Tror ingen av de som är i min närhet blir förvånad när jag uttrycker mig med konstruktiv kritik mot skolans fyrkantighet….eller?! Min metafor till det hela är att inom många förskolor, men definitivt min som är Engelbrekts förskola, är att vi låter barnen vara runda och studsiga bollar som får studsa hit och dit, får nyfiket utforska , undersöka och möjligheter till att lära sig på många olika sätt. Deras röster är lika mycket värda som vem som helst, de vet att de är värda att lyssnas på och att det som de säger tas med i undervisningen. De får vara delaktiga i sina egna lärprocesser. Förskolan är barnens arena! Vad händer sedan i skolan? De här runda och studsiga bollarna skall formpressas in i ett fyrkantigt hål, för här är det likriktigt som gäller och barnens röster skall inte höras som enskilda individer utan deras röster skall egentligen tystas till förmån för att alla skall lyssna på en i klassrummet – läraren. Fyrkanter är det som skolan vill skapa, men sedan finns det de där barnen – inklusive mina egna- som vägrar vara fyrkanter. Vad händer med dem? Jo, de blir de där ”jobbiga” barnen som utmanar, ifrågasätter och hittar på saker som är mycket roligare än att höra på en lärare som ”mässar”. Ja, ”mässar” var exakt en av mina söners orda. ”Mamma, läraren står bara där framme och mässar från sin powerpoint i mer än 40 minuter och sedan ska vi bara arbeta i den tråkiga boken resterande lektion.” Är det detta vad vi vill erbjuda våra barn i 10 år i grundskolan? Sedan har vi de där barnen, som jag själv som tryckte in mig i den fyrkantiga hålet för att det var enklast i skolan och man fick bra betyg i högstadiet genom att vara en fyrkant. Men någonstans i tonåren blev fyrkanten ibland en boll som började ifrågasätta varför vi skulle göra på ett visst sätt och varför betygen sattes som de gjorde utan en bra förklaring, men snabbt var man tillbaka till en fyrkant igen för att få det högsta betyget. Sedan blev man typ 20 år och man hade slutat skolan. Jag insåg att ”jag kan vara en boll igen!” Jag kan få lov att vara den personen som jag vill vara! Tänk att i 10 +3 år var jag någon annan som bara skulle passa in i ett system. Hade saker och ting ändrats sedan mitten av nittiotalet när en annan slutade skolan så hade ingen mer än jag varit glad….men det har inte ändrats i skolan.

”Får ni aldrig vara med och bestämma kring hur ni ska lära er saker?” ”Mamma, lärarna lyssnar aldrig på oss eller frågar hur vi vill ha det. De bestämmer och kör alltid på samma saker.” Och det hemskaste i detta är att när jag lyfter detta till barnens rektor så håller hen med och medger att det inte skett någon större förändring sedan mitten av nittiotalet. Min spontana tanke där och då är – ”Och vad är du för rektor som godtar detta och bara förvaltar en skola utan att utveckla skolan och leda arbetet???” Det är svårt som mamma att motivera barnet att det är 1½ år kvar i grundskolan. Andra sonens kommentar när han börjat på gymnasiet och jag får hem en glad son på dagarna- ”Mamma, här är lärarna inte lika bittra, de lyssnar och man kan skoja med dem”.

Podden Förskolans senaste avsnitt har fokus i sitt avsnitt ”Detta kan skolan lära av förskolan” och jag inser att jag är inte unik i mina tankar kring vad skolan kan lära av förskolan. De på samma sätt som jag anser att det inte har hänt så mycket inom skolan sedan vi själva gick, att skolans syn på kunskap handlar om förmedling medan det för mig handlar om att barnen skall erövra kunskaper. Det gör vi på förskolan genom att vi spinner vidare på barnens tankar, frågor, intressen osv. Medan skolan har EN metod att angripa kunskapen på som är given från början och inte släpper in barnen i någon process utan det är viktigt att följa från A till Ö på linjen mot målet. Skolan styckar upp alla stora områden i ämnen och alla skall göra nästan samma saker samtidigt. Kunskapen är enligt de i avsnittet och mig själv inte statiskt utan det är dynamiskt och flytande. Kunskap i sig inrymmer mer än bara ”därför” lyfter man i poddavsnittet. Kunskaper är till för att förstå ”därför” men också för att få nya frågor och gå vidare med kunskaperna. I förskolan arbetar många av oss processinriktat, tar in barnens tankar, frågor och de har delaktighet och inflytande i undervisningen. ”Hur skulle ni vilja att vi arbetar med Gustav Vasa?” Kan en sådan fråga vara så svår att ställa till barnen i skolan och gemensamt bestämma HUR detta ämnesområde skall angripas och samtidigt arbeta ämnesövergripande? Det handlar inte om att negligera att skolan har bestämda kunskapsmål utan det handlar om att möjliggöra för barnen att vara delaktiga och ha inflytande över HUR:et.

Varför kan inte skolan arbeta processinriktat? Kunskapsmål eller strävansmål är för mig inte det som är skillnad i arbetssätten som finns idag. Förskolan har på 30 år utvecklats enormt mycket från att luta sig mot Piaget, Eriksson och tillhörande metoder där det individuella barnet var i fokus och bedömdes till att flyta över i ett relationellt samspel mellan barn och pedagoger, mellan barn och barn samt mellan barn och lärmiljön. Där Vygotsky blev en av de stora att luta sig mot. Nu talar jag inte för alla förskolor i Sverige, det är jag fullt medveten om, eftersom min förskola (liksom många andra) valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin. Vi tar våra styrdokument som Skollagen och Lpfö18, applicerar Reggio Emilia filosofin på detta för att skapa en förskola som är barnens arena. ”Det är väl också en metod” säger någon. Det är en pedagogisk filosofi, grundad i en barnsyn och kunskapssyn där demokrati, samhället, rummet, materialet och estetiken är centrala element

Den är också förankrad i en djup respekt för barnet och en övertygelse om att alla barn är födda intelligenta, med en stark drivkraft att utforska världen. I Reggio Emilia har man en stark tilltro på människans möjligheter och lägger stor vikt vid solidaritet och samarbete.

Den pedagogiska grundsynen bygger på att enskilda individer – tillsammans med andra- konstruerar sin egen kultur och sin egen kunskap. Jag har under mer än 10 års tid fått djupare och djupare kunskap kring Reggio Emilia filosofin. Jag har arbetat med den själv som pedagog där jag har brottats och slitit mitt hår många gånger under åren för att införliva filosofin och förhållningssättet i min ryggrad. Det är en komplex värld att lära sig om, alltifrån miljö, material, projektarbete, pedagogisk dokumentation, demokrati, rummet som en tredje pedagog, agentskap, lyssnande och hörstyrka mm. Det har tagit mig tid att ta till mig allt inom Reggio Emilia och jag känner mig allt annat än klar, men det som jag är på det klara med är att detta är det förhållningssätt som jag vill ska genomsyra och bygga grunden i min organisation. Det är självklart att bygga en hel organisation på demokratibegreppet. För mig är det lika självklart som att andas. Att få bli lyssnad på, att få bli hörd och att det man säger tas på allvar är A och O för en demokratisk mötesplats. Barnen – och de vuxna- måste få uppleva demokrati på riktigt. Gunilla Dahlberg och Harald Göthson beskriver detta på ett ypperligt sätt i boken Exemplet Reggio Emilia:

I en skola för alla är det inte det viktigaste att undervisa barnen i samarbete och demokrati. I första hand organiseras lärandet och behandlas så att barnen så att demokratins värden respekteras och fördjupas, genom att barnen erfar demokratins värden. (Dahlberg & Göthson, 2005, sid.102)

Det är faktiskt här som jag själv står fast i att mina åsikter vad som skiljer förskolan mot skolan. Vi på min förskola/jag arbetar med att förskolan är barnens arena där barnen får vara I en demokrati. Där de har inflytande och är delaktiga i sina egna lärprocesser. Där deras röst är lika mycket värd som någon annans. Medan i skolan får barnen lära sig OM en demokrati, men de får inte vara delaktiga i HUR en demokrati faktiskt är uppbyggd. Att lära sig lyssna på andra som har andra åsikter än en själv, att det inte handlar om att man skall få sin vilja igenom, att man bara ska få göra som man själv vill utan att man faktiskt har väldigt mycket skyldigheter också i en demokrati.

Hur kan det komma sig att två läroplaner – Lpfö18 och Lgr11 har så lika skrivelser när det gäller att dessa båda utbildningar skall vila på demokratins grund men så skilda arbetssätt? Vad kan vi läsa kring detta i dessa styrdokument?

”Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Lpfö18)

”Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.” (Lgr11)

”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen.! (Lpfö18)

”Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. Därför är alla som verkar i förskolan viktiga som förebilder.” (Lpfö18)

”Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan.” (Lgr11)

”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (Lgr11)

Att skapa en förskola – och SKOLA- som bygger på demokrati och delaktighet handlar inte om att alla får göra som de själva vill utan om att ge utrymme för att tänka fritt och respektera allas åsikter. Det handlar om att hitta nya sätt att tänka, utveckla nya arbetsformer som stödjer barnens och ELEVERNAS utveckling av demokratiska förmågor som är bärande i ett längre tidsperspektiv. Barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och rätten till delaktighet och medbestämmande är en av barnkonventionens grundprinciper. Jag vill starkt påpeka att detta arbetssätt är ett arbetssätt för skolan också men utifrån den kulturella kontexten i skolan har de en väldigt lång process att övergå till att arbeta med gruppens lärande samtidigt som individens lärande. Det handlar om att skapa ämnesövergripande arbetsformer. Det handlar om vikten av att se att det enskilda ämnet är bara en del och bör ingå i ett sammanhang med andra ämnen för att skapa en lärande grund för både barn och elever. Det handlar om att skapa delaktighet och inflytande för barnen i sina egna lärprocesser.

”Vi tror inte att skolor och förskolor är nödvändiga i sig. Vi tror på nödvändigheten av ett nytt globalt och demokratiskt medborgarskap – skolor och förskolor är bara verktyg för detta.” (Carla Rinaldi i antologin Om värden och omvärlden 2014)

Jag får oftast många reaktioner från lärare i skolan och de som arbetar som rektorer i skolan som hävdar med det bestämdaste att SÅ ARBETAR VI INTE I SKOLAN men sedan faller det ganska platt för ingen förklarar HUR de då arbetar med att låta barnen vara I en demokrati där deras röster får höras, där de får vara en del i sina lärprocesser och vara med och besluta kring HUR:et utifrån kunskapsmålen. Jag lyfter att jag gärna hör från skolor som arbetar utifrån det som faktiskt står inom demokratiuppdraget i Lgr11. Från min vinkel så anser jag att skolan inte uppfyller detta uppdrag! Om vi inom förskola och skola skall låta lärandet vara livslångt och barnen med glädje skall vilja lära sig så måste vi ju lyssna till HUR barnen vill lära sig och enligt mig gör i alla fall min förskola det (och mååånga fler) men inte skolan (kom gärna med motsatsen, skulle vara underbart att höra!).

Jag är helt övertygad om att förskolan kan vara ett parallellsamhälle till det ”riktiga” samhället. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett stort område. Biesta (2006) lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Förskolan har som institution en stor potential att vara en plats för aktiv samhällsmedverkan medan man lever i den, oavsett om man är barn eller vuxen. Samhället skapas här och nu, i den tiden vi lever i – och i en genuin demokrati borde vi alla oavsett ålder vara inbjudna att delta.  För att nå dit behöver vi ställa oss frågor som har ett vidare fokus än enbart vara inriktade på barns individuella utveckling och lärande. Vad är det för förskola vi tror att såväl barnen som samhället som helhet behöver, idag lika väl som i framtiden? Och hur kan vi skapa våra förskolors identiteter utifrån detta?

Min uppfattning är att många förskolor -och skolor hamnar här också- arbetar för att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig vad:et (teorin), inte hur:et (praktiken). Att förskolor hamnar här tror jag beror på att de inte aktivt har valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin utan en annan inriktning eller inte tolkar demokratiuppdraget som att barnen skall vara I en demokrati. Enligt mig är det lätt att hamna på att barnen ska lära om demokrati, inte att de får befinna sig i en demokratisk arena på förskolan. Jag har själv genom min yrkeskarriär gått från vad till hur i demokratiarbetet, fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt. För hur ska jag annars kunna leda Engelbrekts förskola mot vår mission – att förskolan skall vara barnens arena?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då hur:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Som förskola kan du välja att utbilda genom demokrati. När en förskola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter förskolan har, och på förskolans lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom hur barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lillmöten, lyssnande och ha en stark hörstyrka tillsammans med barnen som vi på Engelbrekts förskola aktivt kan arbeta med hur:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du är demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Och med det tackar jag för mig idag!