Sex år har förflutit sedan min magisterexamen med rubriken Den tredje pedagogen i Reggio Emilia inspirerade förskolor – en genuskritisk granskning av lärmiljöerna och nu möter dessa tankar Nina Odegards tankar i boken Återbruk som kreativ kraft. Mina tankar från 2014 om att lärmiljöerna inom Reggio Emilia pedagogiken utgår från barnen, från individen och hundraspråkligheten samt begreppen som individen, barnet och det kompetenta barnet sett ur ett genusperspektiv möter Ninas tankar om återbruksmaterial, demokratiska värden och icke-diskriminering. Våra teoretiska ingångar sammansmälter till att utgå från postmodernismen, närmare bestämt det poststrukturella och feministisk poststrukturalism. Skillnaden mellan poststrukturalism och den feministiska poststrukturalismen är att hos perspektivet med feminism utmanar man könsbegreppet och dess kategorisering av två olika kön samt den makt som följer med respektive kön. Det som detta perspektiv vill är att ifrågasätta antagandet om att det inom varje människa finns en kärna som är manligt eller kvinnligt. Istället vill det säga att vi är inte på något särskilt sätt utan vi blir på många olika sätt i olika situationer. Det finns två begrepp inom detta som är av central betydelse och det är dekonstruktion och diskurser. I begreppet dekonstruktion ligger att vi plockar isär olika uppfattningar, förhållningssätt och lyfter in olika perspektiv. En diskurs är något som styr över vad som är möjligt att göra, tänka och vara i en viss situation eller sammanhang.

Det jag i min magisteruppsats bland annat såg gällande lärmiljöerna var att det framträder tydliga pojk- och flickdiskurser men likväl framträder en Reggiodiskurs där föregående diskurser gömmer sig. Lärmiljöerna har skapats utifrån Reggiodiskursen som bygger på barnens delaktighet och inflytande, projektets fokus och barnens intressen. Glasögonen för kön har pedagogerna inte använt sig av och inom Reggiodiskursen gömmer sig även begreppet könsneutralt. Ett begrepp som är allt annat än neutralt utan höjer i grunden den manliga diskursen i samhället. I min undersökning i magisteruppsatsen ingick även att ta reda på pedagogernas kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet, vilket påvisade en kunskapslucka. Denna kunskapslucka kan jag 2020 säga fortfarande existerar utifrån undersökningar kring detta på min nuvarande förskola. Kan den könsneutrala diskursen vara den som framträder omedvetet i lärmiljöerna när pedagogerna möblerar och fyller med material oavsett om det enligt pedagogerna är med utgångspunkt i Reggio Emilia pedagogiken som de hämtar sina tankar och ställningstaganden? Kan det vara så att dikotomin manligt respektive kvinnligt skapas, där den manliga normen är den som väger tyngst och används?

Barnen samspelar med miljön och materialen, den tredje pedagogen blir en performativ agent – något som talar om vad barnet ska göra. När jag läser samma rader i Ninas bok sätter detta igång många tankar kring vår gemensamma utgångspunkt i den teoretiska delen. Genom att materialet har en agentskap så undervisar materialet barnen samtidigt som det pratar med barnet och kommer med tillägg. Barnen och materialen agerar tillsammans, här återfinner vi den tredje pedagogen. Materialen i lärmiljöerna som jag observerade var tydligt indelade i olika rum i rummen där det fanns bygg- och konstruktion, ateljéer, hemvrå och en lugnare vrå. Det fanns traditionellt material som är färdigt och inte kan bli så mycket mer än vad det är från början men också en hel del material som vi som Nina kan hänvisa till som återbruksmaterial. När min analys nu får sammansmälta med Ninas tankar i boken som kommer från hennes egen masteruppsats får jag en helt ny ingång att läsa min uppsats på. En ny analys av det som jag gjorde för sex år sedan börjar att formas. För när jag i min analys av en av förskolornas miljö och material finner att när det inte är ett förutbestämt och färdigt material i miljöerna så leker, utforskar och undersöker barnen på ett helt annat sätt. De använder sin fantasi och samspelar med sina kompisar på ett helt annat sätt än där miljöerna är mer uppdelade och där det finns mycket mer färdigt och traditionellt material. Att då plocka upp Ninas tråd kring återbruksmaterial blir en kittlande känsla och en ny vinkel på mitt eget arbete. Ninas fokus handlar om återbruksmaterial som en kreativ kraft. Nina beskriver att ända sedan Fredrich Fröbel och senare Maria Montessoris tid har man sett materialitet i samband med kroppen och sinnena, både i form av hur man inreder förskolans rum och vilken sorts material barn erbjuds i förskolan. Fröbel och Montessori ansåg att planering och anpassning av materialet var viktigt i arbetet med att ”utbilda” de yngsta, och att materialet i sig kunde ”undervisa”. Den tankegången är ju som sagt en stor del av just Reggio Emilia-miljön. Denna medvetenhet om materialitet har alltså med växlande intensitet varit närvarande under lång tid inom förskolefältet. Dock måste vi påminna oss att Fröbel och Montessori såg på materialet som ett verktyg eller medel medan det inom Reggio Emilia filosofin handlar om agentskap.

Både jag och Nina påtalar samma ögonöppnare som vi haft och hon heter Elisabeth Nordin Hultman. Det handlar just om hennes forskning om pedagogiska miljöer och barns subjektskapande från 2004. För oss båda får jag väl säga efter att ha läst boken så var det där som vi båda insåg vikten av rummens och materialens betydelse samt de olika diskurser som förskolan är styrd av. Elisabeth hänvisade till att diskurserna om förskolan som det ställföreträdande hemmet eller förskolan som komplement till hemmet. Det är viktigt att se vilka diskurser som vi är styrda av och se både de möjligheter och begränsningar som uppenbarar sig i detta. Barnet blir till i olika relationer, där också rum, material och aktiviteter är en del av barnets subjektskapande. Barnet skapas genom andra och genom materialen, och genom de olika berättelserna som berättas om barnet i olika sammanhang. Nina kommer med detta in på hur barnen blir i olika sammanhang, hon ger klockrena exempel som jag möter i förskolan hela tiden. Här handlar det om att sätta etiketter på barnen och att fokus utgår från de vuxna, de vuxna definierar barnets styrkor och svagheter. Allt detta sker utan att observera och sätta allt i relation till det materiella. Det materiella med sin egen agentskap bidrar till att bestämma vem jag kan och får bli i en situation. Det bestämmer om jag får och kan vara kompetent, social, samarbetsvillig, problematisk, fokuserad, avvikande osv.

Hur skulle det vara om det materiella och rummets egenskaper verkligen blev erkänt som en icke-mänsklig påverkans faktor inom förskolan? För mig är det av yttersta vikt när vi arbetar med den nya organisationen på Engelbrekts förskola att vi arbetar med att vi och barnen INTRA-agerar med det materiella och rummen. Jag som rektor reflekterar genom att läsa denna boken och mitt eget arbete att för att kunna arbeta med dimensionen agentskap och intra-agera när det gäller rum och material måste flera av pedagogerna lämna våga lämna den utvecklingspsykologiska grunden som de bär på och som påverkar hela arbetet oavsett om de faktiskt själva inte ser detta. Det blev väldigt påtagligt för mig själv just idag när jag tar till mig av Ninas bok kring åldersdiskurser men också att vi under en lång tid lutade oss mot Piaget och Erikssons stadieteorier. När vi verkligen släpper denna grunden och möjliggör för barnen bli och inte ser på dem som är, då kan vi på riktigt närma oss en miljö med material som låter barnen bli gränsöverskridande. Där barnen skall möta material som är icke-diskriminerande och där dikotomin manligt respektive kvinnligt inte existerar.

Det är just att Nina kopplar återbruksmaterial som en väg att arbeta med många egenskaper som kan bidra till att stärka förskolans värden, som bland annat allas lika värde som verkligen gör att jag tänker kring hur arbetet på min förskola skulle kunna te sig om jag sammanför arbetet utifrån diskrimineringsgrunderna, det normkritiska arbetet med arbetet kring återbruksmaterial. Fast med ett helt annat fokus än vad jag haft innan kring arbetet med återbruksmaterial. Då har mitt fokus legat på att vi gör detta utifrån en miljömedvetenhet. Att vi ser vårt återbruk som en del i den hållbara utvecklingen, att vi ska ta vara på behoven hos människor som lever idag, utan att förstöra framtida generationers möjlighet att täcka sina behov. Nina lyfter mina ögon till att arbetet med återbruksmaterial kan bli en stark kraft som ett likvärdigt/icke-diskriminerande material. Jag känner att med den blicken hade mina analyser i min magisteruppsats nog tagit en annan väg, då hade jag mer vänt blicken på materialen som fanns i respektive miljö och analyserat detta. Jag valde att använda kategorierna flicka och pojke och visade hur dessa diskurser är varandras motpoler främst genom hur det är organiserat i lärmiljöerna. Det fanns en mångfald av både pojk- och flickdiskurser på de avdelningarna som jag observerade, dock insåg pedagogerna inte detta eftersom det fanns en bristande kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet hos pedagogerna. Nina lyfter att pedagogerna som hon uppmärksammade i sin master också könade materialet omedvetet. Hon kunde se detta genom sin dekonstruktiva blick att pedagogerna delade upp materialen i motsatspar manligt respektive kvinnligt, i dikotomier. Hennes slutsatser kring detta sammanstrålar kring mina egna och det handlar om att förskolan har en hel del kvar att när det gäller pedagogernas kunskap och medvetenhet om jämställdhetsarbete, genusarbete, diskrimineringsgrunderna och allas lika värde. För finns det en mångfald av återbruksmaterial, i olika storlekar, färger, former och komplexitet samtidigt som vi skapar en medvetenhet kring användningen av detta material oberoende av pedagogernas eget förgivettaganden så har vi stora möjligheter att utmana samhällets diskurser kring manligt och kvinnligt.

För mig har helt plötsligt arbetet med återbruksmaterial fått en betydligt större arena och syfte, även om min första arena och syfte utifrån hållbar utveckling inte var dålig så ser jag nu hur jag kan möjliggöra så mycket mer för barnen med den vidgade arenan och syftet. Jag ser hur arbetet med återbruksmaterial faller in i alla grundpelarna- demokratiska mötesplatserna, estetiska lärprocesserna, projekterande arbetssättet och givetvis då det jag utgått ifrån den tredje pedagogen.

”Som vuxna har vi ansvar för att det finns generöst med utrymme för kreativa uttryck och gott material utan färdiga definierade svar. Material som väntar på att bli utforskade, som inbjuder till närhet mellan barn och vuxna, lek och humor. Att utveckla en förmåga att se sig själv i ett globalt sammanhang och känna ett gemensamt ansvar för att ta vara på jorden är, ….ett viktigt perspektiv i ett pedagogiskt arbete. Att uppmuntra barn att tänka utifrån olika synvinklar, samtidigt som det finns utrymme för att tänka och handla på olika överraskande och kreativa sätt, blir viktiga ingångar i det pedagogiska arbetet och att förstärka barnens framtidshopp. Återbruksmaterialens kreativa kraft kan visa sig vara en kraftfull ingång till sådana projekt. Genom att lyssna in barns åsikter, frågor och utforskande, lära av barnens öppna och lekfulla sätt att förhålla sig och vara i dialog med natur och miljö, förstärker vi barn och vuxna som kooperativa medskapare av kunskap och kultur. På så sätt kan byggandet av framtidsoptimism också bli ett demokratiskt projekt.” (sid.44)