnens tankar, frågor och de har delaktighet och inflytande i undervisningen. ”Hur skulle ni vilja att vi arbetar med Gustav Vasa?” Kan en sådan fråga vara så svår att ställa till barnen i skolan och gemensamt bestämma HUR detta ämnesområde skall angripas och samtidigt arbeta ämnesövergripande? Det handlar inte om att negligera att skolan har bestämda kunskapsmål utan det handlar om att möjliggöra för barnen att vara delaktiga och ha inflytande över HUR:et.

Varför kan inte skolan arbeta processinriktat? Kunskapsmål eller strävansmål är för mig inte det som är skillnad i arbetssätten som finns idag. Förskolan har på 30 år utvecklats enormt mycket från att luta sig mot Piaget, Eriksson och tillhörande metoder där det individuella barnet var i fokus och bedömdes till att flyta över i ett relationellt samspel mellan barn och pedagoger, mellan barn och barn samt mellan barn och lärmiljön. Där Vygotsky blev en av de stora att luta sig mot. Nu talar jag inte för alla förskolor i Sverige, det är jag fullt medveten om, eftersom min förskola (liksom många andra) valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin. Vi tar våra styrdokument som Skollagen och Lpfö18, applicerar Reggio Emilia filosofin på detta för att skapa en förskola som är barnens arena. ”Det är väl också en metod” säger någon. Det är en pedagogisk filosofi, grundad i en barnsyn och kunskapssyn där demokrati, samhället, rummet, materialet och estetiken är centrala element

Den är också förankrad i en djup respekt för barnet och en övertygelse om att alla barn är födda intelligenta, med en stark drivkraft att utforska världen. I Reggio Emilia har man en stark tilltro på människans möjligheter och lägger stor vikt vid solidaritet och samarbete.

Den pedagogiska grundsynen bygger på att enskilda individer – tillsammans med andra- konstruerar sin egen kultur och sin egen kunskap. Jag har under mer än 10 års tid fått djupare och djupare kunskap kring Reggio Emilia filosofin. Jag har arbetat med den själv som pedagog där jag har brottats och slitit mitt hår många gånger under åren för att införliva filosofin och förhållningssättet i min ryggrad. Det är en komplex värld att lära sig om, alltifrån miljö, material, projektarbete, pedagogisk dokumentation, demokrati, rummet som en tredje pedagog, agentskap, lyssnande och hörstyrka mm. Det har tagit mig tid att ta till mig allt inom Reggio Emilia och jag känner mig allt annat än klar, men det som jag är på det klara med är att detta är det förhållningssätt som jag vill ska genomsyra och bygga grunden i min organisation. Det är självklart att bygga en hel organisation på demokratibegreppet. För mig är det lika självklart som att andas. Att få bli lyssnad på, att få bli hörd och att det man säger tas på allvar är A och O för en demokratisk mötesplats. Barnen – och de vuxna- måste få uppleva demokrati på riktigt. Gunilla Dahlberg och Harald Göthson beskriver detta på ett ypperligt sätt i boken Exemplet Reggio Emilia:

I en skola för alla är det inte det viktigaste att undervisa barnen i samarbete och demokrati. I första hand organiseras lärandet och behandlas så att barnen så att demokratins värden respekteras och fördjupas, genom att barnen erfar demokratins värden. (Dahlberg & Göthson, 2005, sid.102)

Det är faktiskt här som jag själv står fast i att mina åsikter vad som skiljer förskolan mot skolan. Vi på min förskola/jag arbetar med att förskolan är barnens arena där barnen får vara I en demokrati. Där de har inflytande och är delaktiga i sina egna lärprocesser. Där deras röst är lika mycket värd som någon annans. Medan i skolan får barnen lära sig OM en demokrati, men de får inte vara delaktiga i HUR en demokrati faktiskt är uppbyggd. Att lära sig lyssna på andra som har andra åsikter än en själv, att det inte handlar om att man skall få sin vilja igenom, att man bara ska få göra som man själv vill utan att man faktiskt har väldigt mycket skyldigheter också i en demokrati.

Hur kan det komma sig att två läroplaner – Lpfö18 och Lgr11 har så lika skrivelser när det gäller att dessa båda utbildningar skall vila på demokratins grund men så skilda arbetssätt? Vad kan vi läsa kring detta i dessa styrdokument?

”Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Lpfö18)

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.” (Lgr11)

Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen.! (Lpfö18)

”Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. Därför är alla som verkar i förskolan viktiga som förebilder.” (Lpfö18)

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan.” (Lgr11)

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (Lgr11)

Att vara I en demokrati!

Att skapa en förskola – och SKOLA- som bygger på demokrati och delaktighet handlar inte om att alla får göra som de själva vill utan om att ge utrymme för att tänka fritt och respektera allas åsikter. Det handlar om att hitta nya sätt att tänka, utveckla nya arbetsformer som stödjer barnens och ELEVERNAS utveckling av demokratiska förmågor som är bärande i ett längre tidsperspektiv. Barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och rätten till delaktighet och medbestämmande är en av barnkonventionens grundprinciper. Jag vill starkt påpeka att detta arbetssätt är ett arbetssätt för skolan också men utifrån den kulturella kontexten i skolan har de en väldigt lång process att övergå till att arbeta med gruppens lärande samtidigt som individens lärande. Det handlar om att skapa ämnesövergripande arbetsformer. Det handlar om vikten av att se att det enskilda ämnet är bara en del och bör ingå i ett sammanhang med andra ämnen för att skapa en lärande grund för både barn och elever. Det handlar om att skapa delaktighet och inflytande för barnen i sina egna lärprocesser.

”Vi tror inte att skolor och förskolor är nödvändiga i sig. Vi tror på nödvändigheten av ett nytt globalt och demokratiskt medborgarskap – skolor och förskolor är bara verktyg för detta.” (Carla Rinaldi i antologin Om värden och omvärlden 2014)

Jag får oftast många reaktioner från lärare i skolan och de som arbetar som rektorer i skolan som hävdar med det bestämdaste att SÅ ARBETAR VI INTE I SKOLAN men sedan faller det ganska platt för ingen förklarar HUR de då arbetar med att låta barnen vara I en demokrati där deras röster får höras, där de får vara en del i sina lärprocesser och vara med och besluta kring HUR:et utifrån kunskapsmålen. Jag lyfter att jag gärna hör från skolor som arbetar utifrån det som faktiskt står inom demokratiuppdraget i Lgr11. Från min vinkel så anser jag att skolan inte uppfyller detta uppdrag! Om vi inom förskola och skola skall låta lärandet vara livslångt och barnen med glädje skall vilja lära sig så måste vi ju lyssna till HUR barnen vill lära sig och enligt mig gör i alla fall min förskola det (och mååånga fler) men inte skolan (kom gärna med motsatsen, skulle vara underbart att höra!).

Jag är helt övertygad om att förskolan kan vara ett parallellsamhälle till det ”riktiga” samhället. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett stort område. Biesta (2006) lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Förskolan har som institution en stor potential att vara en plats för aktiv samhällsmedverkan medan man lever i den, oavsett om man är barn eller vuxen. Samhället skapas här och nu, i den tiden vi lever i – och i en genuin demokrati borde vi alla oavsett ålder vara inbjudna att delta.  För att nå dit behöver vi ställa oss frågor som har ett vidare fokus än enbart vara inriktade på barns individuella utveckling och lärande. Vad är det för förskola vi tror att såväl barnen som samhället som helhet behöver, idag lika väl som i framtiden? Och hur kan vi skapa våra förskolors identiteter utifrån detta?

Min uppfattning är att många förskolor -och skolor hamnar här också- arbetar för att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig vad:et (teorin), inte hur:et (praktiken). Att förskolor hamnar här tror jag beror på att de inte aktivt har valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin utan en annan inriktning eller inte tolkar demokratiuppdraget som att barnen skall vara I en demokrati. Enligt mig är det lätt att hamna på att barnen ska lära om demokrati, inte att de får befinna sig i en demokratisk arena på förskolan. Jag har själv genom min yrkeskarriär gått från vad till hur i demokratiarbetet, fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt. För hur ska jag annars kunna leda Engelbrekts förskola mot vår mission – att förskolan skall vara barnens arena?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då hur:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Som förskola kan du välja att utbilda genom demokrati. När en förskola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter förskolan har, och på förskolans lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom hur barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lillmöten, lyssnande och ha en stark hörstyrka tillsammans med barnen som vi på Engelbrekts förskola aktivt kan arbeta med hur:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du är demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Och med det tackar jag för mig idag!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, grundskolan, Lgr11, Lpfö18, Reggio Emilia, rektor, Skollagen, Skolledare, undervisning | Lämna en kommentar

Den tredje pedagogens kreativa kraft som en demokratisk rättighet

Sex år har förflutit sedan min magisterexamen med rubriken Den tredje pedagogen i Reggio Emilia inspirerade förskolor – en genuskritisk granskning av lärmiljöerna och nu möter dessa tankar Nina Odegards tankar i boken Återbruk som kreativ kraft. Mina tankar från 2014 om att lärmiljöerna inom Reggio Emilia pedagogiken utgår från barnen, från individen och hundraspråkligheten samt begreppen som individen, barnet och det kompetenta barnet sett ur ett genusperspektiv möter Ninas tankar om återbruksmaterial, demokratiska värden och icke-diskriminering. Våra teoretiska ingångar sammansmälter till att utgå från postmodernismen, närmare bestämt det poststrukturella och feministisk poststrukturalism. Skillnaden mellan poststrukturalism och den feministiska poststrukturalismen är att hos perspektivet med feminism utmanar man könsbegreppet och dess kategorisering av två olika kön samt den makt som följer med respektive kön. Det som detta perspektiv vill är att ifrågasätta antagandet om att det inom varje människa finns en kärna som är manligt eller kvinnligt. Istället vill det säga att vi är inte på något särskilt sätt utan vi blir på många olika sätt i olika situationer. Det finns två begrepp inom detta som är av central betydelse och det är dekonstruktion och diskurser. I begreppet dekonstruktion ligger att vi plockar isär olika uppfattningar, förhållningssätt och lyfter in olika perspektiv. En diskurs är något som styr över vad som är möjligt att göra, tänka och vara i en viss situation eller sammanhang.

Det jag i min magisteruppsats bland annat såg gällande lärmiljöerna var att det framträder tydliga pojk- och flickdiskurser men likväl framträder en Reggiodiskurs där föregående diskurser gömmer sig. Lärmiljöerna har skapats utifrån Reggiodiskursen som bygger på barnens delaktighet och inflytande, projektets fokus och barnens intressen. Glasögonen för kön har pedagogerna inte använt sig av och inom Reggiodiskursen gömmer sig även begreppet könsneutralt. Ett begrepp som är allt annat än neutralt utan höjer i grunden den manliga diskursen i samhället. I min undersökning i magisteruppsatsen ingick även att ta reda på pedagogernas kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet, vilket påvisade en kunskapslucka. Denna kunskapslucka kan jag 2020 säga fortfarande existerar utifrån undersökningar kring detta på min nuvarande förskola. Kan den könsneutrala diskursen vara den som framträder omedvetet i lärmiljöerna när pedagogerna möblerar och fyller med material oavsett om det enligt pedagogerna är med utgångspunkt i Reggio Emilia pedagogiken som de hämtar sina tankar och ställningstaganden? Kan det vara så att dikotomin manligt respektive kvinnligt skapas, där den manliga normen är den som väger tyngst och används?

Barnen samspelar med miljön och materialen, den tredje pedagogen blir en performativ agent – något som talar om vad barnet ska göra. När jag läser samma rader i Ninas bok sätter detta igång många tankar kring vår gemensamma utgångspunkt i den teoretiska delen. Genom att materialet har en agentskap så undervisar materialet barnen samtidigt som det pratar med barnet och kommer med tillägg. Barnen och materialen agerar tillsammans, här återfinner vi den tredje pedagogen. Materialen i lärmiljöerna som jag observerade var tydligt indelade i olika rum i rummen där det fanns bygg- och konstruktion, ateljéer, hemvrå och en lugnare vrå. Det fanns traditionellt material som är färdigt och inte kan bli så mycket mer än vad det är från början men också en hel del material som vi som Nina kan hänvisa till som återbruksmaterial. När min analys nu får sammansmälta med Ninas tankar i boken som kommer från hennes egen masteruppsats får jag en helt ny ingång att läsa min uppsats på. En ny analys av det som jag gjorde för sex år sedan börjar att formas. För när jag i min analys av en av förskolornas miljö och material finner att när det inte är ett förutbestämt och färdigt material i miljöerna så leker, utforskar och undersöker barnen på ett helt annat sätt. De använder sin fantasi och samspelar med sina kompisar på ett helt annat sätt än där miljöerna är mer uppdelade och där det finns mycket mer färdigt och traditionellt material. Att då plocka upp Ninas tråd kring återbruksmaterial blir en kittlande känsla och en ny vinkel på mitt eget arbete. Ninas fokus handlar om återbruksmaterial som en kreativ kraft. Nina beskriver att ända sedan Fredrich Fröbel och senare Maria Montessoris tid har man sett materialitet i samband med kroppen och sinnena, både i form av hur man inreder förskolans rum och vilken sorts material barn erbjuds i förskolan. Fröbel och Montessori ansåg att planering och anpassning av materialet var viktigt i arbetet med att ”utbilda” de yngsta, och att materialet i sig kunde ”undervisa”. Den tankegången är ju som sagt en stor del av just Reggio Emilia-miljön. Denna medvetenhet om materialitet har alltså med växlande intensitet varit närvarande under lång tid inom förskolefältet. Dock måste vi påminna oss att Fröbel och Montessori såg på materialet som ett verktyg eller medel medan det inom Reggio Emilia filosofin handlar om agentskap.

Både jag och Nina påtalar samma ögonöppnare som vi haft och hon heter Elisabeth Nordin Hultman. Det handlar just om hennes forskning om pedagogiska miljöer och barns subjektskapande från 2004. För oss båda får jag väl säga efter att ha läst boken så var det där som vi båda insåg vikten av rummens och materialens betydelse samt de olika diskurser som förskolan är styrd av. Elisabeth hänvisade till att diskurserna om förskolan som det ställföreträdande hemmet eller förskolan som komplement till hemmet. Det är viktigt att se vilka diskurser som vi är styrda av och se både de möjligheter och begränsningar som uppenbarar sig i detta. Barnet blir till i olika relationer, där också rum, material och aktiviteter är en del av barnets subjektskapande. Barnet skapas genom andra och genom materialen, och genom de olika berättelserna som berättas om barnet i olika sammanhang. Nina kommer med detta in på hur barnen blir i olika sammanhang, hon ger klockrena exempel som jag möter i förskolan hela tiden. Här handlar det om att sätta etiketter på barnen och att fokus utgår från de vuxna, de vuxna definierar barnets styrkor och svagheter. Allt detta sker utan att observera och sätta allt i relation till det materiella. Det materiella med sin egen agentskap bidrar till att bestämma vem jag kan och får bli i en situation. Det bestämmer om jag får och kan vara kompetent, social, samarbetsvillig, problematisk, fokuserad, avvikande osv.

Hur skulle det vara om det materiella och rummets egenskaper verkligen blev erkänt som en icke-mänsklig påverkans faktor inom förskolan? För mig är det av yttersta vikt när vi arbetar med den nya organisationen på Engelbrekts förskola att vi arbetar med att vi och barnen INTRA-agerar med det materiella och rummen. Jag som rektor reflekterar genom att läsa denna boken och mitt eget arbete att för att kunna arbeta med dimensionen agentskap och intra-agera när det gäller rum och material måste flera av pedagogerna lämna våga lämna den utvecklingspsykologiska grunden som de bär på och som påverkar hela arbetet oavsett om de faktiskt själva inte ser detta. Det blev väldigt påtagligt för mig själv just idag när jag tar till mig av Ninas bok kring åldersdiskurser men också att vi under en lång tid lutade oss mot Piaget och Erikssons stadieteorier. När vi verkligen släpper denna grunden och möjliggör för barnen bli och inte ser på dem som är, då kan vi på riktigt närma oss en miljö med material som låter barnen bli gränsöverskridande. Där barnen skall möta material som är icke-diskriminerande och där dikotomin manligt respektive kvinnligt inte existerar.

Från Återbruk som kreativ kraft av Nina Odegard

Det är just att Nina kopplar återbruksmaterial som en väg att arbeta med många egenskaper som kan bidra till att stärka förskolans värden, som bland annat allas lika värde som verkligen gör att jag tänker kring hur arbetet på min förskola skulle kunna te sig om jag sammanför arbetet utifrån diskrimineringsgrunderna, det normkritiska arbetet med arbetet kring återbruksmaterial. Fast med ett helt annat fokus än vad jag haft innan kring arbetet med återbruksmaterial. Då har mitt fokus legat på att vi gör detta utifrån en miljömedvetenhet. Att vi ser vårt återbruk som en del i den hållbara utvecklingen, att vi ska ta vara på behoven hos människor som lever idag, utan att förstöra framtida generationers möjlighet att täcka sina behov. Nina lyfter mina ögon till att arbetet med återbruksmaterial kan bli en stark kraft som ett likvärdigt/icke-diskriminerande material. Jag känner att med den blicken hade mina analyser i min magisteruppsats nog tagit en annan väg, då hade jag mer vänt blicken på materialen som fanns i respektive miljö och analyserat detta. Jag valde att använda kategorierna flicka och pojke och visade hur dessa diskurser är varandras motpoler främst genom hur det är organiserat i lärmiljöerna. Det fanns en mångfald av både pojk- och flickdiskurser på de avdelningarna som jag observerade, dock insåg pedagogerna inte detta eftersom det fanns en bristande kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet hos pedagogerna. Nina lyfter att pedagogerna som hon uppmärksammade i sin master också könade materialet omedvetet. Hon kunde se detta genom sin dekonstruktiva blick att pedagogerna delade upp materialen i motsatspar manligt respektive kvinnligt, i dikotomier. Hennes slutsatser kring detta sammanstrålar kring mina egna och det handlar om att förskolan har en hel del kvar att när det gäller pedagogernas kunskap och medvetenhet om jämställdhetsarbete, genusarbete, diskrimineringsgrunderna och allas lika värde. För finns det en mångfald av återbruksmaterial, i olika storlekar, färger, former och komplexitet samtidigt som vi skapar en medvetenhet kring användningen av detta material oberoende av pedagogernas eget förgivettaganden så har vi stora möjligheter att utmana samhällets diskurser kring manligt och kvinnligt.

För mig har helt plötsligt arbetet med återbruksmaterial fått en betydligt större arena och syfte, även om min första arena och syfte utifrån hållbar utveckling inte var dålig så ser jag nu hur jag kan möjliggöra så mycket mer för barnen med den vidgade arenan och syftet. Jag ser hur arbetet med återbruksmaterial faller in i alla grundpelarna- demokratiska mötesplatserna, estetiska lärprocesserna, projekterande arbetssättet och givetvis då det jag utgått ifrån den tredje pedagogen.

”Som vuxna har vi ansvar för att det finns generöst med utrymme för kreativa uttryck och gott material utan färdiga definierade svar. Material som väntar på att bli utforskade, som inbjuder till närhet mellan barn och vuxna, lek och humor. Att utveckla en förmåga att se sig själv i ett globalt sammanhang och känna ett gemensamt ansvar för att ta vara på jorden är, ….ett viktigt perspektiv i ett pedagogiskt arbete. Att uppmuntra barn att tänka utifrån olika synvinklar, samtidigt som det finns utrymme för att tänka och handla på olika överraskande och kreativa sätt, blir viktiga ingångar i det pedagogiska arbetet och att förstärka barnens framtidshopp. Återbruksmaterialens kreativa kraft kan visa sig vara en kraftfull ingång till sådana projekt. Genom att lyssna in barns åsikter, frågor och utforskande, lära av barnens öppna och lekfulla sätt att förhålla sig och vara i dialog med natur och miljö, förstärker vi barn och vuxna som kooperativa medskapare av kunskap och kultur. På så sätt kan byggandet av framtidsoptimism också bli ett demokratiskt projekt.” (sid.44)

DEMOKRATI och FRAMTIDSOPTIMISM
Until next tinme!

Publicerat i agentskap, arbetssätt, Återbruksmaterial, dekonstruktion, Demokratiska mötesplatser, dikotomier, Diskrimineringsgrunder, Estetiska lärpocesser, förskola, Genus, Hundraspråkligheten, intra-agera, kön, kreativ, kvinnligt, Lärmiljöer, magisteruppsats, manligt, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Tredje pedagogen, undervisning | Lämna en kommentar

Den rosa elefanten ”Upplevd stress och Rätt förutsättningar”

Under flera år, ja egentligen under alla år som förskollärare också men kanske mer nu som rektor har jag funderat på detta med den upplevda stressen. Nu handlar det i arbetsmiljöfrågor mestadels om den upplevda stressen, för några år sedan var det buller och några år innan det var det rygg och nacke osv. Mest påtagligt blev det när debatten i media ökade och ökade kring detta med ”rätt förutsättningar”. Yrkesverksamma vill ha mer och mer, av vad? Jo, mer och mer tid. Blir det bättre med bara mer tid? Det är en sak jag bär med mig från min chef Diana Danielsson. Hon gav oss alltid mer tid vid behov MEN hon bad oss också att innan vi kunde få mer tid var vi tvungna att strukturera den tiden vi hade. Att vi gjorde det som vi skulle på den tid vi hade. Att vi var fokuserade på våra uppgifter och inget annat. Var vi alltid det? Var mina kollegor i de andra arbetslaget detta? Är man det i arbetslagen idag? Svaret är NEJ på både frågan om vi nyttjade tiden som vi alltid skulle och på om arbetslagen nyttjar den tiden som finns som sig bör. Hur mycket bottnar den upplevda stressen i personens förmåga att systematiskt strukturera den tiden som finns till sitt förfogande? För det är här vi måste börja innan vi ställer oss på barrikaderna och skriker om att förskolan saknar rätt förutsättningar! Det är detta som enligt mig är den rosa elefanten som alla skriker om men ingen vill egentligen syna sig själv i sömmarna utan det är någon annan som skall fixa till detta. Elefanten får springa rundor men ingen vågar att samtala kring den. Så sagt och gjort tog jag mitt i en pandemi tag i denna förbaskade rosa elefants öron och tillsammans med mina fackliga ombud och ledningsgruppen satte vi oss och samtalade kring detta ämne.

Vad resulterade det i? Jo, det blev en väldigt omfattande enkät i ämnet ”upplevd stress utifrån rätt förutsättningar”. Detta för att vi skulle skapa oss ett underlag för hur det verkligen låg till. Att påpeka är att vi även är mitt upp i att skapa en ny förskola sedan mars 2020 med ett helt nytt arbetssätt för pedagogerna. Vi tänkte att med denna enkäten kommer vi få ett bra underlag att arbeta med den upplevda stressen oavsett om det kommer fram beror på en ny organisation eller om det finns saker som legat och grott länge. Vi planerade in att alla medarbetare skulle få svara på denna på arbetstid samt att de skulle få en kortare introduktion till det hela. Hela arbetsmiljöarbetet grundar sig på KASAM.

Det är viktigt att arbetsplatsen jobbar med KASAM som en hälsofrämjande friskfaktor. Till exempel genom att skapa tydliga strukturer som skapar begriplighet, se till att det finns resurser som gör situationen hanterbar och se till att det finns en meningsfullhet i arbetsuppgifterna så att de utmaningar och stressituationer man ställs inför känns värda ens engagemang. Med rätt förhållningssätt går det att stärka alla människor i organisationen.

Där i finns tre viktiga bitar i KASAM är Meningsfullhet, Begriplighet och Hanterbarhet.

Känsla av sammanhang är ett grundfundament i den salutogena teorin. Det finns mycket man kan göra på arbetsplatsen för att stärka medarbetarnas känsla av sammanhang.

KASAM

Vad menas med ett salutogent perspektiv? Begreppet salutogenes myntades av Antonovsky och betyder kortfattat – hälsans ursprung. Grunden i detta tänkande utgår från vad det är som gör att vi bibehåller hälsan eller till och med kan förbättra den. Utifrån sin forskning fann Antonovsky att människor som hade en god förmåga inom nedanstående områden klarade påfrestningarna bättre än de som hade lägre grad av förmåga:

Meningsfullhet

Detta begrepp innebär att kunna sätta frågan i ett större sammanhang men också hur viktig den är för människan personligen. ”Varför är vi här?” ”Varför gör jag detta arbete?” Är det för att utbilda och undervisa de yngsta barnen eller är jag här för att ”passa barn”? Vi är antagligen här på förskolan för att vi vill utbilda och undervisa de yngsta barnen och skapa en bra grund för dem att ta sig an resten av skolsystemet och livet. Upplever en kollega att det inte är meningsfullt bör hen verkligen söka sig vidare till ett annat yrke. Att inte vilja vara på arbetet för att det inte känns meningsfullt skapar en stress, negativitet och denna sprids till resten av kollegiet som i sin tur kan må dåligt. Grundläggande i begreppet meningsfullhet är att vi som människor befinner oss i ett sammanhang som är viktig för oss och betyder något för oss.

Begriplighet

Detta begrepp handlar om jag anser att arbetat som jag utför är begripligt. Förstår jag varför jag ska arbeta på detta sätt? Har jag koll på läget? Finns det tydlig vision och mål? Finns det ett tydligt arbetssätt? Fast allra viktigast i detta är om jag anser att jag vill arbeta utifrån dessa premisser? Finns inte tydligheten så kan den skapa en stress som går ut över måendet och prestationen men likväl sker samma sak när jag som individ inte vill arbeta utifrån den grund som finns på förskolan. Ansvaret är då hos individen att söka nya utmaningar eftersom då samklangar min egen tanke inte med förskolans. Svårigheter i Halmstads kommun där jag arbetar som rektor är när individen i fråga är anställd som barnskötare och i princip livegen eftersom hen inte kan söka sig vidare till en annan förskola. Detta skapar ett arbetsmiljöproblem för både individen, rektor, organisationen och huvudman. Ett arbetsmiljöproblem som skulle kunna försvinna om det fanns möjlighet att förflytta en barnskötare till en annan förskola.

Hanterbarhet

Under detta begrepp hamnar Krav och Förutsättningar samt att människan har rätt strategier att möta olika situationer, händelser och arbetsuppgifter. Är det balans mellan dessa två? En balans mellan dessa skapar ett optimalt arbetsklimat för alla anställda inom en organisation. Vad är ”rätt” förutsättningar inom organisationen förskola? Inom detta begrepp finns det mycket tyckande och tänkande från rektor, från medarbetare och från fackliga förbund, men VAD är ”rätt” förutsättningar och vad är att nyttja tiden på rätt sätt för att få maximal effekt av det man gör? Att göra mindre men rätt saker på ett systematiskt sätt under arbetsåret för att uppnå maximal effekt på det man gör är devisen för mig.

Resultatet av enkäten analyserades av mig grundligt och de fackliga ombuden tog också del av resultatet och kunde göra sina analyser. Tillsammans med en organisationsutvecklare på vår företagshälsovård Pe3 analyserade vi sedan vidare resultatet.

Helhetsbilden? Ja, jag måste faktiskt säga att rösterna är starkare i denna fråga än kanske vad verkligheten faktiskt säger om resultatet. Med det menar jag att det finns en bättre bild av den upplevda stressen utifrån förutsättningarna i vardagen hos pedagogerna. För det som jag hör på barrikaderna blir inte lika påtagligt i vardagen på förskolan, i alla fall inte min förskola, och för mig blir det ett positivare underlag att arbeta med. För jag skulle säga att hälften av svaren återfinns på den ena halvan medan de andra svaren återfinns på den andra.

Nu kanske ni undrar vad det var för karaktär på dessa frågor. Alla frågor berörde dimensionerna ovan från KASAM. Anser man inte ens att det är Meningsfullt att arbeta på förskolan har man inte mycket på att bygga vidare på vare sig för personen i fråga eller jag som rektor. Begriplighet handlar mycket om det finns en tydlig organisation på förskolan och om man som anställd anser att man vill arbeta utifrån tagna beslut kring organisationen. Sedan kommer vi till just den rosa elefanten…..Hanterbarhet – om krav och förutsättningar.

Vad blev då det sammanfattande resultatet av arbetsmiljöenkäten på förskolan?

  1. En del handlar om att hälften av pedagogerna tycker både att tiden räcker till för uppdraget, de kan strukturera sin tid över läsåret, de vet när saker ska göras, de följer tagna beslut kring mötesstrukturer, de dokumenterar undervisningen med barnen, tar med barnen i en del av arbetet och lämnar det som behövs göras individuellt till just den individuella tiden medan den andra halvan upplever tvärtom är enklast att säga. Här hämtar vi kraften att skapa en möjlighet för de pedagoger som upplever det tillräckligt att kunna delge sina kollegor HUR de gör rent praktiskt i vardagen. Till detta kommer också en lathund över året för att påvisa HUR tiden skall fördelas samt en prioriteringslista när det kärvar extra på förskolan. En del i detta om TIDEN handlar för vår del om en kunskapsbrist kring det nya arbetssättet och alla nya dokument. Denna delen arbetar vi hela tiden strukturerat med och jag som rektor har en tydlig projektplan för detta arbetet med analys och utvärdering både löpande och mer djupgående en gång per år för att kunna sätta in rätt strategier för det fortsatta arbetet med organisationsbyggandet.
  2. Bemötande, förhållningssätt och professionellt pedagogiskt ledarskap är ett område som vi måste borra djupare i under ett kommande APT. Vi måste gå tillbaka till de beslut vi har tagit i dessa ämnen som rör bemötande och förhållningssätt. Vad gick vi i dialog om och bestämde för ett år sedan? Varför upplever några kollegor att det inte följs? Hur kommer det sig att några upplever en kränkande behandling av kollegor? Vi måste gå i dialog kring frågorna – ”varför har vi våra riktlinjer, rutiner, strukturer och tagna beslut?”, ”vad får det för konsekvenser om jag inte följer våra riktlinjer, rutiner, strukturer och tagna beslut? Vad får det för konsekvenser för mina kollegor? Vad får det för konsekvenser för barnen? Vad får det för konsekvenser för arbetslaget? Vad får det för konsekvenser för förskolan?” Som organisationsutvecklaren avslutade med att säga, ”alla som kommer till sin arbetsplats borde säga till sig själva när de kliver in på förskolan att idag ska jag vara professionell!” Vi ska även stärka pedagogerna i sina respektive professioner genom att ha ett barnskötarforum och ett förskollärarforum en gång/månad. Här ska pedagogerna läsa varsin bok ”Barnskötare” för barnskötarna och ”Professionell i förskolan” för förskollärarna. Sedan skall allt bottna i våra styrdokument Skollagen och Lpfö18. Vad ska en förskollärare göra? Vad skall arbetslaget där barnskötare och barnbiträden ingår? Det här har vi också gått i dialog kring men min upplevelse är att båda professionerna brottas med sina uppdrag. Jag kan uppleva att de obehöriga barnbiträden brottas med en kunskapsbrist medan förskollärarna brottas med att våga ta taktpinnen och ansvara och leda. Syftet med att arbeta med detta är att vi ska komma närmare det Blossing (2008) och Hargreaves (1998) benämner som den samspelande och professionella förskolan.
  3. ”Prata om stress”, vad menar jag med detta? Organisationsutvecklaren påtalade att det vi pratar om blir en sanning och påverkar omgivningen. Därför menade hon att det är av största vikt att ställa sig dessa frågor – ”Vad gör det med oss när vi hela tiden pratar kring stress? Hur kan jag ta hand om min upplevelse av stress innan jag ”lägger ut” den till min närmaste omgivning på arbetet?” I detta område kommer det också mer kring krav och förutsättningar och individens egen skyldighet att arbeta med sina egna ambitionsnivåer. Ytterligare ett område till ett annat APT.

Givetvis finns också dimensionen med som handlar om stora barngrupper, ekonomiska förutsättningarna osv. Men det ligger på en annan nivå än rektorsnivå, dvs grunden för detta ligger på regeringsnivå för att sedan landa på en politikernivå i respektive kommun. Som rektor arbetar jag med detta så långt det är möjligt. Jag har skapat en organisation som bygger på tre större enheter med sex pedagoger i varje där de arbetar i en duokonstellation, oftast en förskollärare + en barnskötare eller barnbiträde. De har en ”egen” barngrupp över större delen av dagen och under den andra tiden fördelar sig pedagogerna i lärmiljöerna för att skapa så små grupper som möjligt. Vi har valt att hålla antalet barn nere på de yngsta 1-2 år men det gör ju att det blir fler på de äldsta. Vi har inspirerats av och varit på studiebesök hos Bolmens förskola i Varberg där rektor Pia Ringborg Nilsson har en likande organisation som baseras på större enheter med duokonstellation. Jag har anställt två pedagoger som pool i huset, jag har en specialpedagog på 80% och jag har en pedagogisk utvecklare och samordnare på 100% som arbetar nära alla arbetslag med handledning och den andra delen som chefsstöd till rektor. I rektorsområdet har vi också avlösare som hjälp när arbetslagen går ifrån och reflekterar. Pedagogerna har i dagsläget duoreflektion en gång/vecka, GPU (Gemensam Pedagogisk Utvecklingstid) en gång/månad i 3h och pedagogiska lärgrupper på måndag eftermiddag 13-15 och har man extra uppdrag har man tid till detta såsom processledare eller administratör. Till vårterminen har vi lagt all individuell reflektionstid i en ”pott” och sedan har jag fördelat ut denna i förhållande till hur många mentorsbarn man har. Vi kommer också att slopa våra kvällsmöten och istället förlägga den tiden på två onsdagar av fyra 13-15 när vi har barnskötarforum och förskollärarforum. På fredagar har vi veckomöten, ledningsgrupp och andra behovsmöten som dyker upp (vill man läsa mer kring vår organisation kan man skriva för att få vårt organisationsdokument). I genomsnitt har pedagogerna 6h utvecklingstid. All tid är schemalagd förutom lästiden och de som har extra uppdrag.

Jag personligen upplever det som att vi har en god grund i vår organisation men eftersom vi är en ny förskola som endast varit i gång sedan mars 2020 så måste det få lov att gå några år innan organisationen är satt och är stabil. Under den tiden kommer det hela tiden att finnas en viss upplevd stress utifrån att man som pedagog ställer sig frågan ”vem är jag som pedagog i denna organisation?”. Dock ska vi arbeta med arbetsmiljön så mycket som vi bara kan utifrån de förutsättningar som finns och hitta VÅR NIVÅ! Utanför detta arbete kommer jag och förhoppningsvis andra att arbeta för de förutsättningar som kanske behövs för att vi ska kunna höja vår ”lägsta nivå”. Om jag får uttrycka mig vad jag skulle önska i förutsättningsväg:

  1. Utbildad personal, dvs i detta fall att kommunen satsar på en övergripande kompetenshöjande insats för våra barnbiträden så jag inte skall behöva göra detta arbete som rektor samt att alla med behov av språkkurser i det svenska språket skall gå detta för att kunna möta att vårt utbildningsspråk är svenska. Här anser jag att vi skulle vinna massor vad det gäller rektors arbetsmiljö och förskollärares arbetsmiljö då de samtidigt skall ansvara och leda undervisningen och så utbilda ett obehörigt barnbiträde. Fast det som vi vinner allra mest på är att jag som rektor kan lättare uppfylla mitt statliga uppdrag som handlar om att jag skall ha en förskola av hög kvalitet och det i sin tur är ju för barnens skull, barnens rätt till en förskola av hög kvalitet!
  2. Jag tror inte på mer individuell tid (skulle vara för att kunna läsa mer forskning och litteratur för att höja kvaliteten på undervisningen) där pedagoger skall sitta på sin egen kammare och planera, har uttalat tydligt även nu att tiden skall användas till att sitta gemensamt för att kunna utbyta kollegiala tankar. MEN jag skulle vilja ha möjlighet att en eftermiddag i månaden kunna samla all personal för möten, kompetensinsatser, gruppdiskussioner, uppföljningar osv osv. 6 utvecklingsdagar är det vi alla har tillsammans, annars träffas vi inte alls tillsammans.
  3. Nu har jag anställt en pedagogisk utvecklare och samordnare samt en specialpedagog (vi har tre i rektorsområdet varav jag har en av dessa). Detta betalar man av sin egen budget/rektorsområdets men är något som alla förskolor borde ha, mycket pga av bristen av utbildad personal. Lägg till detta att alla förskoleenheter borde ha en administratör på i alla fall 50%. Det sistnämnda är något som jag verkligen skulle vilja ha på min förskola.
  4. Till sist skulle jag önska mig det som alla önskar sig, mer personaltäthet för att kunna närma sig Skolverkets allmänna råd kring barngruppernas storlek men också för att kunna ha mer personal på plats under längre tid på dagen. Som det är nu är alla på plats 8.30-13.30 MEN vi har större delen av barngruppen på plats innan och efter den tiden. Skulle behöva alla sex pedagoger som jag har i dagsläget på varje enhet på plats mellan 8.00-15.00/15.30. Det hade skapat helt andra förutsättningar, men för att detta skall kunna bli verklighet måste ju mer personal tillsättas för annars kan man inte sträcka tiden till detta.

Enligt mig handlar det inte om att önska att ta ner månen och stjärnorna. Jag upplever det inte som att jag önskar mig orimliga andra förutsättningar för mig som rektor och för min personal. Jag tycker att jag försöker tänka klokt och inte bara skrika ”mer tid, mer tid, mer tid” för det löser inget enligt mig! Det handlar om vad vi gör med den tiden vi har, vad vi fyller den tiden med. För när jag skapar mötesstrukturer för terminerna och läsåret tänker jag alltid på VAD behöver vi för att få en EFFEKT i utbildningen och undervisningen. Jag lyfter här både Simon Elvnäs, ”Effektfull”, Christer Westlund ”Tillitsbaserat ledarskap i skolan” men det finns många fler som behandlar detta i sina tankar om organisationer. Det som dock har blivit ett mantra är från Simon Elvnäs – Vi ska inte göra saker effektivare, utan vi ska göra mindre men rätt saker så vi får effekt i verksamheten!

Until next time!

Publicerat i Arbetsmiljö, Förutsättningar, inre organisation, KASAM, Lpfö18, organisation, Rosa elefant, Skollagen, Skolledare, Skolverket, Uncategorized, undervisning, utbildad personal | 9 kommentarer

Redo för nya utmaningar – välkommen till vårt gäng!

Nu är det dags att hitta en ny medlem till världens bästa team på Engelbrekts förskola! Är du sugen på nya utmaningar? Vill du vara med och skapa en förskola med hög kvalitet för barnen? Är du erfaren pedagog med Reggio Emilia erfarenhet eller sugen att arbeta utifrån demokratiska mötesplatser där barnen är huvudperson i sitt eget lärande? Då tycker jag att du ska skicka i en ansökan! Vi finns mellan högskolan i Halmstad och centralstationen😀🥰🤩

Annons till Engelbrekts förskola

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Projekterande – att leda genom att lyssna

Detta var rubriken på Martina Lundströms föreläsning som vi hade på utvecklingsdagen i torsdags. Jag fick springa iväg på möte på förvaltningen som inte kunde missas och eftersom föreläsningen var via Teams fick jag tillåtelse att spela in för att sedan för eget bruk kunna se samma sak som mina medarbetare fick lyssna till.

Bild Martina Lundström

Denna bild från Martina Lundströms föreläsning fångade mig direkt eftersom den sade allt som jag egentligen vill ha sagt med hur det är att arbeta projekterande men som jag aldrig kunnat förmedla utifrån detta sätt. För mig helt fenomenalt sätt att se på projekterande!!! Vad menas då med repen?

Bilden på repen handlar om att när man ska börja lyssna på barnen så pågår så många olika processer bredvid varandra. Vissa tycker att det är synd att man ska gå in att styra dessa processer medan andra vill styra upp. Alla dessa processer som pågår och det lyssnande som ska fortgå för att kunna utkristallisera vad barnet/barnen undersöker och utforskar kan skapa oreda hos många pedagoger som då väljer att dela upp allt i ämnen, områden och att arbeta målstyrt (= bilden i mitten med repen som hänger fint uppdelade), det vill säga enligt min tolkning ett linjärt arbetssätt som inte handlar om att man som pedagog ”går bredvid” barnen och tillsammans utforskar. Där pedagogen inte är den som vet allt utan lär tillsammans med barnen. Där pedagogens egna tankar och egna planerande inte tar överhand över barnens tankar och funderingar. Den sista bilden handlar om ett projekt. De stora punkterna handlar om större knutpunkter medan de mindre punkterna är mycket mindre knutpunkter. I projekten blir de stora knutpunkterna där de flesta barnen är med och intresserade medan ibland blir endast några barn intresserade av något inom projektet och det symboliseras av de mindre knutpunkterna. Det är enligt Martina av yttersta vikt att pedagogerna förstår att så kommer det att vara i ett projekt – ”vissa frågor bränner till mer”. Även vårdnadshavarna måste förstå detta påtalar Martina. Alla kommer alltså inte att vara intresserade på samma sätt hela tiden.

Att arbeta projekterande är att ta ett ställningstagande för vilken förskola vi vill skapa och vilken förskola som samhället behöver! Detta ställningstagande kring att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin dvs utifrån den socialkonstruktionistiska och posthumanistiska vetenskapliga grunden, hade jag tagit när jag fick möjligheten att starta upp Engelbrekts förskola. Där ingår det projekterande arbetssättet som handlar om det som rubriken på föreläsningen säger – att lyssna genom att leda. Det projekterande måste sättas in i den kontexten som vi befinner oss och för att ett projekterande arbetssätt skall ha rätt förutsättningar för att fungera så behövs tydliga ställningstagande. Som Martina lyfter i detta- ” vi kan inspireras men inte kopiera”. Engelbrekts förskola har en tydlig mission, vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt/bemötande. Allt detta har vi gått i dialog kring innan förskolan öppnade och allt finns samlat i ett dokument kring organisationen. Det är ju inte detsamma som att det som diskuterades i teorin genomförs i praktiken. Och det är ju inget som jag som rektor förväntar mig ska sitta efter nu 6 månader med nya organisationen och en pandemi som hållit oss sysselsatta på annat sätt. Att implementera något tar en sisådär 5-8 år! Fast resan mot detta måste vara en ständig process, precis som de processer som barnen ska ingå i. För mina medarbetare handlar det om att ingå i en lärprocess, precis som barnen, och precis som barnen ingår i ett projekt så är detta vårt projekt. Vårt mål är att skapa en hållbar, tydlig och effektiv organisation som utgår från ”Reggio Emilia filosofin”. Pedagogerna måste lyssna för att leda, jag måste lyssna för att leda! Barnen ingår i en utbildning, och en utbildning handlar om att någon stör någon annan för att kunna påverka en annan individ i en riktning. Martina lyfter Biesta (2006) ”Utbildningen är trots allt, antingen den gäller barn, vuxna eller andra nykomlingar, ett ingrepp i någons liv.” Japp, så är det för barnen och likadant är det för mina medarbetare. De är under utbildning nu, jag är deras pedagogiska ledare och att leda är att påverka någon i en riktning. Detta lyfter också Simon Elvnäs i sin bok Effektfull.

Fast även om det är en påverkan i en viss riktning så är det inte att påverka mot ett givet mål utan det handlar om exakt det som Martina lyfter kring att projekten ska handla om det som är viktigt för barnen. Vi som pedagoger ska bejaka barnens utforskande och lekfullhet. Ebba Thorell (2010) lyfts i föreläsning när det pratas kring utbildning av barn (en bok som jag genast ska lägga en beställning på hos Läromedia!). ”Att utveckla kontexter tillsammans som kan bli intressanta för barnen”

Det som också fångar mig speciellt i föreläsningen är när det handlar om utbildning utifrån det projekterande, i det projekterande arbetssättet handlar ”leda” om att leda utifrån SYFTE. Det handlar inte om att leda utifrån MÅL. Vad vill vi att barnen ska få möta säger Martina. Ett syfte är då vad vi pedagoger antar ska hända och det är detta att vi antar något som bjuder in oss i ett reflekterande efteråt. Syftet ska utgå från barnens utforskande, det är det som skall vara grunden i våra antaganden. I våra reflektioner handlar det att kunna se bortom det som är synligt för våra ögon, det handlar om att se vad som sker i horisonten eller att upptäcka det som sker mellan raderna. Att våga upptäcka det som vi ännu inte har upptäckt! Detta sätt är ett nytt sätt för pedagogerna att arbeta på, det är otryggt och man känner inte till det så väl. Martina tar upp att material som barnen känner väl kan behövas plockas bort för att barnen ska kunna ha fokus på annat material och annat utforskande än det som de redan känner till. För det första fick jag då med mer tyngd kring varför det är bra att vi i detta läge har valt att inte ha bilar, dockor eller cyklar. Vi vill ju att barnen ska få möjligheten att fokusera på andra saker! Detta kan jag som skolledare översätta till att pedagogerna måsta få möjligheten att fokusera på nya saker istället för det gamla arbetssättet, fast det är svårare för mig att bära ut deras gamla mentala kulturmattor till förmån för att vi ska väva en ny matta tillsammans. Dock gör jag mitt bästa för att deras kulturmattor skall stanna i containern utanför genom att jag erbjuder andra synsätt genom litteratur, utbildningar och dialoger. Detta är inget lätt arbete, men vem har sagt att det är lätt att lära sig nya saker? Dock anser jag att det är sjukt intressantm roligt och utmanande att lära sig nya saker! Barnen har progression i sina lärprocesser och det viktigaste är just att det är en process där de får möjlighet att hela tiden lära sig mer utifrån sina förutsättningar. Målet är inte en slutprodukt, utan det viktigaste är vägen dit, det handlar om processen. Jag hoppas att mina medarbetare som ibland sliter sitt hår för att förstå en färdig produkt faktiskt inser att det finns ingen färdig produkt utan det finns bara en process, och det är denna process, denna väg som är den viktiga och den tar aldrig slut utan vi bygger bara på våra kunskaper hela tiden och fördjupar vårt arbete inom Reggio Emilias grundpelare – Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärprocesser, Projekterande arbetssätt och Tredje pedagogen.

Tack Martina Lundström för din föreläsning som gör att jag går in i ett reflekterande mood, ett ställe som jag älskar att befinna mig i för när jag ”kommer ut ur garderoben” har ett nytt lärande skett, ett bestående lärande som jag bär med mig sedan i mina tankar och handlingar.

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, Föreläsning, förskola, Hundraspråkligheten, Lärmiljöer, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, undervisning, Utvecklingsresa, vetenskaplig grund | 3 kommentarer

Del 4 Tredje pedagogen

Då var vi framme vid sista delen av ”Reggio Emilias” grundpelare tolkade utifrån den kontexten som jag befinner mig i.

Det går endast att inspireras av det man ser man kan aldrig kopiera det och tro att det kan fungera i den kontexten som du själv befinner dig i. Att arbeta med den tredje pedagogen och definitivt den fysiska lärmiljön var den första av sakerna som vi alla på Munkabobarnen satte tänderna i när Reggio slog klorna i Ängelholms kommun. MEN då kan jag lätt påstå att vi kopierade det som vi såg! Varför gjorde vi det? Jo, för enligt mig måste man arbeta med ryggmärgen, det vill säga filosofin, förhållningssättet först för att faktiskt kunna SE och TOLKA vad det är som man håller på med och hur det man ser kan fungera eller inte i den kontexten som man själv befinner sig i och med den barngruppen som man har just då.

Där ställde vi i arbetslaget i ordning på kvällen. Vi var så sjukt nöjda och kunde knappt vänta att barnen skulle komma dagen efter. Men detta blev ju inte bra! Det var ju inte så konstigt att det såg ut som en torktumlare när X antal barn hade dragit fram genom alla de nya lärmiljöerna. Barnen hade inte varit med i utformandet, vilket är A och O. Inget barn är för litet för detta. Därtill hade vi ingen introduktion av miljöer och material att tala om. Den tredje pedagogen må vara kompetent, men ingen är så kompetent att barnen utifrån miljö och material vet vad som förväntas av dem och vad man kan företa sig här. Dock så lär man så länge man lever. Det är bara att göra om och göra rätt. Ju fler år som gick desto mer kunskap kring just essensen av denna filosofi fick jag och ju lättare blev det att angripa både det projekterande arbetssättet, de estetiska lärprocesserna och den tredje pedagogen.

För rummet i förskolan är ett flexibelt medium och en tredimensionell gestaltning som hela tiden kan manipuleras och förändras. Rummet och de fysiska omgivningarna är en betydande pedagogisk resurs och en ofta outnyttjad potential i förskolesamman- hang. Rummet kan verkligen bli den där medhjälparen som vi behöver men det kan också bli en fiende och motståndare i vårt projekt. Det är just DU som pedagog som har makten att skapa de rumsliga och materiella förutsättningarna. OM du inte tar grepp om den fysiska miljön kommer slumpen eller traditionen att råda.

”Rum är inte bara isolerade fysiska platser, materialen är inte bara saker och föremål, men vi kan ge dem betydelse som känslomässiga relationella sammanhang som underbygger barnens projekt och pedagogens professionella intentioner (Progrettinfanzia, 2010). Här har rummet blivit mer än en medhjälpare, nu är rummet en närvarande aktör för både barn och pedagoger, det är en nyckelspelare, det är den Tredje pedagogen!

Lärmiljöerna i förskolan är det mest synliga elementet i den pedagogik vi praktiserar i förskolan och kan avläsas av föräldrar, personal, barn, studenter och besökare. Här upplever jag dock att det synliga elementet kan lura andra att tro att det är en viss pedagogik som bedrivs på förskolan. Under åren anser jag att ”reggio emilia miljön” återfinns på måååånga fler förskolor utan att det finns något pedagogiskt tänk bakom fasaden. Man kopierar lärmiljöer, man arbetar ”reggio emilia” inspirerat….men här har man inte arbetat med den vetenskapliga grunden. Jag skulle kunna lyfta bort orden ”Reggio Emilia” för jag är trygg i den vetenskapliga grunden – socialkonstruktionism och posthumanism – och behöver egentligen inte orden ”Reggio Emilia” för mitt arbete på förskolan. För att förklara utåt brukar jag använda det, men börjar mer och mer se fördelen med att släppa dessa orden och luta mig tillbaka på den vetenskapliga grunden. Fast det som jag såg i den förra kommunen jag arbetade när pedagogerna läste Ann Pihlgrens bok var att det var nästintill ingen av pedagogerna som ens själva visste skillnad mellan kunskapssyn och lärandesyn. Då var mina sinnen helt vidöppna! Det blev en ganska skrämmande upplevelse när jag insåg att en av de viktigaste sakerna att veta, visste nästan ingen. Under mina år som förskollärare har mina förskolechefer alldeles för sällan och ibland aldrig lyft vilken vetenskaplig grund vi skall basera vår undervisning på. Det innebär ju att jag kan reta upp mig på kollegorna på en annan avdelning för ”de fattar ju inte”….inte så lustigt om jag arbetar utifrån socialkonstruktionism och de utifrån konstruktivism. En tydlig bild finns i Martina Lundströms bok ”Den synliga förskolan” (2019):

Martina Lundström (2019)

Utifrån min valda vetenskapliga grund skapar vi också vår lärmiljöer. Lärandesyn kan flera vetenskapliga grunder ha gemensam, som i detta fall är att lärande sker genom samspel. För att skapa lärmiljöer utifrån kunskapssyn och lärandesyn använder vi oss av mötesplatser, många små mötesplatser där barnen kan interagera med både barn, vuxna och tingen. Alla dessa element är viktiga för barnen i deras utforskande och undersökande. Lärmiljöerna måste transformeras utifrån den barngrupp som befinner sig där för stunden. Lärmiljöerna måste dra in barnen så att de vill vara där och utforska, undersöka, ställa hypoteser, testa, ställa frågor, samspela och leka. Barnen måste förundras av lärmiljön! Loris Malaguzzi sade ”att lära sig är att förändras. Och allra bäst lär vi oss om vi också förundras”

Det finns fortfarande alldeles för många förskolor som utgår från pedagogernas syn på vad barnen bör möta i miljön, vilket då blir enligt mig de traditionella miljöerna som funnits i svensk förskola i över 30 år. För tyvärr har många förskolor inte kommit vidare i sitt arbete med miljö och material. Det är färdigt material som kan användas till en sak och som inte utmanar barnens sinnen och fantasi. Det är miljöer där man finner den klassiska soffan, höga bord och stolar, dockvrå med hela servisen mm. Detta kan säkert uppröra en hel del uti vårt avlånga land, men för mig måste allt först och främst ha ett syfte och det måste finnas där för att möta barnens utforskande och undersökande. Vad är arbetet för oss på Engelbrekts förskola med demokratiska mötesplatser om detta inte finns i våra lärmiljöer. Våra miljöer SKA bygga på att vara tillsammans, i sammanhang där våra olikheter får ta plats. Genom detta erövrar barnen demokratins grunder när de får befinna sig mitt i ett demokratiskt sammanhang. Då skapar också de egna demokratiska mötesplatser som ger möjlighet för många barn att delta på sina villkor.

Detta är inget som sker över en natt, speciellt inte på en nystartad förskola med pedagoger från tre befintliga förskolor och några nyanställda. Kulturmattor som jag slänger ut och som sedan bärs in ibland för att det gamla känns tryggare. Jag påtalar att jag slänger ut dem igen, vi ska väva en ny matta tillsammans. Detta arbete kan inte ske enligt mig om det inte finns en rektor som är en UTVECKLANDE rektor, en rektor som själv förstår sig på sitt eget pedagogiska ledarskap, vågar förändra det och samtidigt vågar ta ut riktningen på förskolans arbete för att nå en hög kvalitet. Finns många rektorer som är FÖRVALTANDE rektorer, som liksom har lämnat över ledarskapet till medarbetarna. Enligt mig blir detta ingen bra förskola, alla arbetar efter sitt huvud och det finns inget gemensamt, ingen gemensam väg framåt. Vem vet, kanske kommer ett blogginlägg om alla mina tankar kring rektors pedagogiska ledarskap framöver!

Lärmiljöerna på Engelbrekts förskola kommer med största sannolikhet att utvecklas under kommande läsår eftersom det som vi nu har som fokus är att arbeta med de demokratiska mötesplatserna. Vi arbetar vidare med de andra delarna också men fokus är just pelare nummer 1. Vi ska verkligen arbeta med essensen av filosofin, ryggraden, för att det ska införlivas i varje pedagog som arbetar på förskolan. Det är ett hårt arbete som kräver en pedagogisk ledare med fokus på vägen framåt, som hela tiden leder flocken framåt. Där det finns stödfunktioner som blir som stöttande pelare i detta arbete. Här finns det en pedagogisk utvecklare,ateljerista, digitaliseringspedagoger, lärmiljösgrupp osv. för att kunna stötta i arbetet framåt för att till slut efter 3-5 år ha erövrat den socialkonstruktionistiska och postmoderna vetenskapliga grunden. Då, om inte förr, så andas våra lärmiljöer demokratiska mötesplatser, samspel och förundran.

Ulla Lind (2010) skriver om intelligenta lärmiljöer och beskriver dem som multisinnliga. Sådana rum är utmanande och provocerande för vanan och tidigare erfarenheter. De triggar och knuffar, inspirerar och skapar förundran. De är visuella scenrum som föreslår, interagerar, kommunicerar och har en intention. I ett pedagogiskt sammanhang som förskolan är måste syftet vara att göra rummen och omgivningarna intressanta och oemotståndliga.

Engelbrekts förskola ett galleri av bilder:

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, Halmstad kommun, Lärmiljöer, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

Del 3 Projekterande arbetssätt

Att arbeta i projekt är väldigt synonymt med Reggio Emilia filosofin. Är begreppen Projekt och Projekterande arbetssätt bara ”nya” begrepp för begreppen Tema och Tematiskt arbete? För mig är det inte detsamma. Utifrån att ha läst diverse litteratur genom åren definierar jag det som att TEMA/TEMATISKT ARBETE är något som utgår från pedagogernas planering. De kan ha planerat utifrån ett barnperspektiv men det är pedagogstyrt, mer linjärt och mer målstyrt redan från början. Tema är något man ägnar sig åt en liten stund någon eller några dagar i veckan och andra aktiviteter som man har behöver inte ha något samband med temat att göra. Lägger vi begreppen PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT under luppen är det ett öppet förhållningssätt där barnens delaktighet och inflytande är i fokus. Det finns en organisation för att kunna ta hand om barnens tankar och funderingar så att pedagogerna sedan kan planera undervisningen utifrån det som barnen verkligen uttrycker. Här skulle jag säga att det handlar om barnens perspektiv som återfinns i projektet och undervisningen, arbetet är rhizomatiskt och målområdena är vidare för att inte smalna av utforskandet och undersökandet. Det är just undersökandet och utforskandet som återfinns i det projekterande arbetssättet, det blir också ett förhållningssätt till hela min undervisning, det är något som fortgår hela dagen på olika sätt och det kan fortgå i flera år. Det handlar då om att kroka tag i barnens tankar och funderingar och bygga broar med detta så att det blir olika övergångar i undervisningen. Erika Kyrk Seger sammanställde för några år sedan ett dokument utifrån dessa två begrepp. Jag anser att de stämmer väl överens med min egen tolkning av dessa begrepp.

Bildgooglar man ”projekterande arbetssätt förskola” kommer bland annat dessa bilder upp:

I min tolkning av Reggio Emilias grundpelare finner vi detta:

För att man skall kunna arbeta projekterande måste man ha en organisation som stödjer detta arbetssätt. Med det menar jag att som pedagog måste ni arbeta med grundpelaren Demokratiska mötesplatser. Den delen måste finnas med innan för att det projekterande arbetssättet skall börja att rulla. Att arbeta projekterande, att arbeta med processer – det kräver ett demokratiskt ställningstagande. Det viktiga i detta arbetssätt är inte att det finns en början där kunskaper hos barnen kartläggs och det viktiga är inte att det finns ett tydligt slut utan det handlar om att sätta värde på PROCESSEN. Det handlar inte om PRODUKT utan det handlar om PROCESS! Big difference!

Vår undervisningsmiljö måste utgå från en miljö där demokrati föds och livnärs, barnen måste få vara del av meningsfulla sammanhang. De måste också få uppleva Antonovskys KASAM – Känsla av Sammanhang. Det är då vi alla befinner oss i en miljö där vi utvecklas, vi engagerar oss, vi tar ansvar, vi förstår varför och hur. I den demokratiska miljön är det viktigt att barnen får uppleva sina kamraters olikheter genom Lillmöten, i dessa får de lyssna på varandras teorier och hypoteser. Det handlar inte om vem som har rätt utan det handlar om vilka nya tankar som detta föder. 1+1 blir inte alltid 2, här är det bättre att summan blir 3.

De här Lillmöten är något som diskuterats på Engelbrekts förskola, och kommer diskuteras mer under hösten då alla pedagogerna kommer att läsa ”Lyssnandets pedagogik etik och demokrati i pedagogiskt arbete”. Flera duogrupper har redan påbörjat att använda sig av Lillmöten i sin undervisning, och precis som vi kan läsa i boken tror jag att dessa forum för barnen gör att de verkligen får uppleva, känna och ta in VAD demokrati är men ännu viktigare HUR demokrati genomförs. Barnen måste få vara del i sina egna lärprocesser och genom att de får vara det så upplever de entusiasm och meningsfullhet. De drivs av att tillsammans med andra lösa olika uppgifter och utmana sina egna tankar och begränsningar. Delaktighet och demokrati är begrepp som kan vägleda oss till att skapa en plats som är barnens arena. Dessa begrepp och dessa demokratiska möten kräver dock en ”annorlunda” pedagog???!! Vad menar jag med detta?

Jag beskrev ju en skillnad mellan TEMA/TEMATISKT ARBETE och PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT och för mig så återfinns olika pedagoger inom de olika begreppen. I ett projekterande arbetssätt krävs enligt mig ständigt härvarande pedagoger som finns där tillsammans med barnen. Det handlar inte om styrda undervisningsaktiviteter några dagar i veckan med mycket fri lek däremellan när pedagogerna mer är närvarande än härvarande. Detta upplevs kanske som hårt att säga, men den som tycker det kanske egentligen inser att hen är just den pedagogen men önskar vara en annan? Jag kan bara säga att jag var också ”den” pedagogen! Inget lustigt med det för då var arbetssättet detta, och detta arbetssätt finns kvar i mååånga förskolor. För mig hände dock något redan juni 2001 på Reggio Emilia institutet men eftersom det inte fanns någon rektor som sedan tog hand om all denna kunskap som vi hade med oss hem så låg det djupt inom mig tills dess att dörren öppnades igen runt 2010. Ni utläser enkelt att jag anser inte att det tematiska arbetssättet som jag definierar det skapar en förskola av hög kvalitet för barnen och det är därför som jag tagit ställning för att arbeta fullt ut efter Reggio Emilia filosofin tillsammans med Engelbrekts förskola. Dock så kommer mina medarbetare från just den andra traditionen, vilket gör att nu ska många kullerbyttor slås. Skulle tro att en del volter också måste slås och kanske måste flera av pedagogerna ta sig an att hoppa över den där hemska bocken också…..och INTE fastna på den! Tillsammans kan vi skapa stor förståelse i teorin för detta men de måste göra sin kullerbyttor, volter och hoppa över bocken själva. Jag stöttar dem hela vägen men det där sista måste de ta tag i själva. Vi kommer hela tiden att blanda teori och praktik – blanda tänkande med görande. Här måste vi blanda det transformativa(teori) med det transaktionella(praktik).

För mina pedagoger handlar det också om att angripa ett nytt verktyg i form av den pedagogiska dokumentationen. De måste skapa en reflektionskultur där mångfald av tolkningar ryms och ett kooperativt lärande blir möjligt. I en förskola (och skola) är reflektionen avgörande för att vi ska försöka förstå vad barnen och vi har varit med om, vad som har påverkat oss och på vilket sätt vi kan gå vidare och utveckla vårt arbete eller undervisning. Utan reflektion tillsammans med barnen, med varandra eller mellan barnen kan vi inte arbeta utifrån de demokratiska grundprinciperna. Då handlar det inte om BARNENS PERSPEKTIV utan på BARNPERSPEKTIV. Ett citat av John Dewey återfinns på sidan 146 i boken ”Delaktighet – reflekterande undervisningspraktik i förskola och skola” (rekommenderar starkt att läsa den boken!)

”We do not learn from experience. We learn from reflecting on experience. /…/ You have to be able to create, belief that makes it possible to act. But when you act it always creates doubt that makes it necessary to think again.”

Att dokumentera genom att bild, film men kanske framför allt olika reflektionsprotokoll kräver en organisation av arbetslaget. Det går inte att komma ihåg genom sitt minne, det finns ingen möjlighet. Karin Furness och hennes bok som jag lyfte i del 2 kring de estetiska lärprocesserna är helt underbar och beskriver så bra även detta med pedagogrollen i ett projekterande arbetssätt. Jag själv tar till mig, funderar och inser att just detta med att skapa en organisation på mina enheter som möter hela Reggio Emilia filosofin är ett måste. Här tror jag att det transaktionella dvs görandet i praktiken får gå före det transformativa dvs att skapa förståelse för något inom sig. Vi måste våga testa olika saker och sedan reflektera kring detta för att få snurr på arbetssättet. För det gamla arbetssättet gifter sig inte med Reggio Emilia. Där ser jag en avgrund som gör att barnen får inte den undervisning de har rätt till och det skapar stress hos pedagogerna att arbeta med det ”gamla” i det nya. Men åter till Deweys citat det är genom reflektion vi lär oss!

Delaktighet och inflytande för barnen genom Lillmöten, pedagoger som lyssnar till barnen, har bra ”hörstyrka” och är genuint nyfikna på barnens tankar och funderingar samt dokumenterar undervisningen för att sedan reflektera tillsammans (barn-vuxen, barn-barn eller vuxen-vuxen) har en bra grund att stå på för att arbeta projekterande. För detta krävs sedan en bra organisation satt av rektor, där det både finns en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation, men likväl måste varje arbetslag och duogrupp sätta sin egen organisation i detta arbete utifrån förskolans satta organisation.

Engelbrekts förskola har tagit detta ställningstagande när det gäller projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation. Detta samt alla våra ställningstaganden finns i vårt dokument ”Engelbrekts förskola – en tydlig, hållbar och effektiv organisation av hög kvalitet för både barn och vuxna”.

Ett projekterande arbetssätt betyder att vi arbetar med en helhet i undervisningen för att skapa lärprocesser, utvecklar och förändrar barnens/pedagogernas föreställningar/tankar/kunskap, utgår från barnens utforskande, krokar tag i barnens frågor, funderingar och erfarenheter och kopplar ihop dessa med målområden från läroplanen, förskollärare och arbetslag planerar och organiserar en undervisningsmiljö som stödjer projektet, som väcker frågor och uppmuntrar till att söka svar. Som gör att projektet kan leva hela dagen. Vi arbetar också utifrån att projekten har inget slut, de går vidare in i andra projekt. Det gäller att hitta broarna och våga gå vidare. Pedagogerna arbetar utifrån en växelverkan mellan att låta barnen leda samtidigt som vi använder vår professionalitet i planeringen av undervisningen.

Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som hänger ihop med den vetenskapliga grunden och kunskapssynen som vi på Engelbrekts förskola har valt att basera vår utbildning och undervisning på. Det handlar om att försöka se och förstå vad som pågår i verksamheten, utan en på förhand bestämd ram av förväntningar och normer. Samtalen och reflektionerna tillsammans med de inblandade – både med barnen, med sin kollega i lärgruppen och med andra kollegor på enheten- är avgörande för att arbetet med pedagogisk dokumentation ska kunna bidra till att utveckla undervisningen och att utveckla sitt det pedagogiska ledarskapet.

Verktyget pedagogisk dokumentation använder vi på Engelbrekts förskola för att synliggöra barnens progression i lärandet, deras lärprocesser. Med hjälp av den pedagogiska dokumentationen kan vi titta närmare på delar ur verksamheten och hitta samband och spår från olika lärprocesser. 

Den pedagogiska dokumentationen är ett sätt att få systematik i sin reflektion. Till hjälp har pedagogerna de dokumentationer som man gör under projektets gång, ex. film, bilder, loggboksanteckningar, barns skapande osv. Kring dessa dokumentationer samlas sedan pedagogerna för reflektion och analys. Allt detta samlar man i ett reflektionsprotokoll som sedan ligger till grund för det fortsatta arbetet i projektet.

Barnets perspektiv är A och O att ha med i den pedagogiska dokumentationen. Deras tankar och reflektioner kring det som de är med om i förskolan skall utgöra grunden för den fortsatta planerade undervisningen. Det handlar om en växelverkan i undervisningen mellan pedagogers professionella uppdrag och barnens delaktighet och inflytande över verksamheten.

Genom att använda olika glasögonen när vi analyserar och reflekterar kring den pedagogiska dokumentationen så kommer hela läroplanen att bli synlig för pedagogerna samt deras egen pedagogroll i denna process. Den pedagogiska dokumentationen är ett underlag som vi använder när vi utvärderar och analyserar projekten och vår undervisning.

Det krävs tydliga ställningstaganden i grunden för detta arbete men sedan handlar även detta om att det är ett förhållningssätt, ingen metod med tydliga steg utan det är ett sätt att se på hela undervisningsprocessen i förskolan. För i slutändan handlar det om PROCESS och inte PRODUKT fokus!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, inre organisation, lärare, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, Skolledare, undervisning | 3 kommentarer

Del 2 Estetiska lärprocesser

Inom Reggio Emilia filosofin lyfter vi oftast de estetiska lärprocesserna som oerhört viktiga för barnen, för att kunna uttrycka sig på 100 olika sätt. Möjligheten att vara hundraspråklig, att inte beröva barnen 99 språk!

Ett urval av bild google på Hundraspråklighet, förskola:

De estetiska lärprocesserna och dess betydelse har funnits med i min teoretiska kunskap sedan tiden i Ängelholms kommun, men de var mest i teorin som den existerade. Jag hade inga problem att förstå det hela i teorin men fick väl inte till det fullt ut i praktiken på det sätt som jag borde få. Visst hade vi olika skapande aktiviteter som ju mer och mer vi arbetade utifrån Reggio Emilia vävdes in i de projekt vi hade och smälte samman med den undervisningen. Här skulle jag säga att mitt ”svarta kunskapshål” fanns. Man handlar utifrån den kunskap som man själv har och sedan var det denna del av Reggio Emilia som jag upplevde sattes minst ljus på under tiden i Ängelholms kommun. Men kunskapshål skall ju fyllas med ny kunskap kring och i ämnet så att jag skulle bemästra denna del i praktiken fullt ut i min roll som rektor, nej, det vore att ljuga om jag sade detta. Man kan inte vara bäst på allt redan från början. Man måste helt enkelt börja krypa innan man kan gå. Därför är detta en del som jag arbetar med både genom att fylla på med ny kunskap för att kunna leda detta arbete, deltar i dialoger kring men tar också möjligheten att vara med under den praktiska delen. Sedan har jag lyckan att ha en suverän pedagogisk utvecklare och samordnare som är en större fena på detta område. Här kan jag lära mig mer hur vi på förskolan kan arbeta gränsöverskridande med olika uttryckssätt för att berika undervisningen och vårt projekt.

Genom att låta barnen utforska sin omvärld med alla sina sinnen så skapar det en föreställning av omvärlden, det vill säga att det blir en lärdom som kallas kroppsligt förankrad kognition. Dettas stärker barnens lärprocesser. Här samverkar hjärnan (mind) och sinnena (body) vilket gör att lärandet hos barnet blir mer befäst. De här kognitiva processerna är så starka att de skapar små minnesbanker hos barnen vilket gör det lättare att minnas saker som man lärt sig. När alla sinnen får samverka och intresset hos barnet får vara i fokus så blir lärandet mycket mer kraftigare och mer förnimbart.

Vad menas det då att en lärprocess är estetisk? Jo, estetiska lärprocesser avspeglar ett lärande där HUR något kommuniceras, uttrycksformen, är minst lika viktigt som VAD som kommuniceras. Det är ett lärande där den sinnliga upplevelsen står i centrum. Den estetiska formen kan bjuda mottagaren på en minnesvärd upplevelse som engagerar flera sinnen och väcker nya frågor. För de yngsta barnen är det viktigt att möta olika uttrycksformer eftersom de tolkar sin omvärld med alla sinnen och det verbala språket sällan är det första som utvecklas. För att barnen skall kunna uttrycka sig konstnärligt, att kunna använda hundraspråkligheten är det viktigt att barnen får interagera med olika estetiska uttryck, vare sig det sker genom bild, musik, drama eller dans. Barnen behöver uppleva alla de olika formerna för att kunna uttrycka sig genom konstens språkformer.

Vad menas med då med barnen har hundra språk? Vea Vecchi förklarar begreppet språk på följande sätt: ”I Reggio Emilias pedagogik har vi gjort det begreppsmässiga valet att utvidga termen språk bortom det verbala språket och betrakta de olika sätt på vilka människan uttrycker sig, det vill säga det visuella språket, det matematiska språket, det vetenskapliga…som språk.” (Vecchi, V. 2014, sid. 18). En del av den estetiska lärprocessen är att arbeta med en rad språk, genom relationer och andra förbindelser. En roll som jag kommer att tillföra förskolan i höst är en ateljerista. Vad ska hen då göra? Hennes roll är att stimulera de poetiska språkens roll, särskilt de visuella. Estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt från varandra och när lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element så kan estetiken och hundraspråkligheten anses som en viktig aktivator för lärandet. Vea Vecchi beskriver detta som en ”dans mellan det kognitiva, det uttrycksmässiga, det rationella och det fantasifulla” (sid.19)

De estetiska dimensionerna med alla sina språk har aldrig höjts till skyarna, det har alltid varit en andra gradens samhällsmedborgare. Det som har haft företräde är det verbala språket och skriftspråket. Nu börjar dock flera forskare att inse att dessa estetisk språk inte skall särskiljas från den kognitiva kärnan. Michael Taut, professor i musik och neurovetenskap, är en av dem. Han menar att hjärnan tänker på flera språk och att musik och konst är förutsättningar för högre kognitiva funktioner och för framväxten av det verbala språket.

Vea lyfter det som jag upplever också som handlar om att lärarutbildningen inte förbereder studenterna eller har fokus på den kraftfulla roll som estetiken kan spela. Istället är lärare ofta överdrivet förförda av olika tekniker och metoder som de mer än gärna lägger fram för barnen. Kunskapen blir då förenklad och inte komplex. Det är enklare att arbeta med färdig modeller och verktyg istället för att använda sin fulla hörstyrka i undervisningen och genom estetiken göra den komplext och mångfacetterad. Det är mycket enklare med ett linjärt förutbestämt arbete där pedagogen är den som håller i taktpinnen istället för att arbeta utifrån ett rhizomatiskt arbetssätt där pedagogerna får använda sin hörstyrka tillsammans med barnen när de utforskar och undersöker. När barnens tankar och funderingar får ta en verklig plats.

Genom en utökad kunskap i ämnet är jag på en resa mot den sista dimensionen under Kunskapsbegreppet, en resa mot fördjupad förtrogenhet. Vikten av att lyfta denna pelare högt, högt för att skapa en undervisning och ett lärande hos barnen som är komplext och mångfacetterat. Jag blir själaglad och varm i hjärtat när jag läser Veas olika berättelser om sitt arbete med de estetiska dimensionen och de poetiska språken i lärprocesserna. Det är en källa till hopp för alla oss som tror på en bekräftande och uppfinningsrik pedagogik. En pedagogik som är öppen för förbindelser, intensitet och som är öppen för barnens potential och som har förmågan att lyssna till uttrycksfulla händelser. En pedagogik som finner glädje i det oväntade och som vågar följa projektets rörelse, utan att veta vart det kan leda – alltid vara förberedd på överraskningar! En pedagogik som tillför något till världen, istället för att dra ifrån, vara linjär och fyrkantig. En pedagogik som verkligen låter barnen blomma ut till den blomsteräng som de verkligen är!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Estetiska lärpocesser, förskola, Hundraspråkligheten, Reggio Emilia, undervisning, vetenskaplig grund | 1 kommentar

Del 1 Demokratiska mötesplatser

Lagom till eftermiddagskaffet kommer Del 1 Demokratiska mötesplatser till en blogg nära dig att ta del av. Läs, reflektera, tänk! Jag hoppas kunna belysa mina tankar kring detta och min resa i det hela från 2001 till 2020.

Ett urval av bild google på demokratiska mötesplatser, förskola:

Idag ska vi alltså fokusera på grundpelaren Demokratiska mötesplaster

Ja, detta är ju fina ord på VAD jag anser att detta är men frågan är HUR gör vi det? På vilket sätt får vi VAD (teori) att går samman med HUR (praktik)? Det är ju först och främst en resa detta med och ett brottande med läroplanstexterna både kring värdegrund och demokratibegreppet men likväl att brottas med kunskapsbegreppet.

Alla tänker säkert att ”vi utgår från barnen och de är delaktiga och har inflytande!” Men är de verkligen det? Var barnen verkligen det när jag startade min förskollärarbana och hur förändrades den?

Barnens röster var inte speciellt starka i början i min planering av dåtidens tema eller aktiviteter. Det var mer att jag planerade utifrån vad jag trodde barnen behövde, uppskattade och borde lära sig. Någonstans strax efter 2001 poppade det upp varstans aktivitetstavlor/valtavlor och då gärna med hur många barn som fick vara vid varje aktivitet. Det handlade för barnen vid denna tidpunkten att oftast välja mellan olika saker, för mig var det en skendemokrati som inte har något med de demokratiska mötesplatser som jag förespråkar 2020. Denna skendemokrati lever kvar i många förskolor, men det handlar inte om att lära sig de demokratiska grundprinciperna i vårt svenska samhälle. Dessa grundprinciper som är av yttersta vikt för att både vara, bli och verka som samhällsmedborgare i Sverige. Den som skriker högst är inte den som vinner! Det handlar om att få lov att vara delaktighet fullt ut som fullvärdig samhällsmedborgare – att barnen får vara huvudpersoner i sin egen utbildning och undervisning. Att få möjligheter att lyssna in andra, förhandla och komma fram tillsammans till saker. Att lära sig att lyssna in andras perspektiv som viktiga delar i det beslutet som skall fattas. Att laget kommer före jaget!

För pedagogerna handlar det om att verkligen vara genuint nyfikna på barnens frågor, funderingar och tankar. Att inte som jag själv kunde tänka ”detta är nog det bästa för barnen”… men jag hade faktiskt inte frågat dem utan jag använde mitt vuxna perspektiv och antog att jag såg utifrån barnens bästa, utifrån deras barnperspektiv MEN inte var det utifrån barnens perspektiv! Javisst, det blir rätt många gånger eftersom jag dock hade en profession, fingertoppskänsla och ibland tur helt enkelt.

Det var mycket enklare att planera mer utifrån det som jag trodde än att involvera barnen, det var så mycket mer krävande….men till sist uppnår man det där kunskapssteget när poletten trillar ner och när allt känns så förlegat – men herregud har jag kunnat arbeta så? Ja, för just då visste jag inget annat och handlade utifrån den kunskapen som jag hade just då. Sedan inser man att det demokratiska uppdraget ska vara som ett övergripande paraply som präglar hur kunskapsuppdraget ska ske. Enligt detta så visar det på att skollag och läroplaner får sin mening först genom den praktik som de skapar. Texterna i styrdokumenten skall tolkas och saknas denna kompetensen eller det sker ingen dialog kring detta så kommer pedagogerna inte att förstå vad detta innebär i praktiken. Hur mycket styr vår egen historia och ryggsäck när vi tolkar vårt demokratiuppdrag? Tolkar vi uppdraget som att barnen ska bli bildade eller barnen bildas? Det är en sjuhelsikes skillnad på dessa praktiker!!! Ser pedagogerna som att barnen skall bli bildade så blir barnet ett passivt objekt som tar emot någon annans förståelse medan att bildas handlar om ett aktivt barn som är subjekt med egen potential och kraft kan lära sig.

Kullerbyttan att barnen verkligen var subjekt gjorde jag nog genom boken Pedagogiska lärmiljöer och barns subjektskapande av Elisabeth Nordin Hultman runt år 2013 skulle jag tro. Jag och arbetslaget arbetade utifrån Reggio Emilias synsätt, mer inspiration är utifrån hela filosofin, med lärmiljöer och den pedagogiska dokumentationen. Demokratiska mötesplatser existerade inte i vokabulären utan undervisningen planerades både utifrån barnen och pedagogerna, i en växelverkan. I denna veva gick jag en och min kollega en kurs utifrån verktyget Pedagogisk dokumentation via Göteborgs universitet. Det var en inköpt utbildning för pedagoger i Ängelholms kommun. Slutprodukten för den kursen var att få vara medskribenter till en skrift utifrån våra projekt – Förskolor som kunskapar – som gör skillnad och öppnar upp för olika möten. Från den skriften finns detta hämtat från förordet:

”Syftet med kursen är bl.a att använda dokumentationen som underlag för att följa upp och analysera barns lärstrategier och läroprocesser i förhållande till verksamhetens organisation, innehåll och genomförande samt att föreslå åtgärder för att utveckla verksamheten. Förskollärarna får på så sätt utveckla sitt aktiva lyssnande kring barnens frågor, utforskande och inta barnens perspektiv. Frågor som de fått utmana sig i är – Vad är barnens innehåll i det som de utforskar? Vad är det barnen försöker förstå och utifrån det, vad blir då pedagogernas nästa steg?”

”Vi vill utveckla ett forskande förhållningssätt där förskolorna i sitt arbete förbinder teori och praktik i det dagliga arbetet för att utveckla förskolornas verksamhet. Det är allas barns rättighet att få tillgång till kvalitativ utbildning. Vi vill att våra förskolor ska synas och ta plats i Kunskapsstaden Ängelholm. Vi tror att pedagogisk dokumentation kan bli en del av ett skeende och bli till en transformativ kraft som kan ge näring åt förändringsarbete.”

Detta gav näring för mitt arbete på förskolan och det gav nog mer näring än vad jag förstår för mitt arbete idag. Alla dessa processer som man själv för vara del av, att ifrågasätta sig sig själv som pedagogisk ledare, att våga förändras och att se till att det verkligen blir ett bestående lärande är det som krävs för alla anser jag men där många aldrig vågar göra detta utan anser att deras arbete idag är helt tillfredsställande. Även här har vi förskollärare som är av den utvecklande sorten eller av den förvaltande sorten! För barnen skull behövs UTVECKLANDE förskollärare som arbetar utifrån styrdokumentets skrivning ”ständiga förbättringar” och ”en förskola av hög kvalitet”.

Att åter läsa HUR vi arbetade på Backsippan 2014 var en härlig läsning där jag faktiskt inser också hur kloka vi redan då var! Javisst får man lov att tycka att man är bra, nästan så jag glömt hur bra vi var. Jag är stolt över vårt projekterande arbetssätt som vi (Jag, Loella och Teresa) hade då, för ett grymt stort fokus var att arbeta utifrån barnens delaktighet och intressen. Att våga lyssna, ta det långsamt och våga ta ett kliv tillbaka när så behövdes. Vi observerade barnen oerhört mycket och försökte lyssna till dem – både det verbala men också deras kroppsspråk. Åldern på barnen var mellan 1-3 år för tillfället på avdelningen.

När vi startade detta projekt efter en månads pre-projektering så trodde vi att vi skulle arbeta med bygg- och konstruktion tillsammans med digitala verktyg MEN så en dag så kom en jättestor låda in på avdelningen! Redan här fick vi stanna och lyssna på barnen igen – vad var det som de utforskade? Varför intresserade de sig för lådan? Det handlade om fart och acceleration. Efter ett tag dock det stopp i projektet och då tog vi beslutet att stanna upp och observera samt igen vad barnen utforskade och undersökte samt vilka frågor de ställde. Här bestämmer vi oss för att erbjuda barnen ytterligare referensramar till begreppen snabb respektive långsam. Under hela projektet tar vi hela tiden in barnens egna röster för att kunna planera vår undervisning vidare. De tillför sina tankar när vi reflekterar utifrån våra undervisningssituationer, de berättar med egna ord i den pedagogiska slingan osv.

Detta är ett embryo, en start på det som jag ser som att arbeta med demokratiska mötesplatser. Vi var inte där, men vi var på väg dit. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett mycket större område än på det sätt som vi på Backsippan gjorde. Biesta lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Här lyfter han en rejäl skillnad liknande detta med bildning men här handlar det om för/skolans roll att utbilda barn och elever om och för demokrati i det framtida samhället. Här går lärandet ut på att ge barnen och eleverna möjligheten att tillägna sig kunskaper i demokrati, och möjligheten att träna sig i demokratiska förmågor. Det handlar om att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig VAD:et (teorin), inte HUR:et (praktiken). Min uppfattning är att det är på detta steget som de allra flesta förskolorna befinner sig, speciellt om de inte tagit aktiv ställning till att omfamna hela Reggio Emilia filosofin. Jag själv kände att vi befann oss på detta steget när jag arbetade som förskollärare och det är här som jag själv har gjort den största förändringen. Jag har gått från VAD till HUR i detta arbete fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt, för hur ska jag annars kunna leda förskolan mot vår mission?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då HUR:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Jo, som för/skola kan du också välja att utbilda genom demokrati! När en för/skola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter för/skolan har, och på verksamhetens lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom HUR barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lill-möten mm är ett sätt att aktivt arbeta med HUR:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du ÄR demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Med detta avslutar vi del 1 Demokratiska mötesplatser och nästa gång tar vi del 2 Estetiska lärprocesser.

Until next time!
Publicerat i Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förskola, Lärmiljöer, Lpfö18, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, Uncategorized, undervisning, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar