Democratic arenas

In 2020 I wrote four blogposts based on Reggio Emilias mainstays. I created those to explain my point of view on the Reggio Emilia approach. Since then I have discovered the global Reggio Emilia approach through social media and since the swedish language isn´t that world wide 😁 I thought why not translate those blogposts to share more global. So here is the first of four parts. Enjoy 🤩

Today we will focus on the Democratic arena:

Yes, these are fine words for what I consider the Reggio Emilia philosophy to be, but the question is how do we do it? In what way do we get the what (theory) to merge with the how (practice)? After all, this is first and foremost a journey and working through the curriculum texts, both around values ​​and the concept of democracy.

For the educators, it is about being genuinely curious about the children’s questions and thoughts. Maybe you think like I did a long time ago, ”this is probably the best for the children”, but I hadn’t asked them, but I used my adult perspective and assumed that I was looking from the children’s best interests, but it wasn’t from the children’s perspective!

It was much easier to plan more based on what I thought than to involve the children, it was so much more demanding, but in the end, you reach that stage of knowledge when the lightbuld lights up in your head and when everything feels so outdated. Then you think instead, “God how could I have been able to work like that?!” Yes, because right than I didn’t know anything else and acted based on the knowledge I had at the time. Then one realizes that the democratic values and goals in the curriculum must be like an overarching umbrella that characterizes how you must work with the knowledge goals in the curriculum. According to this, it shows that curriculums only get their meaning through the practice they create. The texts in the curriculums must be interpreted and if this competence is lacking or there is no dialogue about this, the educators will not understand what this means in practice. How much do our own history control when we interpret the democratic arena? Do we interpret the assignment as the children to be educated or the children is educating themselves? There is a hell of a difference in these practices! The educators that see the children as being educated, here the child becomes a passive object that receives someone else’s understanding, while the child educating him/herself is about an active child who is a subject with his own potential and power to learn.

I really made the connection that the children were subjects through the book Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande by Elisabeth Nordin Hultman around 2013. Me and the team worked based on Reggio Emilia’s approach, more with inspiration from a part of it rather than on the whole philosophy. We focused on learning environments and the pedagogical documentation. Democratic arenas did not exist in the vocabulary, but the teaching was planned based on both the children and the teachers, in an interaction. In this vein, my colleagues and I took a course based on the pedagogical documentation at the university of Gothenburg. The final product for that course was to be co-authors of a “book” based on our project – Förskolor som kunskapar – som gör skillnad och öppnar upp för olika möten. From that “book” this is taken:

”The purpose of the course is, among other things, to use the documentation as a basis for following up and analyzing children’s learning strategies and learning processes in relation to the organisation, content and implementation of the activity, as well as to develop the education. In this way, the preschool teachers get to develop their listening around the children’s questions, exploring and taking the children’s perspective. Questions they were challenged with are – What is the children’s content in what they are exploring? What are the children trying to understand and based on that, what will the educators’ next step be?”

”We want to develop a research approach where the preschools in their work connect theory and practice in their daily work to develop the activities. It is the right of all children to have access to an education of high quality. We believe that pedagogic documentation can become part of a process and become a transformative force that can nourish and develop the education.”

This fueled my work at the preschool and it probably fueled more than I understand for my work today. All these processes that you yourself are part of, to question yourself as an educational leader, to dare to change and to make sure that it really becomes a lasting learning is what is required for everyone but where many never dare to do this without consider their work today to be completely satisfactory. Here we have preschool teachers who are of the developmental type or of the ministrative type!  We need developing preschool teachers who work with constant improvements and aiming for a high-quality preschool.

Re-reading how we worked at Backsippan in 2014 was wonderful. I actually realized how wise we were even then. Yes, you’re allowed to think you’re good, almost so I forgot how good we were. I am proud of our project work method that we (me, Loella and Teresa) had then, because a great focus was on working based on the children’s participation and interests. Dare to listen, take it slow and dare to take a step back when needed. We observed the children a lot and tried to listen to them – both verbally and also their body language. The age of the children was between 1-3 years at the time.

When we started this project after a month of pre-projecting, we thought we would work with building and construction together with digital tools but then one day a huge box came. Even here we had to stop and listen to the children again. What was it that they were exploring? Why were they interested in the box? It was all about speed and acceleration. After a while, however, the project stopped and then we made the decision to stop and observe. What was it that the children explored, investigated and what questions did they asked. Here we decided to offer the children additional frames of reference for the concepts of fast and slow. Throughout the project, we constantly took in the children’s own voices in order to be able to plan our teaching further. They added their thoughts when we reflected on our teaching situations, they told us in their own words in the pedagogical documentation etc.

This is an embryo, a start of what I see as working with democratic arenas today in 2023. We weren’t there yet, but we were on our way. Working with the democratic abilities is a much larger area than in the way that we at Backsippan did. Biesta emphasizes a lot about working for the next generation to participate in the democratic society. Here he highlights a real difference similar to this with education, but here it is about the role of/the school to educate children and students about and for democracy in the future society. Here the learning is about giving the children and students the opportunity to acquire knowledge of democracy, and the opportunity to train themselves in democratic abilities. It is about giving the children the tools to be able to participate and exercise influence in the future and now, over their lives and in society. But here we only end up at the stage that the children learn the what (the theory), not the how (practice). My opinion is that it is at this stage that the vast majority of preschools find themselves, especially if they have not taken an active position to embrace the entire Reggio Emilia philosophy. I myself felt that we were at this stage when I worked as a preschool teacher and this is where I myself have made the biggest change. I have gone from what to how in this work, although now I myself am not in this work on a daily basis, but that does not prevent me from developing in this way of working, because how else will I be able to lead the preschool towards our mission? As principal, I must be at least as well-educated, at least as ready for this work as the employees.

What is the how in working with democratic arenas? Well, as a teacher/school, you can also choose to educate through democracy. When a pre/school educates through democracy, the focus ends up on examining which democratic qualities the pre/school has, and on the learning environments of the activity in a wider sense, also how children are made involved in the activity. Preschool should not be seen as an antechamber, but as a room where there are real opportunities for the individual to act and influence their everyday life. We must work with differences to educate through democracy. We have to face other people’s opinions in order to be a subject, that’s when we can become a subject. It is through the word that we end up in democratic arenas. Working with reflection meetings, mini-meetings etc, is a way to actively work with the how, to include the children’s thoughts and opinions and that they have the opportunity to take in other people’s opinions and thoughts. To work there together with our differences, work to arrive at joint decisions and where the children’s voices are really listened to and taken into account. You are democracy!

I let Biesta (2006, p. 113. Beyond learning: democratic education for a human future) speak in the ending of this blog post:

Education for democracy should thus be seen as a specific way of educating for democracy, one that rests on the assumption that the best way to prepare for democracy is participation in democratic life itself. Of course, that reasoning also applies outside the walls of the school.

With this we conclude part 1 Democratic arenas and next time we will take part 2 Aesthetic learning processes.

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, delaktighet, democracy, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, förhållningssätt, förskola, förskollärare, Förvaltande, inflytande, Lgr22, Lpfö18, organisation, pedagog, Pedagogisk dokumentation, preschool, principal, Projekterande arbetssätt, Reflektionskultur, Reggio Emilia, rektor, school, Skolledare, teacher, Tredje pedagogen, undervisning, undervsiningsmiljöer | Lämna en kommentar

Vilket 1-16 års perspektiv???

Det låter så fint när många kommuner, inklusive kommunen jag verkar i, som pratar om vikten av ett 1-16 års perspektiv. Den röda tråden genom skolsystemet. Men den röda tråden är klippt i små garnstumpar som aldrig kommer att hänga ihop på grund av skolans rädsla att skapa minsta möjliga förändring i sin undervisningspraktik. Ännu mer säker är jag på detta efter att ha hållit min föreläsning i olika forum men mest tydlig blev det på spridningsdagen för Demokrati i en hållbar värld i veckan.

Låt oss börja innan det nya året trädde in och inbjudan gick ut till många inom kommunen för att lyfta fram barnens röster i allt som vi gör då vi i samhället har Barnkonventionen att förhålla oss till men inom förskola och skolan har vi också våra läroplaner Lpfö18 samt Lgr22. Först kan jag konstatera att många i en kommun inte anser att barnens röster är viktigt att prioritera; vilket gör att vi har ett ännu större arbete att göra om barnen ska ses som världsmedborgare av alla, viktiga här och nu. Här kan jag mer skapa en distans till att detta är ett arbete som måste göras för att skapa förändring men det som jag faktiskt blir så grymt besviken kring är skolans ignorans av detta. Och besviken är en värre känsla än att bli arg, besviken sitter som en tagg som skaver och därtill blir jag så ledsen över vilket system som våra barn ska tvingas igenom. Gällande just denna dag och inbjudan som gick ut till alla verksamhetschefer i skolan och alla skolrektorer var det inte en ENDA som ansåg att detta var viktigt att ta del av. ”Beviset” kom där innan jul när detta trillade in i mejlen:
Hej, är det meningen att vi rektorer i skola ska ha denna inbjudan? Jag tolkar det som att det är pedagoger i förskolan (här var förskolan understruket) som ska presentera sitt arbete? Är innehållet även riktat mot äldre årskurser?”

Mitt svar:
”Vi har valt att bjuda in många olika professioner och aktörer för att ta del av förskolans arbete kring demokrati och för att göra barnens röster hörda i utbildningen och undervisningen. Eftersom demokratiarbetet, värdegrund, delaktighet och inflytande är samma skrivningar i Lpfö18 och Lgr22 så är detta verkligen ett ämnesområde som berör alla. Hur förskolan arbetar med att barnen får befinna sig I en demokrati, arbetar i en växelverkan mellan barn och profession i undervisningsplaneringen och arbetar ämnesövergripande för att skapa meningsfulla kunskapssammanhang borde vara högintressant för alla årskurser att lära mer om. Detta är verkligen en fråga i 1-16 års perspektivet som borde lyftas fram. Så ni är varmt välkomna att ta del och lära av våra pedagogers arbete och lyssna till föreläsning kring demokrati och ledarskap.”

Jag vet att jag flera gånger i min blogg skrivit om både demokratibegreppet och grundskolans arbetssätt som inte arbetar med demokratiuppdraget mer än att LÄRA UT OM demokrati. Jag har förutom uppskattning för mina tydliga tankar i detta fått en hel del reaktioner av karaktären hur fel jag har. Jag har hela tiden bemött detta med frågan hur de då gör att barnen/eleverna får befinna sig I en demokrati….men där tar alltid konversationen slut. I detta fall hade jag gärna velat få goda exempel från skolor som arbetar med det som jag beskrev i mitt mejl, dvs att barnen är I en demokrati, växelverkan mellan barn och lärare och ämnesövergripande.

EU-komissionen skrev redan 1998 detta:
”Att sätta elever och lärande i centrum för teoretiska och praktiska utbildningsmetoder och processer är förvisso ingen ny tanke, men i praktiken har den pedagogiska praktikens etablerade strukturer i de flesta formella sammanhang prioriterat utlärning framför inlärning /…/ I ett högteknologiskt kunskapssamhälle blir denna form av utlärningsundervisning allt mindre effektiv. Elever måste bli proaktiva och självständigare, beredda att kontinuerligt förnya sin kunskap och konstruktivt reagera på att problem och sammanhang uppträder i nya konstellationer. Lärarens roll blir att följa, underlätta, observera, stödja och vägleda elevens egna ansträngningar att skaffa, använda och i sista hand skapa kunskap.”

Här står vi och stampar fortfarande med kunskapsförmedling på agendan i skolan och många förskolor!

Här utifrån detta citat ser vi förskolan och skolan som viktiga mötesplatser, där barn och elever kan vara delaktiga i sina lärandeprocesser genom nödvändiga interaktioner som möjliggör utveckling och allsidiga kompetenser. När barnen och eleverna tillåts vara delaktiga i meningsfulla lärandeprocesser, där de får påverka HUR de vill lära sig så upplever de entusiasm och meningsfullhet, de drivs av en inre motivation i arbetet tillsammans med andra för att utforska och lösa uppgifter som utmanar deras begränsningar. Det är nödvändigt att arbeta med reell delaktighet och inflytande i förskolan och skolan för att kunna arbeta med demokratiuppdraget. Och hur tänker den vuxne medarbetaren kring vikten av att vara motiverad i sitt arbete, att vilja arbeta med det man gör, att befinna sig i undersökande sammanhang, att känna engagemang för sina arbetsuppgifter. Men varför ska inte samma gälla för alla våra barn i förskolor och skolor? Saker som de fackliga förbunden kan strid för för den vuxne människan men barnen har inget fackförbund som de tillhör som kan strida för deras röst i samhället. För den rösten ska vara förskolan och skolan, men så är inte fallet. Många uppfyller inte uppdrag som ska utföras i våra utbildningsinstitutioner och då anser jag att de brister i uppdraget som de har enligt skollagen, läroplanerna och Barnkonventionen!

Genom historien och i dagens Sverige är det ett avgrundsgap mellan många förskolor och skolor eftersom många förskolor väljer att arbeta utifrån ett utforskande arbetssätt där barnen är delaktiga och har inflytande över utbildningen och undervisningen  medan nästan alla skolor arbetar utifrån en resultatstyrning. Jag brukar beskriva detta som att vi på min förskola släpper bollar till skolan, bollar som sedan ska mejslas in i fyrkanter. Många av barnen inser att det blir lättare att anpassa sig efter systemet än att fortsätta att vara en boll. De blir fyrkanter. En del barn blir dock aldrig fyrkanter och det är de barn som upplevs om ”jobbiga och stökiga” eftersom de vägrar att anpassa sig till systemet. Någonstans efter gymnasiet inser fyrkanterna att det är helt OK att vara boll igen, att vara den man verkligen vill vara. Enligt mig är det hemskt att minst 10 år ska gå åt till att anpassa sig till hur lärarna anser att de vill lära ut och inte som i förskolan mången gång där lärandet sker utifrån HUR BARNEN vill lära sig!

Båda läroplanerna formulerar samma rättigheter för barn och elever till att vara ett subjekt som vill och kan bilda sig, och som därmed ska vara delaktiga i sina lärandeprocesser.​

Det är av största vikt att förskolan och skolan bidrar till att vitalisera barnens och elevernas (och därmed i framtiden de vuxna medborgarnas) delaktighet så att de kan förstå, försvara och utveckla vårt samhälles demokratiska kvaliteter. Staten hävdar genom utbildningsdepartementet, att skolan på flera olika sätt inte har dragit nytta av sin potential som social mötesplats och demokratisk institution. Detta innebär enligt departementet att skolan inte har lyckats kombinera kunskapsförmedling med sitt demokratiska uppdrag (Bergström & Holm, 2005)​

Kunskapsuppdraget är det som är i fokus i hela samhällsdebatten medan demokrati, delaktighet och inflytande blir ett område som sätts mot kunskapsuppdraget. Om vi istället skulle se dem som samspelande partners istället som att de arbetar mot varandra skulle barnen och elevernas gynnas enormt. Använd demokratiuppdragets glasögon när ni tittar på kunskapsuppdraget, vilken utbildning måste ni då skapa för att barnen/eleverna ska vara I en demokrati och att ni tillsammans skapar kunskapsuppdraget. Det som istället sker är att man tar demokratiuppdraget och förpackar det som ett ämne precis som matematik, svenska, naturvetenskap osv. Det är nu barnen/eleverna får LÄRA OM en demokrati, men om barnen/eleverna ska förstå vad en demokrati innebär måste de vara en del i hela det systemet genom hela sin uppväxt. Här kommer lärares tolkningen av uppdraget in och det har en stor påverkan på barnens möjligheter för utveckling och lärande.

I båda läroplanerna står barn ska bilda sig men om lärare tolkar detta som barn ska bildas??? Det bli en enorm skillnad! I barn ska bilda sig finner vi barnet som det aktiva subjektet, med egen potential och kraft att lära sig, som är en del av undervisningsplaneringen, här finns en växelverkan mellan lärare och barn osv medan det i barn ska bildas finner vi det passiva barnet där läraren bedriver en undervisning som hen planerat och här pratar vi om kunskapsförmedling från lärares planering till barnen/eleverna. Beroende på hur aktivt och noggrant vi förstår läroplanerna kommer det att vägleda oss i utformandet av utbildningen och undervisningen för en DEMOKRATISK eller ICKE-DEMOKRATISK utbildning. Ett barn som ska bilda sig behöver en verksamhet som erbjuder barnet att på olika sätt vara delaktig i sitt lärande!​ Och dagens skola i Sverige utgår fortfarande från barn ska bildas som skapar en icke-demokratisk utbildning.

Jag är dock så glad för alla som kom till vår spridningsdag! Ni som tillsammans med oss viktigjorde barnens samhällsmedverkan här och nu!

Jag är så stolt över pedagogerna som stod på scenen inför minst 150 personer och berättade om sitt arbete med demokrati och barnens röster i undervisningen och i samhället. Att alla som verkligen var där fick ta del av detta viktiga arbete och hur man arbetar med detta i praktiken. Att flera av förskolans rektorer i kommunen var på plats och såg detta viktiga arbetet som behövs göras även i deras förskolor. Där både jag som föreläsare är inbjuden men även där pedagogerna är inbjudna att dela sina berättelser för andra kollegor i kommunen. Jag hoppas att detta är ett startskott på något mycket större, att det ska finnas en draghjälp från förvaltningen med betoning på min egen chef. För att sprida budskapet kring detta valde vi att ställa ut utställningen kring projekten på BUF och det värmer när min chef tar ett aktivt tag att berätta för alla vad detta faktiskt är och innebär.

Foto av Pixabay pu00e5

Vi fick många viktiga röster med oss vid dagens slut som bara understryker vikten av detta arbete! Och vi fick med oss så viktiga röster från deltagare vid dialoger under dagen. När vår forsknings- och utvecklingschef efter att pedagogerna berätta sina processer helt lyriskt kommer fram och betonar hur han suttit och njutit av alla berättelser och samtidigt tydligt adresserar ”Varför gör inte skolan det? Vad håller vi på med? Flera borde ha lyssnat på detta inom skolan.”

Några röster som vi fick med oss:
Arbetet med demokrati är inte ett projekt utan är en lärande process som sker varje dag och alla tider, den går hand o hand med värdegrundsarbete

Hur viktigt lärande och kunskap syn är. Att vi har olika syn sätt som påverkar vårt handlande. Vikten av ett tydligt ledarskap från en rektor, skapar tydlighet hos pedagoger

Att demokrati är ett förhållningssätt

Wow vilken inspiration. Alla människor har samma rätt till att bli hörda oavsett ålder!

Tack för rikt perspektiv på demokrati ur barnens perspektiv

Att vara MED barnen, inte framför eller bakom. Att låta barnen vara med i beslutsfattande processer men inte lägga över ansvaret på dem

Jag uppskattar att det var blandad kompott allt ifrån barnens röster till självledarskap, framförallt uppskattar jag den vetenskapliga förankringen – vilket vi alla behöver mer av. Tar med goda exempel tillbaka till mina kollegor

Att skolan verkligen borde jobba mer ämnesöverskridande och mer processinriktat. Vi får jobba på ett större samarbete och mer dialog mellan de olika skolformerna

Inspiration till att ta ställning som rektor i mitt nya uppdrag. Ett viktigt ställningstagande

Glädje och massor med inspiration

Förskolans berättelser måste få plats så att vi kan bli ambassadörer för det fantastiska i att leva och arbeta tillsammans med barnen i förskolan

Viktigt att fler får ta del av detta. Så alla barn får samma förutsättningar

Att bli bättre i ledarskap och hjälpa barnen tänka mer demokratisk. Bli ledare, och leda andra. Tack för föreläsningen!

Genuint givande samtal med kollegor. Bildningstempel kontra utbildningsanstalt. 
Föreläsningen: Bra! Tack! Att alltid ha barnens bästa i fokus. Arbeta för att göra klyftan mellan kommunens förskolor och skolor mindre.

”Jag tycker det är ett bra statement att inte utbildas för utan utbildas i demokratiska former. Jag tror att det är vad vi behöver och måste ha för att ha en levande och behålla en levande demokrati. ” (Per Dahlbeck, spridningsdag Demokrati i en hållbar värld, 25/1-2

Om demokratierna i världen nu är tillbaka på 1989 års nivåer. (källa: V-dem) 35 % av världens länder ,2021, mot 5% 2011 (källa: V-dem) är på väg mot en diktatur och lika många länder har fått inskränkt yttrandefrihet på 10 år så pekar det på vikten av att arbeta med att befinna sig I en demokrati. Vi har inte tid att vänta längre på att skolan skall axla sitt ansvar för att arbeta med reell demokrati genom hela grundskolan utan vi- läs förskolan- måste våga att lyfta fram bristerna i det svenska skolsystemet oavsett vad den dialogen får för konsekvenser mot oss som lyfter fram det. Fokuset som vi måste hålla när det kommer blåsa storm är att VI GÖR DETTA FÖR BARNENS SKULL, FÖR DERAS HÄR OCH NU MEN FÖR ETT ANNAT SAMHÄLLE LÄNGRE FRAM FÖR DEM ATT VERKA I! Tillsammans är vi starka, så HÄNG MED! Tillsammans når vi toppen!

Foto av Allan Mas pu00e5

Until next time!

Publicerat i agentskap, arbetssätt, Bildningstempel, delaktighet, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, Föreläsning, förskola, förskollärare, grundskolan, Halmstad kommun, inflytande, KASAM, Kultur, Lgr22, Lpfö18, organisation, pedagog, rektor, Skollagen, undervisning, växelverkan, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

Dela kultur för att tillsammans kunna skapa en förskola av hög kvalitet

För mig är det viktigt med prestigelöshet inom yrket, att vi tillsammans kan skapa en mycket bättre förskola som har en hög kvalitet. Fast många tänker inte som jag utan verkar vilja hålla på det som de baserar sin organisation på. Jag vill dock dela med mig och det som någon vill använda hela eller delar av …Varsågod! Varför ska vi behöva skapa hjulet alla?

Varför vill man inte dela med sig av allt det bra arbete som man som rektor skapar för sin organisation?

Längre inlägg kommer detta inte bli utan kolla gärna under Filer på bloggen så finns där mycket av det som jag har baserat min organisation på. Använd detta om ni önskar och undrar ni mer så bara ta kontakt med mig via

Until next time!
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

En mamma rektors berättelse del 2 – att arbeta med demokratiuppdraget i ett 1-16 års perspektiv

Del 2 kommer att fortsätta med att jag funderar med stöd av erfarenhet och litteratur kring HUR:et, det vill säga HUR kan vi arbeta med demokratiuppdraget i 1-16 års perspektivet. Och nej, i dagsläget har jag inte arbetat som rektor i grundskolan och jag har endast med mig erfarenhet av skola som vikarie för en lång tid sedan. Fast eftersom ingen kan göra ett arbete ensam så finns det många kloka personer som kan berika i ett sådant arbete. Det som jag funderar på utifrån att många förskolor och skolor befinner sig i helt olika kulturella kontexter även om grunden i båda verksamheterna med demokrati- och värdegrundsuppdraget inte skiljer sig nämnvärt är om vi genom dialog kan bryta ny kulturell mark. Där vi både vill lyssna och lära nytt tillsammans för att skapa en röd tråd genom utbildningsväsendet som bygger på demokrati, där förskola och skola är barnens arena. Där barnen är huvudpersoner i sitt eget lärande! Det är här som jag ser något utkristallisera sig för mig inför min framtid. Är det månde detta jag ska arbeta vidare med för att skapa en förskola och skola av hög kvalitet som utgår från samma kunskapssyn, lärandes, människosyn och pedagogroll? Oj, vilken intressant resa det hade varit!

En gemensam kultur med fokus på 1-16 år växer fram!

I februari 2021 skrev jag ett lååångt blogginlägg med rubriken Lurar förskolan barnen att tro att de får lov att vara kreativa, ha delaktighet, inflytande och att olikheter berikar inför skolstarten? och mycket som jag skrev där i kommer åter i både del 1 och 2. Efter det inlägget som jag lade upp på olika grupper i sociala medier fick jag väldigt mycket positiv feedback men också många som arbetade inom skolan som ansåg att jag var ute och cyklade. Fast eftersom jag vill ha en hälsosam dialog kring detta vill jag gärna lyssna på vad dessa personer arbetar med för att möta demokratiuppdraget med eleverna. För om jag har så fel kring skolans arbetssätt så vill jag mer än gärna samtala kring de som har annat arbetssätt och hur det fungerar. För det är genom dialog och Tillsammanshet som vi kan arbeta för en utbildning och undervisning som baseras på demokratiuppdraget och växer samman med kunskapsuppdraget samt har ett 1-16 års perspektiv.

Vi lever i en värld som är föränderlig, likaså förändras vårt sätt att lära och därför måste vi också som pedagoger och rektorer vara i ständig rörelse. Är vi inte i ständig rörelse tappar vi balansen till slut. Kunskaper, färdigheter och sätt att lära som var självklara tidigare blir mindre relevanta imorgon. Kompetenser som kallas entreprenöriella förmågor som problemlösnings- och innovationsförmåga, kreativitet, kritiskt tänkande, språklig och kommunikativ förmåga, kulturell kompetens och samarbetsförmåga motsäger inte en utveckling av ämneskunskaper som matematik, svenska, natur – och samhällsorienterade ämnen. Det som krävs är att vi utvecklar arbetsformer i förskola och skola som stödjer barnen och elevernas utveckling av förmågor som är viktiga både idag och för framtiden. Vi behöver också hitta nya arbetsformer som binder samman de entreprenöriella förmågorna med ämneskunskaperna, som arbetar ämnesövergripande och sätter allt i ett större sammanhang än att bara fokusera på det speciella ämnet. Fokus måste flyttas från ett produktfokus (NPM) till ett processfokus, där barnen och eleverna är delaktiga och har inflytande över sina egna lärprocesser.

Med stöd av Hans-Åke och Gun-Britt Scherp finns det två olika sätt att mäta resultat på inom förskola och skola. Prestation bygger på analys av det som man gör och de resultat man uppnår (=produktfokus). Kriterier här handlar om att läraren planerar och styr undervisningen, dokumentationen handlar om det som har hänt och man dokumenterar för att sammanställa ett resultat. Ämnen är uppdelade. Progression bygger på hur stor förbättring man har lyckats uppnå utan att på förhand bestämt ett kvalitetsmått. Här behöver man olika avstämningspunkter; exempelvis vad kan barnen/eleverna i början av året, vid årsskiftet och sedan i maj/juni (=processfokus). Prestation som kvalitetsmått skapar vinnare och förlorare. Här återfinner vid rankingar och betyg osv. Progression som kvalitetsmått handlar om att man jämför sig med sig själv. Här handlar det om att vara bäst på att bli bättre snarare än att vara nummer ett av alla som bedöms. Progression handlar om formativ bedömning, som hela förskolan bygger på och som vi redan har i skolan men det är inte den som är viktigast. Den formativa bedömningen är oerhört viktig för barnen/eleverna och deras kunskapsbildning. Progression som resultatmått bidrar till en högre kvalitet i barns/elevers utveckling och lärande.

Vidare med stöd av paret Scherp så menar de, likson jag, att barn tar större ansvar om de befinner sig i en demokrati med demokratiska ledare jämfört med en auktoritär. Här kan väl vi vuxna bara kolla på vilka chefer som vi vill ha i vårt arbete. Med en demokratisk chef har vi möjlighet att ta ansvar för våra arbetsuppgifter och kunna ha inflytande på HUR:et i vår arbetsvardag. Barnen tar också större ansvar om de har en ledare som går bredvid dem istället för att planera undervisningen två steg före hela tiden eller en låt-gå-ledare som alltid är två steg bakom barnen. När du som lärare låter barnen vara medforskare i sin undervisning och delaktiga i sin egen läroprocess fördjupas deras lärande och kunskaperna blir mer varaktiga, bestående och djupgående. Forskning visar också att en viktig utgångspunkt i undervisningen är att barnen får ställa frågor, ha hypoteser och egna funderingar kring olika ämnen. Denna tillsammanshet i gruppen, att varje individ får vara en del i en grupp, skapar en god grund för en demokratisk undervisning. Samma grund som forskning visar att barn/elever behöver ha för att känna KASAM (Känsla av sammanhang) behöver även vi vuxna, ja, i alla fall jag behöver det i mitt uppdrag. Det handlar om för mig, antagligen för dig också samt barnen att vi får befinna oss i meningsfulla sammanhang där vi får uppleva entusiasm, engagemang och hur vår motivation då blir större och vi kan utmana våra egna begränsningar. Kontinuiteten av detta genom skolsystemet är A och O för barnen och en rättighet för barnen, men det är också av största vikt att hela skolsystemet bygger vidare på barnens/elevernas egna erfarenheter i undervisningen. Allt detta är utmaningar för både förskolan och skolan men även om det finns utmaningar att övervinna så tänker jag att detta skulle vara så intressant att arbeta med tillsammans med skolan. Om vi skulle sätta ett namn på att detta så handlar det om ett kollaborativt lärande, ett begrepp som härstammar från Vysotskijs syn på att det finns en medfödd social förmåga för lärande. Ett begrepp som skolan mer använder är kooperativt lärande. För att återknyta till del 1 i min berättelse kring mina egna barns skolgång lyft rektorn fram att de skulle arbeta med detta på skolan och jag frågade gång på gång kring detta igen då jag inte märkte någon skillnad över huvudtaget. Och svaret från honom som jag kunde tolka som en rektor handlade om att vissa lärare helt enkelt inte ville arbeta med detta arbetssätt utan fortsatte i sina gamla hjulspår. De ville undervisa på sitt eget sätt och ja, det är ju mycket enklare. Det är faktiskt jobbigt att vara en lyssnande lärare med god hörstyrka, och det är lika jobbigt att vara detta i ett arbetslag men det är faktiskt så det är att befinna sig i en demokrati. Därför handlar det först om att som rektor anser jag som själv är det att jag måste också våga vara ledare.

När texter får marineras innan man återvänder finns möjligheter att reflektera och analysera det som man skrivit men också kan det som i detta fall hända att jag återvände till boken Resultatanalys i skolan (2014). Detta i syfte att fräscha upp kring I-P-S (individ-process-struktur) som är en stor del av min förskolas och kommunens systematiska kvalitetsarbete. Fast det som blev spännande i samband med att jag skriver denna texten om demokratiuppdraget och med mycket fokus på just skolans bristande arbete med elevers reella inflytande och delaktighet i HUR:et, det vill säga att planera lektionerna tillsammans med läraren, var när Jonas Österberg lyfter fram historia och kultur men också rektors ledarskap som viktiga delar som samspelar. När den kommunala folkskolan inrättades på 1800-talet fanns inga rektorer på dessa skolor utan lärarna skötte sin undervisning själv. När rektor tillkom i folkskolan på 1950-1960-talet och så långt fram som i läroplanen från 1980 så fick inte rektorsrollen någon större plats utan rektorns uppdrag är begränsat mer till planeringsuppgifter, administrativa uppgifter och externa kontakter. Så ända till egentligen skolreformen på 1990-talet så har rektorer inte haft någon direkt påverkan eller insyn i lärares undervisning. Rektorsrollen innan 1990-talet var av förvaltande karaktär men när den decentraliserade skolan kom krävdes helt plötsligt ett annat ledarskap, nämligen det utvecklande ledarskapet som strävar efter att utveckla en skolkultur som är professionell och samspelande. Fast även fast detta tillkom menar Östberg vidare i boken att många rektorer har fortsatt att välja den förvaltande administrativa rollen på grund av det osynliga kontraktet som finns fortfarande mellan rektorer och lärare. Det kontraktet handlar om att lärarna förväntar sig att rektor respekterar lärarnas sätt att arbeta och att rektor stödjer lärarna vid konflikter med elever och föräldrar. Därför har historiens lärarautonomi bestått ända till idag. Lärarna har haft full frihet att bestämma över undervisningen och deras upplägg har aldrig ifrågasatts. Skolinspektionen menar dock att det är av yttersta vikt att rektor leder och styr lärprocesserna, det vill säga leda lärares lärande och är den som stakar ut riktningen som alla ska arbeta mot. Scherp lyfter fram att undervisningen konserveras i de skolor där inte rektor utmanar undervisningsupplägget. I en effektiv organisation där det sker effekter i undervisningen och i elevernas lärande är kulturen en samarbetande kultur där lärare arbetar tillsammans med undervisningen och inte med sina egna ämnen, arbetar som ett lag och mot samma vision för skolan. Ledningen har således en stor och viktig uppgift i att våga leda detta arbete. Och det finns goda exempel i detta arbete och jag väljer att lyfta fram Cecilia Larsson Ståhl som är rektor på Rosengårdsskolan. Hon tillsammans med biträdande rektorer och personal har vågat analysera undervisningsmetoder och varför de fått det resultat som de fått.

För mig som rektor i förskolan är detta ledarskap väldigt långt ifrån det som jag bedriver. Min akilleshäl är att balansera på att inte vara för mycket ”i syltburken”. Fast under en uppstart av en förskola eller större förändringar har det krävt ett annat ledarskap än det som jag under sista året bedrivit. Detta lyfter flertalet litteratur fram men just nu återfinner jag det i samma bok som ovan. Jag (och min utvecklare) har behövt vara som katalysatorer för att uttrycka krav på utveckling i en initieringsfas men sedan kunnat övergå till en mer processtödjande roll i nästa fas. Jag som rektor har nästintill uteslutande under båda dessa faserna varit delaktig i pedagogiska forum och en del arbetslagsmöten. Jag som rektor läser litteratur av olika karaktär för att både kunna arbeta med att utveckla min organisation och mig själv men också en stor del ämneskunskap för att kunna ställa kloka, utmanande och reflekterande frågor till mina medarbetare. Detta tar även Katz och Ain Tack upp i sin bok Professionsutveckling och kollegialt lärande som en framgångsfaktor. Som rektor tar Österberg upp att relationen mellan undervisningsmetoder och elevernas/ barnens resultat måste lyftas fram i förgrunden och analyseras. Då handlar det inte om att se på att det är barnens/elevernas fel att de inte lär sig utan det handlar om att verkligen titta på sina egna undervisningsmetoder, upplägg och innehåll samt sitt eget pedagogiska ledarskap. Hur kan jag som ledare i klassrummet behöva förändra mig? Har jag planerat en undervisning utifrån hur barnen/eleverna vill lära sig? Har jag en dialog med min barngrupp/elevgrupp kring hur de vill lära sig ett ämnesområde? Samverkar jag med andra lärare för att skapa en större meningsfullhet för barnen/eleverna i sitt lärande, det vill säga arbeta ämnesövergripande för att skapa broar mellan olika ämnen och ett djupare lärande som blir bestående?

För många år sedan, kanske var det runt 2011, var jag på Skolverkets kurs kring entreprenöriellt lärande på Malmö universitet. Där var vi alla skolformer från förskola till gymnasiet. För mig som arbetade utifrån Reggio Emilia filosofin blev det klart direkt att vi arbetade redan med detta i vår utbildning och undervisning. En central del av det entreprenöriella arbetssättet är att ha en tydlig koppling mellan undervisning och samhället. En viktig del i undervisningen är att eleverna ska uppmuntras att själva prova sig fram och då kan det inte finnas någon exakt arbetsgång. Det är absolut inte någon flummig undervisning, tvärtom behövs det mycket stödstrukturer, men som lärare måste du samtidigt våga släppa kontrollbehovet. Arbetssättet till stor del handlar om att göra upp med gamla värderingar som lever kvar i skolsystemet. Inom arbetssättet försöker man undvika att arbeta med allt för kategoriska uppgifter och svar – rätt eller fel, svart eller vitt. Dagens samhälle är mer komplext och ställer andra krav på framtida kunskaper hos eleverna/barnen. Med det entreprenöriella arbetssättet utvecklar eleverna/barnen förmågor som kreativitet, mod och initiativförmåga. Men också förmågan att ta en motgång. På Skolverkets sida kan ni läsa mer ingående kring skolor som är framgångsrika i detta arbetssättet som gifter sig bra med demokratiuppdraget men också med att arbeta med läroplanen med Reggio Emilia filosofins glasögon.

Förutom att vara läraren som metaforiskt kan uttryckas ”gå bredvid barnet/eleven”, det vill säga en lärare som har förberett sig inför undervisningen med en tydlig ram som också inrymmer barnens/elevernas idéer, kollaborativta lärandet och barnens påverkan, så behöver den fysiska lärmiljön också utvecklas för att kunna möta barnens/elevernas lärande. Många nybyggda skolor och säkert en del äldre skolor har arbetat med lärmiljön. Att eleverna ska ha möjlighet att sitta både på olika ställen som i olika miljöer som passar deras lärande. Finns skolor som har både saccosäckar, soffor mm i klassrummen för att eleverna ska kunna välja. För att olika kreativa uttryckssätt ska kunna användas i undervisningen måste den fysiska lärmiljön innehålla detta. Genom att eleverna har möjlighet att använda olika estetiska uttryckssätt finns en större möjlighet för eleverna att hitta sitt kommunikativa verktyg i undervisningen. Genom att skapa stationer med möjlighet att utforska och undersöka i undervisningen får barnen tillgång till många fler möjligheter att angripa undervisningen på. Vem säger att ett sätt är bättre än det andra om målet är detsamma? Är det lärarens rättighet att besluta HUR:et mot målet eller är det genom en dialog med barnen som många olika hur framkommer som väg mot målet?

Jag själv tänker att i den yngre åldrarna finns oftast en klasslärare som arbetar med alla ämnen och här finns enligt mig absolut inga hinder att arbeta i projektform och ämnesövergripande. Ju högre upp i åldrarna tillkommer ämneslärare och då funderar jag över dagens organisation i skolan. Här har jag som rektor i förskolan inte kunskapen i hur det kan se ut exakt men jag funderar ändå på om organisationen är lagd utifrån att ämneslärarna arbetar i arbetslag/team? Finns möjlighet att som på förskolan har veckoreflektion kring den gång undervisningen och samplantera att ”om jag gör detta i historia, så gör du detta i svenskan, och sedan kan du göra detta i matematiken osv så skapar vi en röd tråd i vår undervisning”. Dokumenterar man sin undervisning med annat än det goda minnet? Använder lärare foto, film för att synliggöra både barnens lärprocesser men också att kunna analysera sitt eget pedagogiska ledarskap? Använder man som lärare sig av reflektionsstunder med eleverna för att reflektera kring lärandet som pågår, deras funderingar och frågor? Även om jag nu ställt mängder med frågor till skolan och dess organisering så är frågorna riktade till förskolan också eftersom alla förskolor arbetar definitivt inte med demokratiuppdraget utifrån hur jag lyft fram det. Där är jag lika undrande över deras tankar kring arbetet med demokratiuppdraget i utbildningen och undervisningen. Och det jag verkligen vill är att ha en hälsosam dialog för att arbeta mer utifrån demokratiuppdraget i våra läroplaner och tänker att det finns säkert goda exempel i vårt avlånga land som är väl värda att lyftas fram. För vi behöver ju inte uppfinna hjulet igen tänker jag. Det kommer bli en del 3 inser jag för att verkligen lyfta fram ett HUR, men jag avslutar med en historia från min egen skolgång.

Jag gick i klass 5 och vår lärare var verkligen av den gamla sorten som körde sin undervisning som hon gjort hela sin karriär. Hon närmade sig nu pensionsåldern och hade inga planer på att ändras. Vi elever var väldigt ifrågasättande och undrande varför vi skulle göra saker på just det sättet. Vi blev skolans svarta får helt enkelt, den där jobbiga klassen. Vi fick straff av vaktmästaren genom att vi fick måla basketplanens linjer. Till sist orkade inte läraren och där i slutet av åttiotalet fick vi ha rektorn under några veckor som sedan kallade till föräldramöte. Dock kom mina föräldrar hem och faktiskt gav oss beröm då vår rektor absolut inte kunde se att vi var annat än vanliga elvaåringar. Så kom sommarlovet och första dagen i sexan skulle vi få en ny lärare. Jag kan tydligt se hur Anders kom över gräsmattan från bussen i bermudashorts och svep. När jag kom hem frågade mamma hur den nya läraren var. Mitt svar var att ”vi har fått Hitler!”. Liknelsen fanns där med hans mustasch och jag var mycket besviken på hans hårda stil. Fast det jag sedan minns är att när han ”städat upp”, det vill säga skapat ordning och struktur så släppte han också på det strikta med roligheter mellan varje lektion. Sedan fick vi arbeta med skolämnena genom att integrera svenska, matematik, bild, slöjd osv. Teater blev något som vi använde för att möta skolämnena, inte alla men många fick han med genom detta. Slutprodukten fick vi ju också visa vid jul och sommar. Jag kommer fortfarande ihåg mina roller som jag hade och allt samarbete med kompisarna runt omkring. Vi behövde en undervisning där vi fick vara mer rörliga vilket han förstod. Han mötte oss med rätt HUR och hela klassen kom närmare varandra. Han arbetade mycket med oss som grupp har jag förstått i efterhand. Han tog med oss på flera läger där vi fick samarbeta. Tänk er en lärare och 20 elever som paddlade ut till en ö och satte upp tält för att sova i två nätter. Och han hade med alla hem också… 🙂 Hela klassen blev väldigt tajt och inför sjuan skulle den där ”jobbiga” klassen delas ansåg alla, men där såg vår lärare till att de inte gjorde då han förklarade sitt arbete och hur vi som klass blivit. Jag är så glad för att han lyckades och att vi fick tre år till i högstadiet. Avslutningen avslutades med att han tog med alla 20 barn på restaurang och det var många tårar i klassen. Jag ser som vuxen, förskollärare och rektor hur hans struktur och ordning behövdes men att han var väldigt inlyssnande och hade god hörstyrka som lärare. Han skapade en unik undervisning som passade min klass och det är just detta unika som alla lärare måste kunna möta. Likadant som rektor, du måste kunna möta det unika hos medarbetarna. Lyssnande, hörstyrka och dialog måste finnas hos oss alla i förskola och skola.

Det är ett äventyr att arbeta utforskande och projekterande arbetssätt. Du som lärare vet inte vad som ska hända, du får vara medforskande, stötta och utmana barnen/eleverna i sitt kunskapssökande. Vägen från barnens hypoteser till läroplanens mål skapas genom utforskande, delaktighet, lust, kreativitet och demokrati. Att skaffa sig kunskap på olika sätt leder till att kunskaps befästs. Arbetet är ständigt i förändring. Barnsynen, eller egentligen människosynen, är oerhört viktig. Alla är kompetenta människor. Genom delaktigheten får vi barn/elever som känner lust och engagemang att ständigt lära nytt.

För att kunna arbeta på detta sätt måste du ha viljan, lusten och tro på att detta är möjligt och det är det både med yngre och äldre barn samtidigt som vi enligt våra läroplaner skall arbeta på detta sätt. Det finns många olika vägar att arbeta med kunskapsmålen i skolan. Jag tror att vägen är att ge barnen möjlighet att vara med och påverka HUR de vill arbeta för att erhålla kunskap!

Att hitta den unika vägen för just denna barngrupp/elevgrupp! Vilken nyckel behöver du som lärare ha denna gången?
Until next time!
Publicerat i arbetssätt, delaktighet, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förhållningssätt, förskola, förskollärare, Förvaltande, grundskolan, Hundraspråkligheten, inflytande, inre organisation, KASAM, kreativ, lärare, Lärmiljöer, Lgr11, Lpfö18, Lust att lära, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, processfokus, produktfokus, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, rektor, Skollagen, Skolledare, Skolverket, Tredje pedagogen, undervisning, undervsiningsmiljöer, utvecklande ledarskap, Utveckling, Utvecklingsresa, växelverkan | Lämna en kommentar

En mamma rektors berättelse, del 1

Denna berättelse har jag väntat av respekt för mina två söner att berätta tills de båda slutat grundskolan på Söndrebaljs skolan på grund av att de inte ska få utstå repressalier i sin vardag på skolan. I del 1 ska jag försöka att så renodlat som möjligt berätta utifrån en mammas perspektiv utan att blanda i min profession som förskollärare och rektor. Fast eftersom de blir länkade till varandra så kommer det finnas delar där jag ser på det som sker med en mamma rektors ögon. Del 2 kommer istället att utgå från den professionella yrkesrollen, både som förskollärare men främst som rektor och synen på att rektor leder förskolan/skolan, ett utvecklande ledarskap men främst ett demokratiskt ledarskap i alla led med fokus på att skapa en demokratisk arena för våra barn i ett 1-16 års perspektiv.

Starten på denna berättelse är hösten 2007 när äldsta sonen på 3 år och 8 månader börjar förskolan i Hjärnarp (han hade varit några månader på en annan förskola innan lillebror kom till världen). Under barnens förskoletid funderade jag inte så mycket på hur grundskolans organisation, struktur och pedagogiska ledarskap skulle påverka mina barns lust att lära och utvecklas. Barnen hade en bra förskoleperiod på Morkullans förskola där deras förskola under deras tid bytte rektor och hela kommunen påbörjade att arbeta med att alla förskolor skulle arbeta Reggio Emilia inspirerat. Mina barn fick vara med om den resan där deras röster blev mer och mer viktiga. Där deras delaktighet och inflytande mer och mer kom i förgrunden. Där de fick utmanas, utforska och undersöka i projekt. Barnen fick möta engagerade och utvecklande förskollärare och barnskötare. Tack för att ni alla som fanns runt mina barn skapade en lärande förskoleperiod där omsorg, lärande och utveckling bildade en helhet.

När äldsta sonen skulle börja i femårsgruppen som några år innan flyttades till skolan på grund av platsbrist på förskolan så var det så många barn och så små lokaler att barnen skulle tvingas att vara ute halva tiden och inomhus halva tiden. Många vårdnadshavare var upprörda och pedagoger som under informationsträffen enligt manual var tvungna att tala positivt om något som inte var positivt. I detta skede skickade jag in en insändare till lokaltidningen som valde att intervjua mig istället utifrån detta. Detta ledde till att lokalytorna sågs över och från den höstterminen hade femårsgruppen dubbla lokaler med två barngrupper. Verksamheten utvecklades fantastiskt med pedagogerna som arbetade där.

Under förskoleklassen med olika pedagoger för sönerna möttes de av relationella pedagoger som verkligen brydde sig om barnen. Verksamheten i sig var enligt mig väldigt traditionell med samma år efter år. För mig som förskollärare så var min egen reflektion att jag aldrig skulle kunna arbeta på detta sätt år ut och år in. Var fanns barnens intressen i detta och hur kunde man som lärare fläta samman detta med läroplanen? Varje år var det ju nya unika individer som äntrade förskoleklassens klassrum. Fast utifrån förskollärarnas engagemang för barnen och oss som vårdnadshavare blev det för mig inte så viktigt för mina barn tyckte om att gå i förskoleklass. Det var det allra viktigaste för mig som mamma.

Sedan var det dags för son nummer ett att börja klass ett. Det var här som jag gick rakt in i mitt eget klassrum från mitten av åttitotalet. Inget var förändrat utan det vara bänkar i rader, en och en, och sådana som man öppnade för att ha sitt material i. Därtill mötte klassen nya lärare som placerats ut i kommunen då en kommunal skola lades ner. Här hade ju allt ändå kunnat bli bra, men ca två till tre veckor senare satt vi på ett föräldramöte där lärarna kallade klassen för ”den hemskaste klass som de någonsin haft”. Här gick väl min professionella hjärna in och funderade hur man som lärare ens kunde uttala sig om barnen på detta sätt. Lägg till att skolans rektor var av den osynliga sorten som förvaltade en rektorsroll. Jag vet att jag valde att sitta i baksätet för att jag tänkte att även om deras agerande var hemskt så visste jag redan då utifrån min profession och mina nära samtal med mitt barns pedagoger under åren att det var ingen lätt barngrupp men då krävs det att lärarna funderar över sitt ledarskap, sin struktur och organisation. Att skylla på barnen är bara kategoriskt och det salutogena hos varje barn får inte vara i förgrunden. Det är väl när nästa sak sker som jag i efterhand kan gräma mig att jag inte ifrågasatte deras metod. En behavioristisk metod som involverade straff och belöning. Skötte sig barnen bra fick de guldstjärnor som sedan samlades tillsammans för att det skulle leda till en belöning. Och ja, i början fick barnen bestämma olika belöningar men sedan kom sonen mer och mer hem och sade att det ändå aldrig blev några belöningar. Då kom påståendet från sonen ”så varför ska vi sköta oss” och ja, om man som lärare inte arbetat med varför/hur:et utan bara belönat symtomet utan att få med sig barnen i att arbeta med värdegrundsuppdraget så finns inget bestående lärande kring detta. Enligt forskning och litteratur vet vi att för att slippa repressalier gör vi det som någon annan kräver av oss fast så fort som vi kan göra som vi vill gör vi det. Det där med piska och morot är en icke fungerande metod. Därför grämer jag mig för att jag satt kvar i båten lugnt när allt inom mig sade att detta blir inte bra. För med facit i handen hade barnen inte lärt sig kring hur:et utan gruppen fortsatte att vara en utmanade barngrupp även i mellanstadiet. Där de lärarna fick arbeta vidare för att få en fungerande grupp.

Undervisningen var så traditionell som ni alla kan tänka er som har gått genom skolsystemet själva. Det var lärarna som planerade allt in i minsta detalj. Delaktighet och inflytande, demokrati – och värdegrundsuppdraget existerade inte. Det är här som rollen som mammarektor, eller som då mammalärare kickar in. Som förskollärare och med arbetet som Ängelholms kommun gjorde kring Reggio Emilia filosofin så blev det en sådan fullständig krock med den pedagogiken som jag som förskollärare använde i min undervisning med de yngsta barnen. Det var nog redan här runt 2011/2012 som jag började reflektera kring förskolans undervisning kontra grundskolans undervisning. Där jag började jämföra, reflektera och fundera kring varför demokrati- och värdegrundsuppdraget inte existerade i skolan men som var hela grunden i arbetet i förskolan.

Men tillbaka till mamma fokuset och äldsta sonens två lärare i mellanstadiet, Ulla och Linda. Upplevelsen som mamma så var dessa tre åren i mellanstadiet som när sonen gått i förskoleklass. Ulla och Linda var väldigt relationella. Den där genuina omtanken om det individuella barnet och de såg verkligen de salutogena hos barnet. De såg den där inre kärnan! Min son som vid detta laget hade tappat lusten att lära (det skedde redan under år två), var ganska ofokuserad på skolan, var en följare som gjorde att han hamnade i saker som inte skulle hända och en ganska tuff attityd. Trots allt detta upplevde jag en genuin omtanke av mitt barn. Ulla var den där läraren som arbetat i hundra år och hade en sådan gedigen erfarenhet med så många olika barngrupper att hon var just den läraren som denna barngrupp behövde. Linda hade inte arbetat så länge men tillsammans upplevde jag att de kompletterade varandra. Genom dessa tre år hade de föräldrar”möte” varje månad för oss. Det var inte obligatoriskt men de flesta av oss kom den där timman mellan 18.30-19.30. Den inblicken vi fick kring barnens skolarbete var guld värd som förälder. Där kunde vi också tillsammans arbeta med barnen för att skapa en harmonisk barngrupp som tillsammans kunde fungera och visa varandra respekt när de arbetade tillsammans i klassen. Därtill gjorde klassen saker som t.ex stöpa ljus hemma hos Ulla som de sedan sålde på julmarknaden i Hjärnarp. Tillsammans gjorde vi detta möjligt genom att skjutsa barnen till och från Ulla. Under denna tiden i mellanstadiet fanns det hos sonen om inte en längtan att gå till skolan och lära sig nya saker så fanns det ändå ingen motvilja. Visst tyckte han att Ulla var sträng för att hon var på honom hela tiden, men han tyckte mycket om både Ulla och Linda. Och när man ser att ens barn trivs, utvecklas och lär sig ja, då kan till och med jag se förbi sådant som blir så uppenbart när det inte finns en äkta omtanke om individen och därtill en lärare som endast planerar sina lektioner utifrån hur hen vill arbeta. Nu har vi nått årskurs 6 och det var svårt för alla att säga hej då till Ulla och Linda, och det fanns redan nu en oro för hur det skulle bli de nästkommande tre åren i högstadiet utifrån hur det blivit för årskullarna innan, födda 2002 och 2003. Men innan högstadieåren tar rektormammans berättelse vid när den yngsta sonen ska gå från förskolan och vidare till förskoleklass.

Lillebror hade som storebror en väldigt bra förskoletid men en del samma pedagoger som storebror haft. För både lillebror och storebror har de båda haft en trygghet i förskolläraren Caroline, extra viktigt för den äldsta som har hatat förskolan rakt igenom. Absolut inte för att inte det var en dålig utbildning och dåliga pedagoger utan han (och lillebror) ville vara hemma med sin mamma. Och jag tillhör de som älskat att vara hemma länge, 20-22 månader med båda barnen. Skulle gärna velat att vårdnadsbidraget gått igenom innan jag lämnade den yngsta på förskolan i november 2007. Där är jag alltså helt mot strömmen. Förskolan har en utomordentlig utbildning och undervisning, även om jag skulle kunna skriva om vilka förändringar som skulle gynna barnens undervisning mer, men jag anser att de viktigaste personerna i barnens liv är deras föräldrar. Jag skulle inte vilja vara utan de långa perioderna av föräldraledighet, 10 veckors ledigt över somrarna och endast arbetat 62,5% ända tills jag bytte arbete i slutet av 2014. Dock har jag också kunnat utbilda mig samtidigt som jag haft barnen hemma så mycket som det går. Men nog om detta, yngsta sonen hade som sagt en liknande förskoleklassupplevelse med relationella pedagoger med traditionell undervisning. Fast han tyckte det var jättekul så lyckligt barn, lycklig mamma. Inför lågstadietiden visste jag genom en kompis som haft sin äldsta hos denna läraren att det skulle bli bra. Yngsta sonen skulle inte gå gå igenom samma lågstadietid som den äldsta. Peg, som blev sonens lärare, arbetade med lite andra än traditionella metoderna och bjöd friskt in oss vårdnadshavare att ta del av barnens arbeten som hängde i hallen. Här fick barnen möta metoden ”skriva sig till läsning”, ingen matematikbok det första året mm och barnen samlades ofta för samtal kring olika saker längst fram i klassrummet där det stod bänkar i en kvadrat. Sonen älskade skolan rakt igenom i lågstadiet och inför mellanstadiet fanns en åter igen en oro att det skulle bli oroligt i barngruppen då detta skett med föregående klass som fått samma lärare. Redan i årskurs fyra blir det flera lärare för barnen som bild, slöjd, svenska osv. Vissa av ämnena har de också i samma lokaler som högstadiet vilket faktiskt skapade en oro i klassen. Det blev en mer fyrkantighet i mellanstadiet som gjorde att andra saker blev mer i fokus än lärandet för både min son och andra. Gruppen blev helt plötsligt väldigt annorlunda och bråkig, konflikter uppstod hela tiden. Det var en jobbig tid även för oss vårdnadshavare men lärarna, Johan och Maria, hade god kontakt med oss vårdnadshavare. Det blev också väldigt tydligt att konflikterna skedde i mellanrummen, det vill säga på rasterna. Utifrån detta arbetade de aktivt med olika rastaktiviteter; vilket skapade en annan barngrupp. Genom att de som lärare verkligen arbetade med barnen där det fanns en problematik hände något. Varje år bjöds också vi föräldrar in att vara med och skapa pepparkakshus som ställdes ut på byns julmarknad och alla kunde rösta på dem. Denna lilla sak att en gång per år vara med yngsta sonen i detta är något som jag kommer bära med mig hela tiden. Från förskoleklass ända upp till årskurs sex var jag med. Vi blev en klick av föräldrar som var med och jag tror att vi alla tyckte detta var lika kul som barnen, och i slutet kanske vi tyckte det var roligare än barnen.

Genom alla dessa år från förskolan upp till årskurs 6 har jag mestadels mött lärare till mina söner som utan att värdera deras undervisningsmetoder haft en god kommunikation med mig som förälder och jag har känt att även om mina två inte varit de där barnen som ”passat in i skolans fyrkantighet” och har haft många kreativa idéer som gjort lärarna gråhåriga i förtid så har de haft en omtanke om mina barn och inte sett dem som några problem som ska elimineras, eller täljas till för att bli fyrkantiga. De där relationerna med både barn och föräldrar gör något i samspelet mellan alla inblandade. Jag upplever att jag alltid blivit lyssnad på av deras lärare, och genom min profession också blivit inbjuden till djupare samtal kring skolan och skolans organisation och struktur. Kanske sådant som den ”vanlige” föräldern inte bjuds in i. Det gör ju också att detta reflekterar jag kring och det går inte att särskilja mamman från läraren eller rektorn. Jag har varit den som fått förklara för andra vårdnadshavare deras rättigheter i skolans värld, att inte svälja allt med hull och hår, att det inte är fel på deras barn utan felet ligger i ett bristande ledarskap, organisation och struktur hos läraren och längst ut i rektors ledarskap och organisation. Fast i det dagliga arbetet med utbildning och undervisning ligger det pedagogiska ansvaret hos läraren, att skapa en skola för alla och en undervisning för alla barnen.

De sista raderna som mer berör en negativ syn på skolan skapade sönernas tid på högstadiet. Där tappade mammarektorn helt tron på en skola för alla, en skola där demokratiuppdraget, delaktighet, reellt inflytande och lusten att lära ens existerar. Där jag kan säga att det funnits två lärare, Helena och Åsa, som haft en äkta, genuin omtanke om mina barn som ser det salutogena hos dem även om andra saker pågår i deras agerande. För att starta med den äldstas tid så kan jag bara säga att det gick utför för honom under hans tre år, och det havererade redan i sjuan när lärare inte skapar relationer med barnen utan de är där för att vara lärare och ser inte till att bygga den där genuina tillitsfulla relationen och förtroendekapitalet för att kunna vara läraren som också kan vara lite skarpare när det behövs. Lärarna arbetar utifrån att de skapar en undervisning som går ut på enligt sonens ord ”att stå och mässa halva tiden utifrån en powerpoint och sedan ska vi fylla i olika arbetsuppgifter”. Jag har under deras tre år så många gånger frågat om de får vara med och bestämma kring upplägget kring ett ämnesområde, men inte en enda gång har de sagt att de blivit tillfrågade att tillsammans i demokratisk anda exempelvis bestämma hur de ska arbeta med ett ämnesområde. Vid den här tiden hade skolan fått en annan rektor och det var också här som jag inte längre höll tyst som förälder. Fast om jag inte hade haft de kunskaper som jag genom min rektorsroll har så är det inte lätt att göra det som jag gjorde, kanske mest var den där nageln i ögat för jag kan redan här konstatera att det blev aldrig bättre med en skola utifrån demokratiuppdraget, en arena som är barnens.

Inför åttan fick jag helt sonika ”slå näven i bordet” utifrån allt klagande på sonen. Att hans underbara mentor Helena var den som var eller varannan fredag fick leverera nyheter från andra lärare kring hur jobbig min son var, hur illa han skötte sig osv kan inte varit en lätt uppgift. Jag som mamma uppskattade nog Helena mer än sonen kanske gjorde just då, men jag tror att han ändå bär med sig henne i framtiden när han som vuxen ser tillbaka på sin skoltid. Hade inte Helena funnit vid min sons sida, ja då vet jag inte hur det skulle gått! Hon gick utanför vad som egentligen krävdes av henne och medlade mellan lärare som helt sonika tyckte att den bästa metoden var att kasta ut sonen från lektionen, men ingen ville ta reda på hur min son ville lära sig, vad han behövde för att kunna ta sig framåt. Han var den där studsiga bollen genom hela skolan som vägrar bli en fyrkant som skolans system kräver. Han vad ”den där jobbiga eleven!” Även om det efter ett och flera möten med rektorn, där jag som vårdnadshavare tvingade honom att vara med, skapades anpassningar som gjorde att det fungerade bättre för mitt barn så förändrades inte grundproblemet. Jag vet inte hur många samtal jag haft med rektor Daniel kring hans roll som rektor, organisation och hur undervisningsupplägget ser ut på skolan. Jag försöker även om jag varit mycket negativ alltid ha en bra dialog med de som jag mött genom åren, en konstruktiv dialog som jag hoppas ska leda till förbättring. Med rektorn har jag öppet kunnat vara helt ärlig med min feedback kring att undervisningen endast utgår från hur läraren vill undervisa och att samma upplägg, samma powerpoint, samma uppgifter kom tillbaka från son ett till son två. När sedan en lärare en gång hade gett sonen frågeställningar att svara på i ett ämne och vi tänkte att vi googlar lite mer matiga svar på frågorna än att endast gå efter boken..ja, då hamnar vi på en sida där vi inser att läraren helt sonika bara kopierat alla frågorna på till eleverna. Då bli rektorn i mig orolig för lärarens förmåga att ansvara och leda i sitt uppdrag och rektorn blir också orolig när lärarna år efter år kör samma upplägg trots att alla år innehåller unika individer. Under ett av mina samtal med Daniel kring detta, då jag berättar egentligen mer eller mindre det som jag skriver om den äldsta sonen i detta inlägg och landar i att högstadiet inte bedriver en annan undervisning än i början av 90-talet när jag (inklusive han själv) gick i högstadiet så får jag svaret ”Det har du fullkomligt rätt i att det är så här”….Detta har jag så många gånger funderat kring som rektor, funderat kring rektors ledarskap, demokratisk ledarskap och vem som leder vem i skolan. Det gick så långt att jag köpte boken ”Delaktighet. Reflekterande undervisningspraktik i förskola och skola.” till honom. Har du läst den än Daniel?

Son nummer två har nästan haft samma skolgång under högstadiet som storebror och det blev ju liksom väldigt framträdande där att undervisningen är densamma år efter år. Likadant som de andra årskullarna så gick det utför redan tidigt i sjuan för eleverna. Av samma skäl som ovan redan är skrivna. De är en grupp med killar i sjuan och åttan som verkligen revolterar kring skolans system och det blir en hel del konflikter och uppträdanden som inte är okej. Det är här som jag som mammarektor blir så matt i pälsen när skolan anser att allt kan lösas genom samtal i grupp, värdegrundssamtal och sedan när eleverna går därifrån så är de reformerade. OM, OM det vore så enkelt så skulle vi inte ha några problem på våra arbetsplatser heller. En sak att diskutera det i teorin, när alla är på samma spår, för att sedan gå utanför dörren och möta praktiken. Då återgår alla mer eller mindre till sina gamla vanor. Alltså återgår barnen till samma beteende som innan. Här måste jag dra in professionen när jag lyfter fram att om barnen hade fått fortsätta på de kunskaper som de hade med sig från Morkullans förskola när det handlar om demokrati, delaktighet och inflytande och fått praktisera dem genom grundskolan som de enligt läroplanen ska så skulle vi haft en annan skola tror jag. Den skolan skulle haft fokus på att det är barnens arena, inte lärarnas arena, och att barnen ska vara delaktiga och ha inflytande i sina egna lärprocesser. Att lära sig demokrati, att förhålla sig till andra människor, till samhället osv kan endast läras genom att ingå I en demokrati hela tiden, att få vara med om alla delarna hela tiden. Mer ingående kring detta lämnar jag till del 2.

Yngsta sonen med ett gäng killar hamnade i slutet av sjuan, maj månad, i ett gruppsamtal med de båda rektorerna, Daniel och Tobias. Upplägget var att Daniel tog med sig grabbarna för samtal i ett annat rum och vi föräldrar satt kvar för att ha samtal kring detta med Tobias, som dock var på länk. I slutändan blev det jag som rektormamma som fick leda mötet och jag förstår att det är inte ”roligt” för rektorerna att ha en rektormamma i mötet som kanske trycker på vissa saker som inte den vanlige föräldern gör. För i detta samtal kom det ju då fram att konflikterna, attityderna osv kommer ju främst fram i mellanrummen, det vill säga rasterna. Jag såg själv till att ställa rektorn de ”jobbiga” frågorna för att jag visste utifrån samtal med sonen och i ryggmärgen att svaret kommer landa på att det är på rasterna det sker. För att verkligen lyfta fram bristen på vuxennärvaro och något meningsfullt att göra på rasterna på högstadiet så ställde jag frågor kring det. Det är någon vuxen som rör sig i korridorerna men som sonen sagt så är det ju inga lärare som vill ha en äkta relation med dem utan de sveper förbi och tittar gärna åt ett annat håll om något skulle ske. Därför menade jag att ni liksom vi vet vad problemet är så då får ni ju arbeta med detta. När grabbarna kommer tillbaka har de haft ett bra samtal och landat i att de saknar meningsfulla raster. Alla är motorintresserade och tillsammans landar vi i att ett garage på skolan skulle kunna vara en verkstad där de kunde meka tillsammans med någon vuxen. Sedan tar vi oss an sommarlovet och på hösten får jag som förälder vara på om uppföljningsmöte. Inget händer heller med verkstaden och för att göra berättelsen kort så händer inget på hela året. Jag lyfter det med sonens mentor men inte hon får något mer svar kring detta. Att som rektor inte genomföra detta som beslutades med barnen är så lågt och helt enkelt fel. Här snackar vi om att verkligen ligga på minus i förtroendekapital. Grabbarna, både de som var på mötet, och de flesta andra är en grupp som utifrån ren tristess hittar på saker som givetvis inte ska ske men som man som lärare och rektor ska arbeta med de bakomliggande orsakerna till. För arbetar de med symtomet är det som att arbeta med straff och belöning som skedde hos äldsta sonen på lågstadiet.

En jämförelse mellan sönernas tre år på högstadiet så har den yngsta genererat färre samtal hem till mig som förälder, kanske för att han försökt vara en fyrkant för att då flyger du under radarn. Under båda sönernas sista år på högstadiet har motivationen för dem varit att ”snart är det slut och då slipper jag denna skitskola!” Det är vad som har tagit dem igenom den sista tiden. Om nu skolan ska skapa en livslång lust att lära så tog skolan död på den för båda barnen, och spiken i kistan satte högstadiet och lärarna där. Om barnen enligt läroplanen ju äldre de blir ska ta ett större ansvar att tillsammans med lärarna planera undervisningen och hur:et så blir mammarektorns analys att när mina söner gick i förskolan hade dem mer inflytande och delaktighet i undervisningen. Ju äldre de blivit desto mindre har deras röster fått bli hörda, ju mindre har de fått vara del i att planera för en undervisning som passar för klassen. Det är mina barns skolgång som gjort att jag fått upp ögonen för 1-16 årsperspektivet och hur jag som rektor vill arbeta för att det ska vara en förskola/skola som är barnens arena. Där barnen är delaktiga och har inflytande i sina egna och gruppen lärprocesser. Där det sker en växelverkan mellan lärare och barn när undervisningen ska planeras. För många förskolor är detta inget nytt under solen, så fungerar det men det fungerar inte så i skolan. Hur kan vi skapa en skola som arbetar ämnesövergripande med demokratiuppdraget i fokus och utifrån det adderar kunskapsuppdraget? Att låta barnen bli subjekt som är aktiva medaktörer i sitt eget lärande. Vilka skolor arbetar på det sätt som jag beskriver? Berätta ert HUR! Finns det skolor som skulle vilja arbeta på ett annat sätt än utifrån dagens organisation och upplägg på undervisningen? Hur ser ni på den organisationen som ni arbetar i idag och vad eftersöker ni? Jag hoppas det finns fler demokratiarbetare, för jag skulle verkligen vilja binda samman förskola och skola och arbeta med den röda tråden, att verkligen våga öppna upp för dialog och att vara kulturbrytande.

Jag vill väva en ny kulturmatta för alla våra barn 1-16 år med fokus på att skapa en demokratisk arena för både barn och vuxna! Vill du vara med?

En ny kulturmatta där barnens röster är lika mycket värda som lärarnas!
Until next time!
Publicerat i agentskap, arbetssätt, delaktighet, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, förskola, förskollärare, grundskolan, inflytande, inre organisation, Kultur, lärare, Lgr11, Lpfö18, Lust att lära, organisation, pedagog, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, rektor, Skolledare, undervisning, undervsiningsmiljöer, Utveckling, Utvecklingsresa, växelverkan | Lämna en kommentar

Varför är det viktigt att arbeta med demokrati i förskolan?

Det torde vara en självklarhet att arbete med demokratiarbete i förskolan då en tredjedel av läroplanen för förskolan lyfter fram värdegrundsarbetet, demokratibegreppet, barnkonventionen och målområdet Barns delaktighet och inflytande. Alla delar lyfter fram barnen som en självklar del i samhället och att de ska få befinna sig i en demokrati hela tiden. Förutom att våra styrdokument lyfter fram vikten av demokratiarbetet så minskar antalet demokratier i världen och vi har alla under 2022 fått bevittna kriget i Ukraina, där Putin och Ryssland mer kan beskrivas som en diktatur. Det är då jag tänker på Loris Malaguzzis ord ”om man vill förändra samhället, måste man börja från barndomen.” (Barsotti, 2011.s.119). För mig är missionen att förskolan ska vara barnens arena och visionen handlar om att förskolan ska vara en demokratisk mötesplats. Det ska vare en plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar. För att detta ska bli verklighet krävs att rektor och medarbetare verkligen tar ställning till vilken barnsyn, eller som vi säger på Engelbrekts förskola- människosyn, som förskolan arbetar utifrån. Synen på barnen är att de är självständiga, nyfikna, handlingskraftiga och aktiva medaktörer i sitt eget lärande och sin utveckling. Allt detta kan vara klart i teorin men inte i praktiken. För att nå ända fram i arbetet med delaktighet och demokrati i förskolans praktik blir därför ledarskapshandlingarna centrala, både våra egna och de kollektiva handlingar som utförs av arbetslaget. Det är genom dialog med barnen och i arbetslaget, tillsammans med demokratiuppdraget, som begreppen blir levande. Det svåraste i demokratiarbetet är enligt mig pedagogernas förståelse för detta arbete och då landar det oftast på att pedagogerna inte vill släppa ifrån sig sin vuxen makt. Man har en barnsyn och en vuxensyn och detta skapar en dikotomi, där vuxenheten alltid kommer att vinna. Demokrati är inte svårt för barnen, det är svårt för de vuxna som inte har tagit ställning för att vara en pedagog som har fokus på begreppen utbildning och undervisning och tolkar dessa begrepp som handlar om barnens utforskande och undersökande, tankar och flöden. Att pedagogen inte fyller innehållet i förskolan själv, utan hela tiden gör detta i en växelverkan med barnen. Nyckelordet är växelverkan, det är detta som är grunden för en demokratisk förskola som vilar på demokratiska grunder. Du som pedagog går bredvid barnet i er undervisning, inte två steg bakom eller två steg framför. Ni utgår hela tiden från det som hänt i föregående undervisning och binder samman all undervisning i ett projekterande arbetssätt. Du lyfter fram barnens röster i olika sammanhang som reflektionsmöten, dokumentationen, genom att låta barnen dokumentera och visa vad de verkligen är intresserade av. Det är pedagogen som måste släppa in barnen och lyssna på dem, våga lita på att läroplanens mål kommer arbetas med men det är mycket jobbigare att lyssna än att bestämma själv. Fast många arbetar på detta sätt fortfarande och då kommer inte demokratiuppdraget arbetas med som det står i våra styrdokument. Allt börjar alltså med en utvecklande rektor som vågar vara ledare och som skapar en förskola som är barnens arena, där demokratiuppdraget genomsyrar varje människa och där alla röster är lika mycket värda att bli hörda och lyssnade på. Sedan måste resterande arbete ske tillsammans med medarbetarna eftersom rektor är ingen soloartist utan behöver hela orkestern för att spela musikstycket.

Foto av cottonbro pu00e5

När barnen får befinna sig i en demokrati under sin förskoletid kommer de att få med sig viktiga kompetenser för resten av livet. Genom att få vara en del i en grupp där alla lyssnas på och där beslut fattas tillsammans får barnen en kunskap med sig att den som skriker högst eller oftast inte är den som beslutet fattas efter. De får med sig kunskapen att individen är en i en grupp och det är genom gruppen och dess arbete som jag blir en individ. Genom att samarbeta med samhället på olika sätt lyfts barnens röster fram i samhällsdebatten och deras röster får en reell påverkan på det samhälle vi lever i. Detta skapar en tilltro till sig själv, att jag är viktig här och nu och jag vågar framföra vad jag tycker och tänker. De vågar att ifrågasätta, fråga men också att acceptera olika beslut som fattas även om de inte tyckte just så. De förhandlar med varandra och kommer fram till egna beslut för allas bästa. Att arbeta med demokratiuppdraget gör att barnen får med sig så många goda kunskaper som här viktiga här och nu och i framtiden. Om fokus i samhällsdebatten hade varit mer på demokratiuppdraget och inte på kunskapsuppdraget, så hade detta kunnat ge nya infallsvinklar på hur demokratiuppdraget och kunskapsuppdraget samspelar med varandra. Demokrati innebär bland annat att barnen uppmuntras att tänka fritt, få sina tankar respekterade och sin vilja förverkligad samt att de får ta ansvar och delta i olika beslutsprocesser. Genom att du som pedagog samspelar med barnen och låter demokrati, delaktighet och inflytande samverka med kunskapsuppdraget får barnen vara med och bestämma hur arbetet med kunskapsuppdraget ska se ut. Som pedagog om du vill förändra något här och nu kan du ta ett eget beslut att innan du planerar för både en, två och tre olika undervisningar som ska ske på ett speciellt sätt och kanske inte ens hänger samman utan mer är aktiviteter att du nu ska börja med att först observera barnen och har reflektionsmöte med barnen istället för den där planerade samlingen som du själv planerat. Vad är det barnen är intresserade av? Vad fokuserar de på? Vilka frågor ställer de (verbalt, kropp, mimik mm)? Att utifrån det sedan planera en undervisning men en undervisning som du i stunden kan behöva justera beroende på barnen du har med. Du kan grovplanera de nästkommande undervisningarna men hela tiden vara beredd att skruva på vissa delar, utifrån vad som hände föregående undervisning. Välj att vara pedagogen som går bredvid barnen och i växelverkan planerar undervisningen utan att lämna över ansvaret till barnen.

För att fördjupa arbetet med demokrati behöver ni sedan arbeta vidare tillsammans på förskolan, både rektor och alla pedagoger. Ta gemensamma ställningstagande från grunden – mission, vision, pedagogisk helhetsidé med delarna kunskapssyn, lärandesyn, människosyn och pedagogroll. I allt ni gör måste dialog vara nyckelordet och utifrån dialogen ta gemensamma ställningstaganden som alla ska arbeta utifrån. För att demokratiarbetet ska bli något som alla kan andas när de kliver in på förskolan finns inga enkla genvägar utan det handlar om att arbeta från grunden och sedan med alla delarna. Det kommer vara roligt men det kommer också att skava. Det är i det jobbiga som utveckling sker, och för att skapa en bestående förändring måste vi ta oss igenom det tuffa.

”Demokratins överlevnad behöver (…) demokratiska medborgare som bär de värderingar vi kallar demokratiska. Detta kräver en organisation – en skola! En skola där demokratins värden vägleder och undersöker demokratins betydelse på just den skolan. En skola som gör demokrati mer till ett verb än ett substantiv – mer till en process än en form.”

(Göthson, 2013. S.81)
Ute i bokhandeln nu!
Tills vi ses igen!
Publicerat i delaktighet, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, dikotomier, förskola, förskollärare, inflytande, Kultur, Lpfö18, organisation, pedagog, pedagogiskt ledarskap, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, rektor, Skolledare, Uncategorized, undervisning, Utveckling, Utvecklingsresa | Lämna en kommentar

Hur kan länder som Ryssland och Kina beskrivas? Är diktaturer för hårt för Ryssland?

Denna fråga fick jag som kommentar i mitt bokmanus av min redaktör Cecilia Lindvall i slutet av december. Mitt svar till detta var: Kina kan ju beskrivas som en diktatur men Ryssland har ju gått från en kommunistisk diktatur till att bli en marknadsekonomi men med stora problem kring utvecklingen av att bli en demokrati. Det är ingetdera skulle jag säga. Jag vet baske mig inte om jag hade skrivit detta som svar på hennes fråga idag…..

Idag har Ryssland angripit Ukraina för att de vill vara en del av den demokratiska världen. Putin och Rysslands svar på detta är att försöka slå ner det med att starta ett krig. Helt plötsligt är min nyutkomna bok Leda förskolans demokratiarbete – i teori och praktik extremt viktig i så många olika aspekter. Under hela 1900 talet har demokratier ökat i hela världen men under 2000 talet har demokratierna i världen minskat. Idag blåser vindarna åt ett annat håll i den politiska världen. Även i Sverige är tongångarna inom politiken helt annorlunda nu än för X antal år sedan. Det blir således än viktigare att arbeta med förskolans och skolans demokratiuppdrag. Loris Malaguzzi startade förskolorna i Reggio Emilia ur fascismens spår efter andra världskriget. Han menade att det viktigaste var att människorna kunde tänka själva för att inte hamna i ett liktänkande och inte våga göra motstånd. Vem börjar man då med? Ja, vi måste börja med barnen menade Malaguzzi, deras röster måste få höras och de måste få växa upp med att både vara viktiga här och nu men också veta att deras röster måste eka högt även i framtiden för demokratin i samhället.

Vägen mot demokrati!

USA är en stormakt i världen, Ryssland en annan och således också Kina. Det som USAs president företar sig får eko i världen över och många gånger har det varit positiva ekon som sätter positiva spår i alla andra länder. Men när Donald Trump kom till makten….Under sin mandatperiod som president undergrävde han demokratiska normer och standarder genom häftiga retoriska attacker mot pressen, rättsstaten och andra ledare. Istället för att försöka stärka världens demokratier genom att övertala ledare i länder som Ryssland och Kina att arbeta med mänskliga rättigheter och friheter valde han att stödja dessa i deras nuvarande form! Det blev 4 år som satte negativa spår i hela världen och kanske beror kriget i Ukraina en hel del på detta. Istället för att arbeta för att skapa demokratier i två av världens största länder där folket lever under massor av förtryck valde den mäktigaste mannen i världen att stödja dem under 4 års mandatperiod….

Därför måste vi i förskolan ställa oss upp precis som Loris Malaguzzi gjorde efter andra världskriget och aktivt ta ett ställningstaganden för att låta barnen befinna sig i en demokrati i förskolan. Det handlar inte om att LÄRA UT bara vad demokrati är utan barnen måste få befinna sig I en demokrati. Och detta är vad hela läroplanen i förskolan beskriver, men många förskolor och definitivt skolor har tolkat detta som att vi ska lära ut vad det är. I andra delar av Europa beskrivs demokratiuppdraget i förskola och skola som att lärarna ska lära ut vad detta är, men i Sverige och de andra skandinaviska länderna är skrivningen faktiskt att hela utbildningen ska bedrivas i demokratiska former. I Lgr11 är skrivningen denna: Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.

Lgr11 och Lpfö18 har nästan identiska beskrivningar av demokratiuppdraget men det är absolut inte alla barn (=barn och elever) i skolsystemet som får uppleva att vara i en demokrati där barnen är delaktiga och har ett reellt inflytande på utbildning och undervisning. Det är ju här som vi skapar barnens arena i förskola och skola, ett parallell samhälle till det verkliga samhället. Viktiga övningsarenor för barnen för att kunna bli förtrogna med vad demokrati innebär. Det innebär inte att den som skriker högst får sin vilja igenom eller att någon ska bestämma allt utan det handlar om att ta in alla olika röster, lära sig lyssna, kompromissa och arbeta tillsammans. Detta kräver ju först och främst att pedagogerna klarar av detta och inte ska bestämma över SIN undervisning- ”så här vill jag undervisa, det har jag gjort i 15 år, jag vill inte samarbeta med någon…..” Här krävs ett arbete på varje förskola och skola där rektor går in och leder detta arbete med barnen i fokus och men också med vårt uppdrag i förskola och skola i fokus. Som pedagogiska ledare är vi inte här för att arbeta efter en egen agenda utan vi har ett samhällsuppdrag och barnen ska i utbildningen uppmuntras att tänka fritt, få sina tankar respekterade och viljor förverkligade samt att de ska få ta ansvar och delta i olika beslutsprocesser. Genom detta deltagande skapas möjlighet till medbestämmande för barnen. Med grund i ett förhållande där vuxna och barn samspelar och visar varandra respekt får barnen möjlighet att bli delaktiga i olika situationer och kring diverse beslut.

Det handlar inte om att lämna över ett professions ansvar till barnen utan det handlar om att du som lärare går bredvid barnen i planeringen av undervisningen. Du lyssnar på hur de tänker om sin undervisning och hur de vill lära sig kring ett eller flera ämnen. Det kräver mycket av dig som lärare att skruva upp din hörstyrka och våga släppa med barnen men du har inget val egentligen för det kräver läroplanerna av oss.

Forskaren Harry Shier har skapat en en modell som innehåller fem nivåer av delaktighet:

  1. Barn blir lyssnande till.
  2. Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter och synpunkter.
  3. Barns åsikter och synpunkter tas i beaktande.
  4. Barn involveras i beslutsfattande processer.
  5. Barn delar makt och ansvar över beslutsfattande processer.
    För att uppnå den miniminivå som krävs för att efterleva barnkonventionen och våra läroplaner menar Shier att förskolan och skolan ska befinna sig på nivå fyra i sin undervisning. Den femte nivån skulle däremot innebära att ansvaret för undervisningen lämnades över på barnen, vilket vore att överge dem och abdikera från ditt pedagogiska ledarskap

Detta är inget som bara fungerar i förskolan även om vi har det friare med mål som vi inte ska uppnå utan sträva mot och skapa rika möjligheter för barnen att vara med om under sina år i förskolan. I skolan kan barnen vara med och besluta kring HUR man vill angripa ett ämne och sedan blir det lärarens uppgift att få med de olika kunskapskraven. Arbetet kan med fördel ske ämnesövergripande för att skapa mening med det som jag ska skriva om i svenskan för det arbetar vi både med i historia och geografi. Detta fungerar genom hela skolsystemet men det som sätter hinder för hela arbetet med demokratiuppdraget både i vissa förskolor och de flesta skolor handlar om KULTUR. Kulturen sätter käppar i hjulen för barnen att göra sina röster hörda och vara med och påverka. Det kan handla om en barnsyn som inte har definitionen av att vi inte ska prata om barn kontra vuxen utan vi pratar om människosyn. Där vi alla är kompetenta människor som ska bjudas med i frågor som berör oss. Det handlar om pedagoger som är där med sin egen agenda.

Jag vågar faktiskt säga att kulturen är den som gör många förskolor och skolor till Putin i vårt arbete med demokratiuppdraget. I dessa kulturer handlar det om pedagogen i fokus istället för det omvända, barnet i fokus. Mission för dessa förskolor och skolor skulle kunna vara ”En förskola/skola som är pedagogens arena” istället som missionen på Engelbrekts förskola är ”En förskola som är barnens arena.” För att arbeta med delaktighet och demokrati i förskolans och skolans praktik blir därför ledarskapshandlingarna centrala, både våra egna och de kollektiva handlingar som utförs av arbetslaget. Det är genom dialog med barnen och i arbetslaget, tillsammans med demokratiuppdraget, som begreppen blir levande. Ledarskapshandlingar blir på så sätt centrala, både för dig som rektor och förskollärare, lärare och annan personal i arbetet med att leda förskolans/skolans demokratiska arbete.

Vi måste våga lita på barnen, de lever i samma värld som vi. Barnen är människor, inte en annan art. Barnen ser inte allt endast i grundfärger medan vi vuxna ser alla nyanser, utan vi har samma seende. Vi kan inte ha förskolor och skolor som är ”marknadsekonomier med stora problem kring utvecklingen av att bli demokratier.” Det är det första som vi i Sverige måste arbeta med för att alla förskolor och skolor ska vara demokratiska arenor för barnen. Detta blir då vårt bidrag till att utöka världens demokratier genom att börja med barnen så att de växer upp och kan ta egna kloka ställningstaganden för Sveriges men också världens räkning. Det finns många arenor i världen där våra barn kan bli extremt viktiga pusselbitar för hela världens utveckling av antalet demokratier. SLUTA ATT SE FÖRSKOLAN OCH SKOLAN SOM ETT VÄNTRUM, UTAN SOM EN PLATS DÄR DET FINNS REELLA MÖJLIGHETER FÖR INDIVDIEN ATT HANDLA OCH PÅVERKA SIN VARDAG!

Vi gör detta för Sveriges demokrati, för Ukrainas möjlighet att få vara en demokrati och vi gör det för alla andra länders möjlighet att bli och vara ett demokratiskt land 💗💗💗

Ute i bokhandeln nu!

Ses snart igen 😘!//Caroline Wiking

Publicerat i demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, förskola, grundskolan, inflytande, Kultur, lärare, Lgr11, Lpfö18, organisation, pedagogiskt ledarskap, politiskt uppdrag, Reggio Emilia, rektor, Skolledare, Skolverket, Uncategorized, undervisning, växelverkan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Förskolepedagogiken i fokus för ett lustfyllt lärande

Utforska, undersöka och utmana

Förskolepedagogiken är i fokus i debatten och just nu handlar det om bevarandet av det unika som förskolans pedagogik innefattar. Bevara något som borde finnas som en röd tråd för alla barn mellan 1-16 (ja, gärna upp till 19 år och studenten) år, bevara något som egentligen både Lpfö18 och Lgr11 har gemensamt men endast en av oss följer!

Därför är mitt eget blogginlägg från februari 2021 rykande aktuellt ”Lurar förskolan barnen att tro att de får vara kreativa, ha delaktighet, inflytande och att olikheter berikar inför skolstarten?”

Förutom detta har filosofen Eva Schwarz skrivit en lång artikel om ”Hoten mot förskolan” där förskolans pedagogik diskuteras genom ett fokus på vad som händer och sker i och med den tioåriga skolplikten i grundskolan. Det påverkar förskolan negativt i och med skolans NPM (New Public Management) och huvudmans starka fokus på kvantitativ mätbarhet. Där fokus hela tiden är på målet och inte på vägen dit. Ur denna artikel blev det ett helt blogg inlägg för Martina Lundström ”Gräva diken eller bygga broar”. Avslutningen i hennes blogginlägg är ”Tillsammans måste vi diskutera vad priset är för att inte ta barnens perspektiv på allvar och vem det är som får betala det.”

Mina egna tankar som kom från denna artikel var först och främst att den var hel klockren med sitt budskap, det är den sanningen som existerar. Jag inser också att en stor del av samma budskap kommer ni att kunna läsa i min kommande bok som kommer i början av 2022 ”Att leda förskolan demokratiarbete” (Gothia kompetens).

I artikeln lyfts också att sista året i förskolan läggs på förberedelser inför skolan. En av mina förskollärare var på möte med övergång förskola-skola där fokus skulle vara på att skapa förståelse för varandras verksamheter med undervisningsbegreppet i mitten. Jättebra utgång tänkte vi rektorer som innan haft möte och satt själva ämnet…där står en förskollärare i förskoleklass och menar att det enda som förskolan är till för är att förbereda barnen för skolan😳😳🤯 Dock var ingen imponerad över att barnen i grupp Lila som arbetar med tåg 🚂 kan hur en hybridmotor fungerar och hur tåg kan röra sig framåt! Min förskollärare lyfter också på mötet att ”vi på Engelbrekts förskola minsann är stolta över om våra barn har en tilltro till sig själva, att de vet att deras röst är viktig att lyssna på, att de vet att de har rätt att vara delaktiga och ha inflytande i undervisningen och sitt eget liv… vi vill att de kommer till skolan och ifrågasätter!!! Vi fokuserar på att skapa en god grund för livet, inte för skolan!” Gud, så stolt jag blir av detta, helt varm i hjärtat💗.

Det som skulle bli att bygga broar blev ett möte som visade hur långt ifrån vi står varandra och att förskoleklass ägnar sin största tid åt att göra den språkliga kartläggningen och fokusera på att träna bokstäver, skriva bokstäver, ljuda bokstäver mm. Att arbeta i ett projekt där hela läroplanen ingår finns inte på kartan! Från en av skolorna finns detta dokumenterat av hur deras undervisning ser ut, ”Vi har arbetat med  Whiteboards, skrivbok, bokstavshäfte, digitala verktyg, skapande, samtal kring det vi arbetar med. Eleverna skriver av gemensamma texter, vi jobbar med med hela meningar. Letar ljud i meningen och  i texter. Vi jobbar med både tecken och ljud…//…Språkelever plockas ut och tränas extra i liten grupp. De får en extra genomgång och stöttning i det som vi arbetar med i klassen.” I utvärderingen lyftes bland annat detta från förskolan- ta tillvara på vad barnen lär sig i förskolan samt fokus på vad skolan vill att vi tränar barnen på.

Det blir väldigt lätt negativt när det diskuteras kring förskola och skolans pedagogik, men jag måste verkligen fortfarande hålla den tonen i mina inlägg tills motsatsen börjar bevisas av flertalet skolor. Det handlar om skolans produktfokus, dvs fokus på målen är så starkt i centrum att hela det stora uppdraget med demokrati hamnar i bakvattnet. Att processen, dvs vägen mot målet blir oviktig och det blir läraren som bestämmer vilken väg som skall tas för att målet skall nås. Uppnår vi lust att lära genom att en person beslutar HUR:et, hur vi ska gå tillväga? Jag drar mig till minnes vår vikarierande lärare som vi fick i klass 6 och hur han bjöd in oss i hur:et. När vi fick tillsammans med honom fick arbeta med så många av ämnena genom att exempelvis arbeta med en teater från början, dvs att skriva den till att spela den för våra föräldrar. Hela processen planerade vi tillsammans och arbetade med den i veckovis. Det var en glädje att gå till skolan, och jag tänkte inte ens på att jag lärde mig saker.

Skolan och förskolan exakt samma skrivningar i början av sina läroplaner kring att skola och förskola skall vila på demokratins grunder.

Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. vilar på demokratins grund. (Lpfö18)

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. (Lgr11)

Vidare att läsa i både Lpfö18 och Lgr11 är detta:

Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen. (Lpfö18)

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar. (Lgr11)

Sedan har vi delen av båda läroplanerna så starkt skriver att undervisningen skall utgå från barnens/elevernas nyfikenhet och intressen samt att det som de redan har med sig i sina ryggsäckar skall tas med in i undervisningen.

Befinna sig I en demokrati, delaktighet, inflytande, nyfikenhet, intressen, erövrade kunskaper samt en lust till livslångt lärande- ord som är så viktiga för att varje individ ska lära för livet, inte för stunden, inte för att uppnå mål utan att lära för livet! Hur kan förskola och skola se på dessa ord och tolka det så olika? Som att skolan skall ha ett produktfokus, dvs målfokus och en stor andel förskolor (absolut inte alla) har ett processfokus, dvs fokus på vägen mot målet.

Utifrån ett annat inlägg ”Ju fler böcker i hemmet – desto bättre är skolresultatet” lyfte jag åter fram debatten kring skolans bristande fokus på det ovan.

I vårt hem finns det böcker i mängder och barnen har blivit lästa för. En mamma som pluggat sig till bra betyg, gått universitet både förskollärarprogrammet, kandidatexamen i pedagogik, en magister i pedagogik med fokus på genusvetenskap och en mängd andra universitetskurser. Barn som aldrig velat läsa en bok eller lägga ner mer än minsta möjliga i skolan och ingen av dem kommer läsa vidare efter gymnasiet. Däremot tror jag mer att det handlar om stöttande föräldrar och ”jobbiga” föräldrar som ser till att läxor görs och att man förhör barnen. Då lyckas barnen med godkända betyg. Varför vill mina barn inte (och många andra barn) mer i skolan utan med tvång gör de läxorna? Som alltid – skolans fyrkantighet! Om skolan skulle arbeta utifrån demokratiuppdraget och ta reda på HUR barnen vill lära sig saker och vara öppen för detta skulle fler barn tycka skolan är rolig, intressant och när något är roligt och intressant vad händer då? Jo, då är det lustfyllt att lära sig saker! Vips har man även uppnått det målet i Lgr11 som skolan aldrig uppnår. Börja således att kartlägga skolans organisation för barnens möjlighet att att få göra sin röst hörd, vara delaktiga, ha inflytande och således ta reda på hur de vill lära sig nya saker eller angripa ett specifikt ämnesområde. Börja att samverka mellan ämnena, arbeta inte i silos utan ha en agil organisation som gör att även skolan kan arbeta i projektform/ämnesövergripande. Eller handlar även detta om att lärare vill inte arbeta med andra lärare? Där förskolans arbetssätt i arbetslag är just en framgångsfaktor för att kunna arbeta ämnesövergripande. Och i slutändan handlar det ju om vilken riktning rektor tar ut. Martina Lundström lyfter detta i sitt blogginlägg men ägnar också en stor del i sin bok Den synliga förskolan åt detta. Jag har fått upp ögonen för Haninge kommun genom att jag haft möjlighet att få lyssna till deras arbete genom ledarskapsutbildning via Reggio Emilia institutet samt haft flera av dem i olika dialoggrupper när jag varit samtalsledare via samma utbildare. Varför lyckas Haninge med att få in fler element i skolan som återfinns i förskolan? Jo, en utbildningsdirektör som taget ett sammanhållet grepp kring hela skolsystemet och vågar att peka ut en riktning för alla, då arbetar men verkligen utifrån den röda tråden genom skolsystemet. Ska bli intressant att få följa deras arbete och se hur det artar sig åren framöver.

För att svänga på skutan lite behöver vi mitt i allt detta skapa dialog för att ens kunna bygga broar. Vi måste våga gå i dialog för att skapa en gemensam förändring, att skapa en rödare tråd genom hela systemet där pedagogiken i förskolan och skolan inte bara går hand i hand utan verkligen smälter samman. Martina Lundström beskriver det så bra i sitt blogginlägg:
”Men pedagogik är ett relationellt och kollektivt arbete som kräver att man som pedagog ställer sina egna synsätt och perspektiv i dialog med andras samt analyserar dem i relation till styrdokumentens texter och den samtid vi lever i. Det barnen och samhället behöver är därför att vi börjar föra konstruktiva och prestigelösa dialoger om barn, kunskap och utbildningens funktion i samhället; dialoger där vi möter varandra med respekt, enas om att vi alla ska sätta barnens bästa främst men också enas om att vi inte tänker likadant om vad som är barnens bästa. Min utgångspunkt är nämligen att ingen människa tänker likadant som en annan, men att vi genom dialog kan enas om gemensamma avsikter med våra handlingar.”

Jag vill ändå avsluta med några andra människor röster som visar på hur de själva känt genom sin skolgång och hur man som mamma känner sig. Detta är detta vi måste ha i fokus när vi går i dialog, att det faktiskt är en stor skillnad, dock inte av positiv karaktär. Där jag som förskollärare och rektor i förskolan måste peka på att förskolepedagogiken omfamnar hela Lpfö18 och verkligen arbetar med dess skrivningar genom att först och främst fokusera på demokrati- och värdegrundsuppdraget. Därifrån bygger vi sedan vår undervisning tillsammans med barnen där barnen får stora möjligheter att arbeta med alla mål i läroplanen. Vi överlåter aldrig ansvaret till barnen i processen utan förskollärarna tar alltid ett professionsansvar för undervisningen. Går det i förskolan, går det i skolan!

”Du är inne på något som intresserar mig. Tänker ändå att utan er som föräldrar, med allt vad det innebär av positiv stöttning och intressen, kunde skolans fyrkantighet förstört än mer för era pågar. Jag har växt upp i ett hem med mycket böcker, samtal kring böcker och vuxna som talat med barn som med vilka medmänniskor som helst. Vuxna som inte sett studier enbart som något nödvändigt ont för att få arbete utan som något som är lustfyllt och har ett värde i sig. Det tog ändå lång tid för mig att förknippa den sortens kunskap med det vi sysslade med i skolan. Under senare delen av grundskolan stannade jag ofta hemma – för att plugga, då det inte fungerade att göra det i skolan. Jag gick ut med goda betyg och med en stor olust inför allt vad skola heter. Min make har växt upp utan den sortens intresse för böcker och samtal och efter genomgången skolgång visste han att han ”inte hade läshuvud”, att han var stökig och strulig och mest till besvär. De fack vi placerades i skolan blev vi tilldelade redan på ”lekis” (som man sa på 70- och 80-talet). Båda har vi, med våra olika utgångspunkter, fått låta livet rehabilitera oss efter genomgången skolgång. Första steget för båda var att läsa som vuxna – bemötandet var då ett annat, och andra steget var mötet med förskolan, när de egna barnen började. Jag kan lova att jag var misstänksam i början! Ingen skulle få döda mina barns nyfikenhet och fantasi. När jag insåg att förskola, när det är bra, är raka motsatsen mot mina dåliga erfarenheter var det en sådan insikt att jag ännu inte kommit över det. Hur många unga vuxna kommer ut ur skolsystemet i behov att ”rehabiliteras” – med förstörd självbild och dåliga betyg- helt i onödan. Tänk om förskolans sätt att närma sig kunskap och glädjen över kunskap kunde få följa med upp i skolan – vilken vinst både på i individnivå och samhällsnivå. I de fall det fungerar så, det verkar inte vara omöjligt men hänger på enskilda lärares förmåga och möjligheter, blir det genast en bättre skola. Just nu verkar dock trenden i samhället snarare vara tvärtom – att skolans fyrkantighet ska vara idealet (förskoleklassen går allt mer åt att vara ren skola exempelvis) och det bekymrar mig. Jag hoppas jag har fel där! Jag klappar och instämmer – mer forskning om detta!👏👏👏

”Jag tycker detta är en intressant diskussion och håller med er. Motivation är något som exempelvis min son inte har när det gäller läsande. Vi har upprepade diskussioner hemma där vi samtalar om livet. Det som fungerat lite i alla fall, för min son är att motivera med varför man ska lära sig saker. Den enda motivationen som fungerar är utifrån hans intresse och tidigare kunskap som man då får pussla ihop till en cirkel som visar tydligt hur livet fungerar. Varför måste man gå i skolan, varför måste man jobba osv. Men jag tror givetvis att en förälder som inte ger upp och är stöttande är det som håller dem ”uppe”. Jag ser framemot att få läsa din bok och ta del av din kunskap 💕

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:
Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Och med det tackar jag för mig idag!

Until next time!

Publicerat i delaktighet, demokratiarbetare, förskola, grundskolan, inflytande, Lgr11, Lpfö18, Lust att lära, organisation, pedagogiskt ledarskap, Process, processfokus, produktfokus, Projekterande arbetssätt, rektor, Skolledare, undervisning | Lämna en kommentar

Att axla ledarskapet utifrån våra styrdokument – Rektors ansvar

Organisation och ledarskap har under de senaste 6-7 åren legat i framkanten av mitt intresse; vilket också gjorde att jag sökte den där rektorstjänsten. Det var under mitt uppdrag som processledare för den agila organisationen i Ängelholms kommun som jag mer självständigt fick arbeta med ledarskap fast ändå tillsammans med mina processledarkollegor som fanns inom alla leden på stadshuset. Som förskollärare innan mitt uppdrag i stadshuset fokuserade jag på det uppdrag som jag var anställd som, det vill säga att arbeta utifrån Skollagen och läroplanen. Utbildning och undervisning som det pedagogiska ledarskapet var alltid närvarande; vilket också blev ett fokus när jag axlade uppdraget som rektor för förskolan. Det var också här när jag verkligen insåg att det statliga uppdraget var inte allas första prioritet. Spannet fanns från att lyfta lön till att arbeta utifrån uppdraget. Det blir en komplex vardag att hantera både för rektor och kollegor som har fokus på uppdraget inom förskolan. Om uppdraget för mig som rektor hade varit att arbeta på uppdrag för medarbetarna hade flertalet köttsår inte uppkommit. Fast som rektor har jag samma starka fokus på vårt uppdrag som när jag var förskollärare, och innan min första rektorstjänst hade jag inte ägnat många tankar åt allt det där andra som en rektor var tvungen att ha med i sin vardag. Att kollegor när jag arbetade som förskollärare inte brann på samma sätt som jag själv hade jag ju mött men det hela blev inte så påtagligt när de jag hade mig närmast arbetade utifrån uppdraget.

Att hamna i olika skav, frågor och konflikter gör att jag kavlar upp ärmarna och ser till att bygga på kunskapen inom området mycket mer. Med kunskap blir det lättare att arbeta vidare för det är inte ett skapande på tyckande och tänkande från mig som egen person. Organisationsteorier, att bygga en tydlig organisation, ledarskapslitteratur och ledarskapsstilar blandades med våra styrdokument. Inte bara för att jag läste rektorsprogrammet men utifrån att jag ville ha en bred kunskap i dessa ämnesområden. Ju längre bort från förskolan och offentlig verksamhet jag kunde komma desto bättre blev grunden. Att hela tiden bara stanna inom ett viss område och ta del av hur det fungerar där blir som att aldrig dra bort tussarna ur travhästarnas öron i ett travlopp…..du kommer aldrig höra andra saker och kunna skapa nya vägar att vandra inom ditt arbetsområde. Här har jag blandat in författare som Jim Collins, Simon Elvnäs, Ingrid Tollgerdt-Andersson, Linus Jonkman, Robert Kusén m.fl. Det har varit litteratur om att bygga organisationer, kring LEAN, agilt ledarskap, att bygga ledarskap på olika sätt, kulturbyggande och litteratur för HR och chef kring samarbetsproblem. Jag skulle kunna samla mycket här som både handlar om andra arbetsområden än den offentliga sektorn och förskola/skola men minst lika mycket inom mitt eget arbetsområde. Där kan nämnas Hans-Åke Scherp, Jan Håkansson, Martina Lundström, Steven Katz & Lisa Ain Dack, Helén Timperley m.fl. Till allt detta kan nämnas alla diverse poddar som jag lyssnat på som både handlat om förskolans arbetsområde men ännu mer som handlar om ledarskap och organisation inom den privata sektorn. I grund och botten upplever jag att köttsåret som uppstod på min förra rektorstjänst och sedan skav här och där bottnar i en kultur inom förskolan att rektor varit där för medarbetarna. Med detta menar jag absolut inte att det är en del i uppdraget, fast för mig innebär det inte det som jag mötte, det vill säga att jag går i medarbetarnas ledband och skall genomföra deras egna beslut. Beslut som antingen fattas i konsensusform eller att det mitt i allt detta finns en informell ledare som styr resterande med järnhand. För vad står det i våra styrdokument kring rektors roll, ansvar och ledarskap? Låt oss grotta ner oss där!

Skollagen kap.2, §9 Det pedagogiska arbetet vid en förskole- eller skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Rektorn ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas.

Skollagen kap.2, §10 Rektorn beslutar om sin enhets inre organisation och ansvarar för att fördela resurser inom enheten efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Rektorn fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.

För mig med fokus på uppdraget blir tolkningen att rektor är den som lägger grunden för vad det är för förskola som hen ser framför sig. Vad behövs för organisation för detta och vad behöver pedagogerna för att arbeta i den organisationen? Detta kräver således en härvarande rektor med god insyn i förskolans processer för att kunna lägga ramen till pusslet. Tänker mycket på hur andra rektorer funderar, tänker i denna frågan? Förvaltande eller utvecklande ledarskap?

I Lpfö18 finns en omfattande del kring Rektors ansvar:

”Som pedagogisk ledare och chef för förskollärare, barnskötare och övrig personal vid förskoleenheten har rektorn det övergripande ansvaret för att utbildningen som helhet
inriktas mot de nationella målen. Rektorn har ansvaret för förskolans kvalitet och har
därvid, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att:
• planera, följa upp, utvärdera och utveckla utbildningen systematiskt och
kontinuerligt och därmed verka för ökad måluppfyllelse,
• genomföra det systematiska kvalitetsarbetet under medverkan av förskollärare, barnskötare och övrig personal samt säkerställa att barnens vårdnadshavare ges möjlighet
att delta i kvalitetsarbetet,
• inkludera arbetet med jämställdhet i det systematiska kvalitetsarbetet,
• förskolans arbete med aktiva åtgärder mot diskriminering och kränkande behandling
genomförs och dokumenteras fortlöpande,
• förskollärare ges förutsättningar att ansvara för undervisningen,
• varje barn tillsammans med vårdnadshavare får en god introduktion i förskolan,
• förskolans arbetsformer utvecklas för att gynna barnens inflytande,
• en god och tillgänglig miljö utformas, med tillgång till såväl digitala som andra
• utbildningen utformas så att barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling får det
stöd och de utmaningar de behöver,
• utforma utbildningen och anpassa resursfördelningen så att alla barn får det stöd och
de utmaningar de behöver för utveckling och lärande,
• samarbetsformer utvecklas med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet för att
stödja barnens utveckling och lärande,
• samverkan kommer till stånd med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet för
att skapa förutsättningar för en samsyn och ett förtroendefullt samarbete,
• utveckla formerna för samarbete mellan förskolan och vårdnadshavare och informera
dem om förskolans mål och sätt att arbeta, och
• förskollärare, barnskötare och övrig personal får den kompetensutveckling som
krävs för att de professionellt ska kunna utföra sina uppgifter och kontinuerligt ges
möjligheter att dela med sig av sin kunskap och att lära av varandra för att utveckla
utbildningen” (sid.19-20)

Från Skollagens få meningar om att det är rektor som leder arbetet och att det är hens uppgift att skapa en egen inre organisation specificeras det ganska tydligt i Lpfö18 vad som förväntas av mig som rektor. Det är här som min fråga om ett förvaltande ledarskap eller ett utvecklande ledarskap finns? För jag läser dessa punkter som att om jag inte är en härvarande rektor som nyfiket intresserar mig, lär mig och befinner mig i förskolans undervisande processer så kan jag inte ta ett aktivt ansvar för dessa punkter. Att jag ser det från den vinkeln har inte att göra med att mina föregående chefer när jag var förskollärare hade ”handen i syltburken” utan vi skötte det mesta helt själva utan tydliga strukturer eller riktlinjer. Fungerade det? Då hade jag inget att jämföra med men jag vet att mina tankar gick åt hållet ”vad gör rektorerna borta på sina kontor på skolan?”. Jag vet också att jag saknade strukturer och riktlinjer i vårt pedagogiska arbete. Ett exempel är när Ängelholms kommun bestämde att alla skulle arbeta Reggio Emilia inspirerat men det fanns inget stöd att få för arbetslagen utan vi som var först på bollen famlade oss fram och blev i slutändan de som fick hjälpa de som var sist på bollen att förstå hur de skulle göra. Alla hade olika underlag inom skolområdet, alla gjorde utifrån vad de trodde var ”rätt” – vet att rätt och fel finns inte direkt, men det blir så mycket enklare om man har ett liknande eller likadant underlag. Mitt i allt det formativa ska man ändå kunna jämföra, analysera och dra slutsatser av allas kvalitetsarbete. Det är utifrån detta som jag har med mig att jag tolkar Lpfö18s första punkter under rektors ansvar att mitt uppdrag är att skapa en tydlig och hållbar organisation där det finns tydliga dokument kring organisationens ställningstaganden och kvalitetsarbete. Strukturer, riktlinjer…ja, det vill säga ramen för pusslet måste vara klart för att vi ska kunna lägga de andra bitarna mer flexibelt och kreativt. Fast detta möttes inte riktigt med samma ögon vid mitt första uppdrag som rektor men blev med åren och kunskapen ändå ett beslut av mig utifrån styrdokumenten att…jo, det är MITT ANSVAR! Alla punkterna går in under den inre organisationen som jag har ansvar att skapa. Vissa punkter ligger mer på en strategisk organisations nivå medan vissa punkter verkligen handlar om att rektor enligt min tolkning måste ”ha handen i syltburken”.

”Handen i syltburken”

Punkterna som handlar om att rektor ansvarar för att utforma arbetsformer som stärker barnens rätt till inflytande i utbildningen och undervisningen, att utveckla tillgängliga lärmiljöer med olika material- analoga som digitala lärverktyg samt att utbildningen kan möta alla barnens behov kräver att jag som rektor verkligen befinner mig i processerna och inte bara har kunskap om processerna. Jag har ju det övergripande kravet på mig att utbildningen och undervisningen skall hålla en hög kvalitet och det kan inte jag go i god för om jag inte är delaktig i allt från undervisningsprocesser med barn och pedagoger till pedagogernas egna kunskapsprocesser. ”Handen i syltburken” är för mig en härvarande rektor som axlar sin del i att vara genuint intresserad, att vilja utforska och lära tillsammans med alla för att kunna utveckla förskolans utbildning och undervisning. Att våga ta ställning för förskolans väg och utifrån detta ställningstagande bjuda in till dialog. Detta Tillsammanshet skapar en röd tråd för mig genom systemet som både går från rektor och ner till barnen men lika mycket från barnen och upp till rektor eftersom förskolan är barnens arena måste det finnas en stark påverkan från barnen i detta arbete. Varför är vi här? Vi är här för att skapa en hög kvalitet för barnen i deras utbildning och undervisning utifrån en växelverkan mellan barnen och professionen!

Att utveckla arbetsformer för vårdnadshavarnas delaktighet känns i pandemitider som en eftersatt punkt. Vid våra vanliga förskolemöte bjuds vårdnadshavarna in att möta det som barnen möter i förskolan samt att kunna finna en Tillsammanshet med andra vårdnadshavare och samhället i stort, men detta forum har legat på is men jag hoppas att det nu finns en möjlighet för upptining under läsår 21/22. Att kunna mötas i olika arbetsformer istället för informationsforum känns som ett utveckling av vårdnadshavares delaktighet och att forumet fyller en annan funktion än att informera om verksamheten och att skapa broar på det sättet.

Att skapa broar mellan förskola och skola är ett stort ansvar för både förskolan och skolans rektorer. Dock känns det som att många gånger stannar denna process mellan just rektorerna och mellan pedagogerna. Barnen är de som får det minsta delen av kakan, typ smulorna. Kanske är det den större kommunens bekymmer och akilleshäl med alla sina skolor, kommunala som privata. Jag kan inte säga att barnen får en bra övergång och känner sig trygga inför höstens nya utmaningar. Det finns så mycket mer att göra för en likvärdig övergång först och främst, det vill säga att alla barnen ska få samma möjlighet som om de väljer skolan i samma område. Som förskollärare och rektor har jag aldrig riktigt känt att ett eller två besök på skolan skapar en god grund för barnen inför den stora händelsen att börja skolan. Fast på samma gång mäktar vi kanske inte med mer i förskola och skola. Här har vi kanske ett utvecklingsområde gällande samarbete med vårdnadshavarna. Kan vi genom nya former möjliggöra för blivande skolbarn att få en stabilare grund att stå på inför skolstarten?

Sista punkterna som hamnar på rektors ansvar går även in på området ekonomi och budgetanslag. Först att lyfta där handlar om att enligt det statliga uppdraget ska varje barn ges förutsättningar för utveckling och lärande. Det är ju klart som korvspad! MEN när slantarna inte räcker till och när man som rektor (och lärare) trollat med knäna…då uppfyller man ju endast det kommunala uppdraget; vilket stavas BUDGET! Här kan jag uppriktigt säga att jag gör så gott jag kan men jag skulle inte vara ärlig och säga att jag gör det jag borde göra. Oftast kostar det mer helt enkelt än de pengar som jag fått tilldelat. Mindre barngrupper kräver fler fysiska lärare och det kostar pengar! Pengar som inte finns helt enkelt. Jag pratar inte om att jag skulle anställa personer hit och dit för att det löser allt, för jag tror att de lösningarna som jag har inte skulle bli skyhögt mycket dyrare men dyrare blir det. Jag ser helt enkelt att lösningen i min organisation förutom att vi har delat in barnen i duogrupper med en förskollärare och en barnskötare hade varit några fler roller som ateljerista, torgetpedagog och utepedagog m.fll samt också så enkla saker som att kökspersonalen faktiskt tog hand om både att duka och ta bord, golv mm efter maten. Jag vill inte har några ”personliga assistenter” utan jag vill ha möjlighet utifrån det som barnen kräver och vad forskningen säger kunna dela upp barnen i ännu mindre grupper än vad vi har idag. Jag upplever att jag har kommit en bra bit på vägen genom att skippa avdelningstänkandet, överanställa, ha koordinator mm men nu kommer jag inte längre utan att budgeten färgas helt röd. Fast jag har inte uppnått mitt statliga uppdrag om alla barns rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar….

Till detta kommer att även förskollärarna, barnskötarna och annan pedagogisk personal ska ha kompetensutveckling. För mig behöver den inte kosta pengar i form av dyra utbildningar men det som kostar är att jag skulle önska mer tid för pedagogerna att kunna kompetensutveckla sig och gå i dialog. Läste att skolan har en sådär 20 dagar till detta….vi har 6 dagar- vissa har fortfarande bara 4 dagar per läsår…Allt vi ska göra måste vi ju göra när förskolan är öppen och i dagens samhälle har vi en stor täckning mellan 7.00-17.00; vilket gör att det är svårt att få det att gå runt. Det stärkta uppdraget i och med förskolans inträde i Skollagen 2010 samt utifrån Lpfö18 gör att det är svårt att skapa förutsättningar för lärarna då organisationen med antal personal är densamma. Det är likadant här som med att kunna ha en luftigare organisation med fler personal, att ja, det kostar mer men om vi kollat på olika lösningar hade det kanske inte blivit en gigantisk kostnad. Till detta ser jag också att jag/vi som rektor/er, all personal i förskolorna och i slutet huvudman vunnit på en bättre arbetsmiljö!

Om jag skulle summera detta med vilka fler roller jag skulle vilja ha i min förskola så handlar det om nedanstående. Jag bekostar själv idag 100% pedagogisk utvecklare och samordnare samt 2 stycken i pool. Skolområdet- 5 rektorer i förskolan- bekostar 3 specialpedagoger varav en på 80% är på min förskola.

  • Torgetpedagog
  • Utepedagog
  • Ateljerista
  • Administratör
  • att kök och städ gör mer som dagens pedagoger gör på förskolorna

Om jag summerar vad jag anser kring förutsättningar och kompetensutveckling. Vi har 6 utvecklingsdagar per läsår idag.

  • en eftermiddag per månad stängt ca 15-18 för olika forum, kompetensutveckling, APT mm
  • 4h individuell reflektion, planering, efterarbete för förskollärare (har lyckats med 3h för nästa läsår för förskollärare, 1h/projektdag- 14.00-15.00. Barnskötarna har mellan 13.30-14.00, så 1½h har de)

Låt oss börja utifrån detta så lovar jag att jag hade kunnat skapa en ännu bättre organisation för min personal och barn, men också för mig som rektor. Vinsten för alla är i slutändan stor men det kommer kosta initialt men med tiden kommer det som sjukskrivningarna, det företagshälsovården mm kostar att ge pengar till det som vi satsat på.

Rektors ansvar och ledarskap är ett komplext område med många anställda, många vårdnadshavare och många barn som alla behöver ha en del av rektor. Vilken annan del i den offentliga sektorn än Barn – och utbildningsförvaltningen och den privata sektorn har detta ansvar utifrån de förutsättningarna som vi har i dagens förskola? Detta komplexa område är superintressant att arbeta med, ingen dag är den andra lik, men med detta komplexa område kommer en ansvarsdel som är gigantisk och där inte de förutsättningarna finns för att kunna bedriva uppdraget som sig bör. Varför gör jag det? FÖR BARNENS SKULL, FÖR BARNENS VARANDE HÄR OCH NU OCH FÖR FRAMTIDEN❤❤❤

I do it for the kids of today and for their tomorrow!
Publicerat i Arbetsmiljö, arbetssätt, förskola, Förutsättningar, Förvaltande, Halmstad kommun, inre organisation, lärare, Lpfö18, organisation, pedagogiskt ledarskap, politiskt uppdrag, rektor, Skollagen, Skolledare, Torgetpedagog, Uncategorized, undervisning, Utveckling | Lämna en kommentar

Att utveckla bestående kunskap genom föreläsning och dialog

Förutom att arbeta som rektor på Engelbrekts förskola brinner jag för möjligheten att föreläsa om viktiga ämnesområden inom förskolan för att höja kvaliteten på barnens utbildning och undervisning. Föreläsningarna kan ges som både inspiration där ni själva tillsammans med rektor arbetar vidare med detta område för att skapa bestående kunskapsförändring. Föreläsningarna kan också vara en startpunkt för ett heldagsarbete tillsammans med mig eller en ännu längre process där vi kan djupdyka i ämnesområdet eller jacka i flera för att skapa en större helhet.

Dessa områden nedan är områden som jag föreläser/utbildar kring, allt går att skruva på för att det skall passa er förskola/skola. Det finns också möjlighet att arbeta i längre handledande processer med ämnesområdena:

  • Organisation och ledarskap i förskolan utifrån rektors roll – att skapa en tydlig, hållbar och effektfull organisation – HUR kan man som rektor skapa en förskola som möter dagens förutsättningar? HUR tar man som rektor rodret för att köra skeppet framåt tillsammans med medarbetarna utan att tumma på rektors ansvar i detta arbete? VAD krävs för att bygga en organisation från grunden?
  • Förskolans demokratiuppdrag- att skapa en samhällsarena för barnen – innehåll kring demokratiuppdraget, Barnkonventionen med en grund för detta arbete utifrån Reggio Emilia filosofin samt det viktiga pedagogiska ledarskapet för förskollärare och annan pedagogisk personal. Denna kan ges som en inspirationsföreläsning på ca 2 – 3 timmar med några bikupor men kan också användas som utgångspunkt för en heldag för samtal kring demokratiuppdraget, Barnkonventionen och det pedagogiska ledarskapet. Denna föreläsningen kan med fördel jackas i med föreläsningen kring att arbeta med diskrimineringsgrunderna och genusuppdraget men också med föreläsningen Undervisning från vetenskaplig grund.
Från Martina Lundström ”Den synliga förskolan” (2019)
  • Undervisning från vetenskaplig grund – Hur påverkar de teoretiska perspektiven vår undervisning och vad är lärandesyn kontra kunskapssyn? Hur har undervisningen sett ut genom historien och hur måste vi axla vårt undervisningsuppdrag som förskollärare och annan pedagogisk personal. Föreläsningen kan ges som en inspirationsföreläsning på några timmar till att bli ett heldagsarbete med worskshops/dialogforum kring vetenskaplig grund, pedagogiskt ledarskap och undervisningsbegreppet.
  • Att arbeta med diskrimineringsgrunderna – innehåll kring att få arbetet med värdegrunden att lyfta från ”bra kompis” till ett aktivt ”bråkande” med samhällets normer för att utöka innanförskapet i samhället.

Jag ser det som en förmån att nu får dela med mig mina tankar, idéer och reflektioner med många människor i min omvärld och att tillsammans få arbeta med viktiga ämnesområden inom förskolans utbildning och undervisning. Hela tiden med fokus på att skapa en hög kvalitet på barnens utbildning och undervisning. Tillsammanshet är ett viktigt begrepp för mig inom förskolan!

Önskar man att jag ska hålla i en föreläsning på en utvecklingsdag, husmöte eller liknande är det bara att ta kontakt med mig så samtalar vi vad ni önskar er för att det ska bli en inspirerande föreläsning för er som ni själva arbetar vidare med eller att jag arbetar vidare med olika frågeställningar i workshop format. Det fungerar att göra föreläsningarna både digitalt och IRL. Jag finns bara ett mejl iväg från er –

Väl mött alla!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar