Nu när ni sitter med frukosten och har en härlig ledig dag framför er kan ni passa på att fundera om det är dags för nya utmaningar. Det kanske är dags att ta steget och söka en ny tjänst🧐Du skulle jag rekommendera Engelbrekts förskola🤗🥰 Bara klicka på länken och skicka in din ansökan så vi kan träffas. Vill du arbeta på en förskola som är barnens arena, där barnen befinner sig I en demokrati? Är du en engagerad förskollärare som verkligen axlar ditt uppdrag med ansvara och leda? Här utvecklas både barn och pedagoger, varje människas egen process är unik och viktig för oss på Engelbrekts förskola ❤️
var rubriken på Martina Lundströms blogginlägg för hela 5 år sedan! Hur långt har vi kommit i det arbetet? Vad är förskolan för plats 2021?
Barns rätt till inflytande är hela grunden i att skapa en förskola som är barnens arena. Rektor har yttersta ansvaret att axla uppdraget som den som visar vilken förskola som hen vill skapa, men förskollärarna/barnskötarna är viktiga medspelare i detta arbete och deras arbete med barns inflytande och delaktighet är en stomme i den dagliga verksamheten. Lpfö18 beskriver det på detta sätt:
”Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för att barnen ska förstå vad demokrati är. Barnens sociala utveckling förutsätter att de alltefter förmåga får ta ansvar för sina egna handlingar och för miljön i förskolan. Barn har rätt till delaktighet och inflytande. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för ska ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av utbildningen.” (sid. 16)
Förskollärarna skall enligt Lpfö18 ansvara för att barnen får ett reellt inflytande över arbetssätt och innehåll.
Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund….
Denna meningen är den första i hela Lpfö18 men också den första i Lgr11. Skandinavien skiljer sig från resten av Europa när det gäller att här är skrivningen i läroplanerna att barnen skall befinna sig I en demokrati medan i resten av Europa skall barnen lära sig OM en demokrati. Är barnen och eleverna I en demokrati…..nja, nej, kanske….hos vissa… Exempel från mina söners skolgång i grundskolan och egentligen har det blivit värre ju äldre de blivit, dvs ju mindre demokratiskt är det. Här får/fick mina barn på högstadiet ta del av samma powerpoint, det skiljer två år mellan dem, lärare som tar läxförhör rakt från hemsidor, lärare som har kallat dem dumma i huvudet och slagit av kepsar utan förvarning och ingen av dem har fått möjlighet att vara med i ett demokratiskt sammanhang för att bestämma HUR de skall nå de mål de ska arbeta mot. Vill man arbeta i grupp? Individuellt? Eller ska vi arbeta ämnesövergripande för att kunna göra lärandeprocessen mer meningsfull och arbeta mot många mål samtidigt? Ändå står det att ju äldre de blir ju mer delaktiga och ha inflytande skall barnen få…. Nog om skolans värld oavsett om jag brinner för att driva fram ett paradigmskifte i denna arena men då får jag nog göra det på en högre post som utbildningsminister.
Barnen i förskolan då, är det guld och gröna demokratiska skogar som vi planterar och vattnar? Det får nog bli samma svar…nja, nej, kanske…jo, hos vissa. Hos vissa förskolor handlar inflytande och delaktighet om att allt styckas upp i delar som en tårta. Man tycks tycka att inflytande och delaktighet är något som skall fördelas i små portioner. Det vi möter här är mången gång att barnen får göra olika val som vilken aktivitet de vill vara i, valtavlor, barnråd någon gång per termin, vilken sång man önskar eller vilken frukt man vill äta. Helt plötsligt ska man skapa olika konstlade situationer som innehar någon form av inflytande och delaktighet.
För att förskollärare och barnskötare skall komma till den punkten att inflytande och delaktighet, det vill säga att arbeta utifrån demokratiuppdraget genomsyrar och är inbakat i hela organisationen måste man själv och tillsammans med andra arbeta hårt för att göra en kullerbytta. Läsa, tänka, fundera och reflektera själv och tillsammans med andra – Vad är demokrati i förskolan?
Som förskollärare och barnskötare måste du också fundera på – Vad har förskolan för uppdrag 2021?
Att arbeta i förskolan har genom historien baserats på att utföra det politiska uppdraget. Förskolan har varit ett ställföreträdande hem, ett daghem, för att vårdnadshavare och då specifikt att kvinnorna skulle kunna ut i arbetslivet. Förskolan skulle vara hemlik och det finns idag de som valde sitt yrke under denna period och som har svårt att förstå dagens uppdrag och kanske inte ens vill arbeta utifrån hur uppdraget ser ut idag. Frågan som då bli aktuell är Vill jag detta? För barnen har rätt till förskollärare och barnskötare som kan leverera utifrån uppdraget i styrdokumenten och för förskolläraren och barnskötaren handlar det om dennes arbetsmiljö. Det handlar om förskolläraren eller barnskötaren upplever att hen befinner sig i ett meningsfullt sammanhang. För om hen inte upplever detta kommer det att påverka arbetsmiljön negativt för både den personen, för kollegorna och för barnen.
I ett arbetslag idag, vi utgår att det arbetar tre personer, kan vi finna tre olika förskollärare/barnskötare:
1. Förskolläraren/barnskötaren som ser på förskolan som ett ställföreträdande hem där fokus ligger på omsorg och att uppfostra. Miljön skall enligt den helst vara hemlik med olika attribut som gardiner, dukar och färdiga leksaker.
2. Förskolläraren/barnskötaren som tagit fokus på begreppen utbildning och undervisning utifrån dagens uppdrag men som tolkat dessa begrepp som att förskolans undervisning skall delas upp i ämnen eller situationer som i skolan. Dagen delas upp i matsituationen, språksamling, rörelseaktivitet osv. Förskolläraren är den som fyller innehållet i förskolan.
3. Förskolläraren/barnskötaren som också tagit fokus på begreppen utbildning och undervisning men istället tolkat dessa begrepp som att det handlar om barnens utforskande och undersökande, barnens tankar och flöden. Allt detta utifrån lekfulla sammanhang. Detta som blir grunden för en demokratisk förskola som vilar på demokratins grunder. Förskolläraren/barnskötaren är inte den som fyller innehållet i förskolan utan gör detta i växelverkan med barnen.
Alla dessa tre pedagoger ser jag på min egen förskola. De flesta befinner sig i nummer 3 men det finns några som befinner sig i de andra två. Nummer 2 handlar för mig att man arbetar utifrån ett skoltänk med ämnen och tydliga mål där man betar av olika steg för att komma närmare målet. Barnen får lära sig OM en demokrati och inte att befinna sig I en demokrati. För mig blir detta en lärare som inte arbetar efter Lpfö18/Lgr11s demokratigrund. Om detta mer ingående kan läsas i ett tidigare inlägg här på bloggen.
Växelverkan är ett begrepp från fysiken där olika material möts och det sker en ömsesidig påverkan. (Martina Lundström)
Ett demokratiskt pedagogiskt ledarskap kräver en ständig växelverkan. Du som förskollärare/barnskötare måste titta på det som sker innan din undervisning, du behöver också titta det som händer i undervisningen, mitt i hela situationen där växelverkan pågår hela tiden, men du måste också efteråt titta på som skedde, med en distans för det är då du kan se och värdera om det blev som du tänkt, vad som uppkom och hur du kan gå vidare från det.
Ditt förhållningssätt som förskollärare är A och O för att det skall bli en demokratisk undervisning. Är du en tillåtande pedagog som öppnar upp din planerade undervisning för barnens tankar kring hur processen skall föras vidare i stunden? Om du är det, blir undervisningen mycket rikare än om du är en förskollärare som håller fast vid din planering som du skrev innan själva undervisningssituationen. Du som förskollärare är hela tiden beroende av att växelverka med barnen för att utveckla undervisningen! Det är här ett demokratiskt ledarskap skapas.
Är jag beredd att lägga synen på förskolan och förskolläraren som uppfostrare, ställföreträdande hem eller som en plats där dagen styckas upp i situationer utifrån förskollärarens egen agenda bakom mig? Är du beredd att träda in i samhällstjänst för att utföra reellt demokratiarbete? Jag kan tala om att barnen har rätt till det senare utifrån styrdokumenten!
Mot den demokratiska arenan!!! Lead the way forward!
Handlar ledarskap om att det ska vara en god stämning på arbetet, alla skall trivas, allas delaktighet, inflytande, gemensamma beslut, alla ska vara nöjda och att chefen är där för medarbetarnas skull? Simon Elvnäs skriver i sin bok Effektfull att i Sverige älskar vi platta organisationer, medbestämmande, konsensuskultur och delaktighet men enligt honom är ledare anställda för att påverka sina medarbetares arbetsutföranden och prestationer. De ledare som inte har någon påverkan behövs inte. Ingrid Tollgerdt-Andersson beskriver ledarskapet som skapar hållbara organisationer i studien Ledarskap och frånvaro – en jämförande studie av arbetsplatser med hög respektive låg sjukfrånvaro (2005). Sammanfattningen av ledarskapet är denna utifrån studien:
är tydliga i sitt ledarskap
vågar säga nej och lita till sina egna prioriteringar
ställer tydliga och höga krav, har klara regler och konkreta
har tilltro till egen förmåga och egen möjlighet att påverka
har gott självförtroende
har noggrann kontroll och överblick över verksamheten
dokumentation, uppföljning, utvärdering, analys
ger frihet under ansvar
delegerar med tydliga krav och följer upp systematiskt
arbetar med sig egen utveckling
Ingrid Tollgerdt-Andersson påtalar också när jag lyssnat på henne i podden Fråga forskaren att förutom punkterna ovan som kan verka väldigt fyrkantiga och ”hårda krav” så handlar det om relationer, bli sedda, ha en hög energinivå och att skapa engagemang. Ovan nämnda suddar inte ut de delarna.
Detta sätter jag tillsammans med vad jag hösten 2019 påtalade för medarbetarna kring mitt ledarskap när jag började arbeta med att starta upp en ny organisation, en ny förskola:
tillitsbaserat
autentiskt
drivande
utvecklingsfokuserad
uppdraget i fokus
fokus på systematiskt kvalitetsarbete
verksamhetsnära
processinriktad
lösningsfokuserad
kreativ
engagerad
vetenskaplig förankring
Inom utbildningsväsendet har det alltid funnits en underliggande uppdragsbeskrivning att rektor är där för medarbetarna och att det hela tiden skall råda en konsensusdemokrati. Som en rebellisk tonåring gjorde jag uppror på alla förgivettaganden på min första rektors tjänst och ungefär som en tonåring som gör uppror mot sina föräldrar för att finna sig själv som individ så gjorde jag samma resa. Det var faktiskt en lika stor utmaning som när jag själv försökte finna mig själv i tonåren. Det är en sjuhelvetes resa, en riktig berg- och dalbana måste jag säga men ack så belönande när man själv kommer fram på andra sidan och har skapat sig en stabil grund som man bygger vidare på. Färdig med sitt byggande blir man ju aldrig! Det är ju därför som så många inklusive jag själv påtalar vikten av självreflektion och självinsikt kring sitt eget ledarskap, att våga inse att ingen är fullkomlig och att vi alltid kan förbättra, förändra och lära oss mer.
Den här underliggande uppdragsbeskrivningen är fortfarande aktuell och jag upplever att man som rektor mäts mot den av både medarbetare, kollegor men också av högre chefer och förvaltningar. Det är som en form av mall som man ska passa in i, ett förgivettagande att chefer inom offentlig sektor ska vara på. Min egen ledarskapsutveckling har under de senaste tre åren bestått i Rektorsprogrammet och mängder med dialoger med kurskamrater men kanske allra mest har jag lärt mig genom all annan litteratur/forskning eller poddavsnitt inom organisation, ledarskap och beteendevetenskap som jag tagit del av . Allt det senare som absolut inte har handlat om organisation och ledarskap inom utbildningsväsendet utan som handlat oftast om den privata sektorn. För min egen reflektion handlar just om att det är en skiljelinje mellan ledarskapet inom offentliga sektorn och privata sektorn. Varför är det så? Varför är det ett annat ledarskap som återfinns inom den offentliga sektorn? Handlar det om den politisk styrda organisationen?
När jag ser i backspegeln inser jag att saker som skett har skett för att jag passade inte i den kostymen som fanns, fast jag anser att kostymen som jag har bär jag bättre än den som finns. Vikten av att våga vara ledare som skapar ramar, tydlighet och mål för organisationen och lyssnar in genom att höra på de olika rösterna men sedan att aktivt ta ett beslut som är det bästa utifrån organisationen och faktiskt de tankar som jag har, i detta fall mot missionen ”att skapa en förskola som är barnens arena”. Att våga vara ledare handlar om att ta in olika perspektiv men det handlar om att utifrån det våga ta ett aktivt beslut som kanske inte handlar om att majoriteten vinner. Denna del har jag haft givande samtal med Martina Lundström med i uppstarten av organisationen. Där även Martina påtalar vikten av att våga vara ledare och våga säga vilken förskola som man vill skapa för barnen.
Här landar begreppet Trivselchefer från Ingrid Tollgerdt-Andersson så oerhört bra! Trivselchef är motsatsen till chefen som skapar hållbara och tydliga organisationer. Vad är det som är signifikant för dessa chefer:
vill vara till för medarbetarna, se alla
delaktighet och att få med sig personalen är central
medbestämmande
demokrati
vara närvarande
alla ska vara bra och vara nöjda
inköp av yttre faktorer som olika aktiviteter, massagestolar mm
Här påtalar säkert en och annan att det är väl självklart med demokrati, medbestämmande, delaktighet osv. De förra punkterna är ett auktoritärt ledarskap, nej påtalar på Ingrid och jag håller med. Det föregående handlar om ett ledarskap med auktoritet. Dagens ledarskapsutbildningar handlar om att ha fokus på kriterierna för en Trivselchef. Slutsatsen av detta drar Ingrid är att cheferna som skapar en hållbar och tydlig organisation klarar av både och, dvs de är både tydliga chefer och Trivselchefer. Detta för att de har gått dessa utbildningar som sedan har blandats samman med de andra kvaliteterna som de bär med sig i sitt ledarskap. Tydligt blir det här att dagens ledarskapsutbildningar måste satsa på ett större fokus på att ge stöd för tydlighet, krav och trygghet. Dessa hänger starkt samman med att ha en god självinsikt och självkänsla.
Utan att jag egentligen behöver uttala min ståndpunkt så anser jag att det finns mängder med skolledare (och andra chefer också) som är Trivselchefer. Det som jag annars benämnt som att man är en utvecklings rektor eller en förvaltande rektor. Mallen enligt mig inom utbildningsväsendet är alltså en mall för en Trivselchef/ förvaltande rektor. Fast ledarskap hänger samman med orden påverkan och process. Det handlar om att du som ledare får någon att göra saker, leder och styr någons handlingar. Processdelen handlar om att det sker kontinuerligt och systematiskt. Ledarskap som Simon Elvnäs ser det handlar om att återkommande och systematiskt påverka andra. Enligt Simon handlar ledarskap om att skapa engagemang, motivation, tydlighet, få medarbetarna att leda sig själva i vardagens uppdrag och det kräver en tydlig och närvarande ledare som kan handleda och återkoppla. Här ser Simon liksom jag själv ett dilemma när större delen av ett ledarskap får ägnas åt administration och inom förskolans värld existerar inte något stöd för rektor. Det blir en stor del en administrativ chef – här finns en lösning som jag endast kommer beröra snabbt och som stavas Funktionellt delat ledarskap. Det innebär att rektor och enhetschef (administrativ rektor/chef) ansvarar för olika delar av chefsuppdraget som annars en rektor har ensam. Rektor ansvarar för sådana uppgifter som enligt lagstiftning åligger just rektor. Det läroplansstyrda, nationella uppdraget. Uppgifter som faller utanför denna reglering kan däremot en annan funktion ansvara för- en enhetschef. Till exempel kan det vara arbetsmiljö, lokaler, budget, fastighet, driftsfrågor- dvs det kommunala uppdraget.
Nu återvänder vi till ledarskapsdelen och frågan som både jag men flera andra ställer sig ”Varför undviker ledare att utöva ledarskap?” Med denna fråga behöver det inte handla om en ovilja att leda utan det kan handla om som jag beskriver det att du är fast i Trivselchefsrollen ofrivilligt eftersom det är en ”mall” men det kan handla om en okunskap eller att du måste syna ditt ledarskap i sömmarna får att kunna ta ett kliv framåt i ditt ledarskap.
Slutsatsen från Ingrid Tollgerdt-Andersson, Simon Elvnäs, Linus Jonkman, Martina Lundström och mig själv handlar det om att som ledare måste du vara tydlig och det är i otydligheten som det gungar i ledarskapsdelen. Då talar vi inte om du själv upplever dig som extremt tydlig utan du måste ställa dig frågan som återfinns i Simons bok Effektfull ”Vad behöver medarbetarna för att kunna göra sitt jobb?” Därefter måste vi som ledare våga att arbeta med vårt ledarskap i förhållande till detta, både det inre och yttre ledarskapet. Som vilken idrottsperson som helst så måste även en ledare träna på ledarskap för att bli bra. Blev såld på Simons liknelse med träning på olika sätt. Först påpekar Simon att det allra bästa sättet för att utveckla sitt ledarskap handlar om att filma sig själv och därefter analysera det som sker på filmen. Det han då menar är att jag som ledare kan spela in mig själv och analysera filmen själv och då handlar det om att jag tränar själv i gymmet. Eller så kan jag visa filmen för en kollega och vi kan tillsammans analysera filmen och detta blir som att träna med en kompis. Dock är det allra bästa att ta till en PT på gymmet, dvs att ha någon som ser filmen som har bättre kunskaper gällande ledarskap än vad du själv har och som gör att ni tillsammans kan analysera ditt ledarskapsbeteende och förbättra det. Den sista dimensionen saknar jag personligen påtagligt mycket i min egen ledarskapsutveckling för jag upplever att det är den som jag måste ha för att jag ska ta kliv framåt. Upplever att jag snart har tränat färdigt själv och med en kompis. Jag kommer inte att kunna bygga mer muskler om jag inte får göra det tillsammans med någon som kan detta med träning bättre än jag.
Jag har dock genom egen reflektion och tillsammans med min närmaste kollega, Veronica Önnerfjord, haft och har hela tiden samtal kring ledarskap och organisation. Likaså har jag samtal kring samma saker med min suveräna rektorskollega Linda Magnusson. Utifrån detta har jag tagit delar som jag arbetar med i mitt eget ledarskap, speciellt utifrån de 21 principerna som Simon lyfter i sin bok. För organisationens tydlighet för medarbetarna, där det handlar om hur hela organisationen är byggd, med strukturer, rutiner, arbetssätt, mål och våra olika ställningstaganden inom olika områden återfinns flertalet dokument. Utifrån att jag har ”testkört” vårt organisationsdokument samt vårt SKA-dokument på människor som sökt arbete på förskolan, på våra studenter som kommer eller andra personer som varit intresserade så är jag mycket trygg i att det finns en väldigt tydlig grund som inte återfinns hos många andra. Jag kan verkligen känna att jag arbetat fram en exceptionell hållbar och tydlig organisation!
I denna nya organisation som såg dagens ljus den 2 mars 2020 skall en ny kultur växa fram utifrån vårt organisationsdokument. I denna organisation blandades människor från befintliga förskolor med nyrekryteringar. Olika kulturmattor bars med in i organisationen och genom dialoger om den nya organisationen samlade jag ihop de gamla kulturmattorna och bar ut i containern. De där mattorna har haft en tendens att bäras in igen och jag bär ut dem igen. Efter fler och fler dialoger för att förankra organisationens ryggrad, dvs kulturen så har de allra flesta valt att väva på samma matta men det återstår vissa gamla kulturmattor som skapar ett skav i organisationen. Genom att lyssna på Linus Jonkman i senaste avsnittet av podden #nytttänk försöker jag få samman hur jag på min förskola ska kunna arbeta utifrån hans berättande kring kulturskapande organisationer när jag är en del i en stor politiskt styrd organisation som inte har detta helhetstänkande som en organisation inom den privata sektorn har. Eller i grunden kanske det finns men det blir så många subkulturer inom organisationen eftersom kulturskapandet inom den stora organisationen inte är på agendan. Eller så är grunden i kulturen inom förvaltningen väldigt svag? Finns många tankar och reflektioner kring kulturen på högre nivåer inom kommunen som organisation men låt oss backa tillbaka till min organisation och kulturskapandet där. Som påtalades var det inte mitt val att rekrytera medarbetarna fullt ut när förskolan startade. Det var uppe att söka om tjänsterna men processen för detta hade inte börjat innan jag startade min tjänst och då var det för sent helt enkelt att genomgå den processen. För här landar jag i det som Linus och Per talar om i podden som handlar om ”Hur gör vi när vi rekryterar? med tanke på den kultur som finns på företaget, inom organisationen. Där Linus lyfter användningen av kompetensbaserad rekrytering och för mig handlar det om att tjänsten som förskollärare kan endast examinerade förskollärare få och som barnskötare kan du vara både behörig eller obehörig, även om det senare nu benämns som barnbiträde inom vår kommun. Dock är det ingen skillnad på hur många barnskötare som det får finnas inom en förskola eller hur många barnbiträden det får finnas på varje förskola. De senare finns så extremt många övertaliga inom kommunen att jag får inte ens rekrytera dessa tjänster själv. Utifrån detta blir det sjuhelsikes svårt att vara chef och köra kompetensbaserad rekrytering när det uppifrån beslutats att det endast får finnas 67% förskollärare på respektive förskola samt att de andra kategorierna får jag bara till mig genom övertalighetslistan. Det skapar enligt mig en omöjlighet att rekrytera rätt personer med rätt kompetens som VILL arbeta på förskolan utifrån det valda arbetssättet. För just det sista VILL arbeta på Engelbrekts förskola, ja eftersom jag blev tilldelad medarbetare även behöriga förskollärare när jag skulle starta upp samt en väldigt kort process inför uppstart fanns inte möjligheten att samla alla och faktiskt beskriva det som Linus Jonkman benämner som Culture ad, dvs att kunna beskriva organisationen och det valda arbetssättet så inspirerande att man hoppats att alla skulle vilja hoppa på det tåget eller faktiskt valt att inte hoppa på tåget. Fast visst jag har ägnat mig sedan september 2019 när jag började min anställning att utgå från begreppet Culture ad i mitt organisationsbyggande och visst har medarbetare valt att sluta på grund av att de inte vill vara med på tåget. Jag har hela tiden uppmuntrat detta och varit extremt tydlig med att om man inte vill vara med på tåget är det OK, jag har inga hard feelings, ställer upp som referens eftersom då kommer denna personen att prestera och känna engagemang någon annanstans och jag får möjligheten att få in någon som verkligen vill samma som jag och resterande på förskolan. Även detta beskrevs på en av mina favorit poddar #nytttänk när Robert Kusén berättar att om du är plockare på Tambro men egentligen är en florist så kommer du aldrig bli plockare och då måste du som chef hjälpa denna personen att fatta det. Här skulle jag behöva diskutera med någon klok person ”Vad gör man när personen i sig inte förstår detta?”
Jag har dock utgått från fotbollsplaner och hörnflaggor….och jag är verkligen inte intresserad av fotboll på något vis men det blev en bra metafor. Engelbrekts förskola har sina hörnflaggor som vi alltid har i fokus. Kantlinjerna är våra styrdokument och i målen står jag och min pedagogiska utvecklare och samordnare. Om du vill spela tillsammans med oss så gör vi det på denna spelplan, vi spelar fotboll och du kan inte spela basket eller tillhöra ett annat lag än vårt lag. Det är inte bra för någons arbetsmiljö och det är inte bra för barnen. Jag lyfter ständigt frågan ”Varför är vi här?” och det gäller både varför är jag på denna förskola men även varför är jag i detta yrke. Vad var din drivkraft att välja yrket och har du den drivkraften kvar eller är det dags att söka sig vidare?
Det är här jag brottas med begreppet ”culture eats strategy for breakfast”. När jag vet att det finns några som har svårt att släppa sin gamla kulturmattor och det blir krockar i arbetssätt och tänkande i arbetslagen känner jag att jäklar vad de äter av all struktur och tydlighet som finns i våra dokument. Den liksom försvinner i ett svart hål! Kulturen är så stark! Linus ställde sig frågan kring kultur ”Är denna kulturen något som är gott för människan?”. Det är väl här som jag som rektor svarar nej men säkert kan mötas av ett ja från de som håller i sin kultur. Jag tänker som Linus också var inne på att ledarskapet – både mitt och pedagogernas mot barnen- och kulturen ska få hela organisationen att blomstra och må bra! Just nu skulle jag diagnosticera den som en aningen covid-19 sjuk och som väntar på vaccin….
Man kan tolka detta som att jag är en extremt negativ person som inte är nöjd med någonting. Fast det är allt annat än vad jag är för jag gör det här med en extremt stor passion, som Ingrid lyfte som en extremt viktig del. Jag gör allt av nyfikenhet, utifrån att jag är genuint intresserad och för att det är kul. Livet är för kort för att inte arbeta med passion som drivkraft. Det insåg jag den hårda vägen när mamma dog i januari 2020, 70 år ung! Det är lika kul med människor som jobbigt! Jag föll även helt pladask för Linus hisspitch på podden #nytttänk ”Jag är en kritisk tänkare. En kritisk människa är en sann optimist som tror att allt kan man göra en aningen bättre eller på ett annat sätt.” Helt plötsligt fick jag ord på vad jag är! När jag ger konstruktiv kritik, ifrågasätter, utmanar, påpekar, blandar mig i både den ena och andra processen inom min förvaltning så gör jag det utifrån denna mening. Som sagt ”Det finns inget som inte kan bli bättre. Men för att kunna göra det bättre så måste du själv ha insikt att du eller dina processer måste förändras, och våga förändra dem.”
Utifrån alla kloka människor som jag har fått möjlighet att lyssna på och reflektera kring, skulle bra gärna vilja gå i dialog också med alla dessa, har jag insett att just nu är jag en plockare men den dagen när jag inser att jag mer är en florist är det dags att gå vidare. Den insikten önskar jag att alla skulle ha för då skulle alla kunna nå KASAM inom sina yrken. Fast för tillfället arbetar jag vidare med ledarskap, organisation och kultur för hos mig skall kulturen och strukturen samspela för att skapa en hållbar och tydlig organisation! Med fokus att vi är där för barnen och förskolan är barnens arena!
Nu är det bara små justeringar kvar på föreläsningarna Förskolans och skolans demokratiuppdrag – att skapa en samhällsarena för barnen och Ett normkritiskt arbete med diskrimineringsgrunderna – att vidga innanförskapet.
I mars kommer studenterna på förskollärarprogrammet på högskolan i Halmstad att få lyssna till dessa. För er andra som kanske är intresserade att anlita mig för en utvecklingsdag, husmöte eller liknande så är innehållet detta.
Förskolans och skolans demokratiuppdrag innehåller vad våra styrdokument påtalar kring detta, vad Barnkonventionens del är i detta uppdrag men också hur hela skolsystemet både ska arbeta med det och att detta oavsett förskola och skola kan ske utifrån Reggio Emilia filosofin. Att problematisera de skilda skolformernas sätt att arbeta med detta uppdrag.
Ett normkritiskt arbete med diskrimineringsgrunderna – att vidga innanförskapet handlar om att värdegrundsarbetet handlar inte om ”Bra kompis” utan är ett komplext område som som vilket annat ämne som helst skall arbetas med fast I ALLT. Likväl vikten av att pedagogerna har en kunskap i ämnet, verkligen en kunskap….men finns det?
Andra föreläsningar som jag erbjuder kan ni alltid ta del av under fliken Caroline Wiking men ni kan även läsa det här just nu:
Organisation och ledarskap i förskolan utifrån rektors roll – att skapa en tydlig, hållbar och effektiv organisation
HUR kan man som rektor skapa en förskola som möter dagens förutsättningar? HUR tar man som rektor rodret för att köra skeppet framåt tillsammans med medarbetarna utan att tumma på rektors ansvar i detta arbete? VAD krävs för att bygga en organisation från grunden?
Att förstå hur vetenskapliga teorier påverkar vår undervisningspraktik
innehåll om vår historia inom förskolan, ”varför är vi här?” kopplat till våra olika professioner inom förskolan. Val av vetenskapliga teorier och hur deras roll spelar roll för undervisningen. Följt av dialogforum med frågeställningar som utgår från våra styrdokument.
Förskolans demokratiuppdrag- att skapa en samhällsarena för barnen.
innehåll kring demokratiuppdraget, Barnkonventionen med en grund för detta arbete utifrån Reggio Emilia filosofin. Föreläsning som tar ca 2 h med flertalet bikupor som med fördel kan användas som utgångspunkt i längre dialoger. Workshops/dialogforum kopplat till Barnkonventionen, värdegrunden, delaktighet/inflytande, mångfald kan kopplas på beroende på hur ni tänker arbeta vidare med det.
Att arbeta med diskrimineringsgrunderna
innehåll kring att få arbetet med värdegrunden att lyfta från ”bra kompis” till ett aktivt ”bråkande” med samhällets normer för att utöka innanförskapet i samhället.
Adekvat digital kompetens och digitala verktyg i undervisningen
innehåll om vad det innebär att arbeta med adekvat digital kompetens i förskolan. Workshops kan kopplas på för att skapa en helhet. Där pedagogerna får möjlighet att arbeta med de vanligaste digitala verktygen i förskolan för att erhålla större kunskap kring dem.
Jag ser det som en förmån att nu får dela med mig mina tankar, idéer och reflektioner med många människor i min omvärld.
I dagens läge får det digitala fungera istället för IRL men med en förhoppning om att jag snart kan göra både och. Vid intresse av flera olika individer kan jag planera för att ge någon av föreläsningarna en kväll. Skicka gärna mejl till mig via carolinewiking@hotmail.com eller ett messenger via min FB sida Lärande mötesplats/Caroline Wiking så ser jag om och för vilken/vilka föreläsningar det finns intresse.
Tror ingen av de som är i min närhet blir förvånad när jag uttrycker mig med konstruktiv kritik mot skolans fyrkantighet….eller?! Min metafor till det hela är att inom många förskolor, men definitivt min som är Engelbrekts förskola, är att vi låter barnen vara runda och studsiga bollar som får studsa hit och dit, får nyfiket utforska , undersöka och möjligheter till att lära sig på många olika sätt. Deras röster är lika mycket värda som vem som helst, de vet att de är värda att lyssnas på och att det som de säger tas med i undervisningen. De får vara delaktiga i sina egna lärprocesser. Förskolan är barnens arena! Vad händer sedan i skolan? De här runda och studsiga bollarna skall formpressas in i ett fyrkantigt hål, för här är det likriktigt som gäller och barnens röster skall inte höras som enskilda individer utan deras röster skall egentligen tystas till förmån för att alla skall lyssna på en i klassrummet – läraren. Fyrkanter är det som skolan vill skapa, men sedan finns det de där barnen – inklusive mina egna- som vägrar vara fyrkanter. Vad händer med dem? Jo, de blir de där ”jobbiga” barnen som utmanar, ifrågasätter och hittar på saker som är mycket roligare än att höra på en lärare som ”mässar”. Ja, ”mässar” var exakt en av mina söners orda. ”Mamma, läraren står bara där framme och mässar från sin powerpoint i mer än 40 minuter och sedan ska vi bara arbeta i den tråkiga boken resterande lektion.” Är det detta vad vi vill erbjuda våra barn i 10 år i grundskolan? Sedan har vi de där barnen, som jag själv som tryckte in mig i den fyrkantiga hålet för att det var enklast i skolan och man fick bra betyg i högstadiet genom att vara en fyrkant. Men någonstans i tonåren blev fyrkanten ibland en boll som började ifrågasätta varför vi skulle göra på ett visst sätt och varför betygen sattes som de gjorde utan en bra förklaring, men snabbt var man tillbaka till en fyrkant igen för att få det högsta betyget. Sedan blev man typ 20 år och man hade slutat skolan. Jag insåg att ”jag kan vara en boll igen!” Jag kan få lov att vara den personen som jag vill vara! Tänk att i 10 +3 år var jag någon annan som bara skulle passa in i ett system. Hade saker och ting ändrats sedan mitten av nittiotalet när en annan slutade skolan så hade ingen mer än jag varit glad….men det har inte ändrats i skolan.
”Får ni aldrig vara med och bestämma kring hur ni ska lära er saker?” ”Mamma, lärarna lyssnar aldrig på oss eller frågar hur vi vill ha det. De bestämmer och kör alltid på samma saker.” Och det hemskaste i detta är att när jag lyfter detta till barnens rektor så håller hen med och medger att det inte skett någon större förändring sedan mitten av nittiotalet. Min spontana tanke där och då är – ”Och vad är du för rektor som godtar detta och bara förvaltar en skola utan att utveckla skolan och leda arbetet???” Det är svårt som mamma att motivera barnet att det är 1½ år kvar i grundskolan. Andra sonens kommentar när han börjat på gymnasiet och jag får hem en glad son på dagarna- ”Mamma, här är lärarna inte lika bittra, de lyssnar och man kan skoja med dem”.
Podden Förskolans senaste avsnitt har fokus i sitt avsnitt ”Detta kan skolan lära av förskolan” och jag inser att jag är inte unik i mina tankar kring vad skolan kan lära av förskolan. De på samma sätt som jag anser att det inte har hänt så mycket inom skolan sedan vi själva gick, att skolans syn på kunskap handlar om förmedling medan det för mig handlar om att barnen skall erövra kunskaper. Det gör vi på förskolan genom att vi spinner vidare på barnens tankar, frågor, intressen osv. Medan skolan har EN metod att angripa kunskapen på som är given från början och inte släpper in barnen i någon process utan det är viktigt att följa från A till Ö på linjen mot målet. Skolan styckar upp alla stora områden i ämnen och alla skall göra nästan samma saker samtidigt. Kunskapen är enligt de i avsnittet och mig själv inte statiskt utan det är dynamiskt och flytande. Kunskap i sig inrymmer mer än bara ”därför” lyfter man i poddavsnittet. Kunskaper är till för att förstå ”därför” men också för att få nya frågor och gå vidare med kunskaperna. I förskolan arbetar många av oss processinriktat, tar in barnens tankar, frågor och de har delaktighet och inflytande i undervisningen. ”Hur skulle ni vilja att vi arbetar med Gustav Vasa?” Kan en sådan fråga vara så svår att ställa till barnen i skolan och gemensamt bestämma HUR detta ämnesområde skall angripas och samtidigt arbeta ämnesövergripande? Det handlar inte om att negligera att skolan har bestämda kunskapsmål utan det handlar om att möjliggöra för barnen att vara delaktiga och ha inflytande över HUR:et.
Varför kan inte skolan arbeta processinriktat? Kunskapsmål eller strävansmål är för mig inte det som är skillnad i arbetssätten som finns idag. Förskolan har på 30 år utvecklats enormt mycket från att luta sig mot Piaget, Eriksson och tillhörande metoder där det individuella barnet var i fokus och bedömdes till att flyta över i ett relationellt samspel mellan barn och pedagoger, mellan barn och barn samt mellan barn och lärmiljön. Där Vygotsky blev en av de stora att luta sig mot. Nu talar jag inte för alla förskolor i Sverige, det är jag fullt medveten om, eftersom min förskola (liksom många andra) valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin. Vi tar våra styrdokument som Skollagen och Lpfö18, applicerar Reggio Emilia filosofin på detta för att skapa en förskola som är barnens arena. ”Det är väl också en metod” säger någon. Det är en pedagogisk filosofi, grundad i en barnsyn och kunskapssyn där demokrati, samhället, rummet, materialet och estetiken är centrala element
Den är också förankrad i en djup respekt för barnet och en övertygelse om att alla barn är födda intelligenta, med en stark drivkraft att utforska världen. I Reggio Emilia har man en stark tilltro på människans möjligheter och lägger stor vikt vid solidaritet och samarbete.
Den pedagogiska grundsynen bygger på att enskilda individer – tillsammans med andra- konstruerar sin egen kultur och sin egen kunskap. Jag har under mer än 10 års tid fått djupare och djupare kunskap kring Reggio Emilia filosofin. Jag har arbetat med den själv som pedagog där jag har brottats och slitit mitt hår många gånger under åren för att införliva filosofin och förhållningssättet i min ryggrad. Det är en komplex värld att lära sig om, alltifrån miljö, material, projektarbete, pedagogisk dokumentation, demokrati, rummet som en tredje pedagog, agentskap, lyssnande och hörstyrka mm. Det har tagit mig tid att ta till mig allt inom Reggio Emilia och jag känner mig allt annat än klar, men det som jag är på det klara med är att detta är det förhållningssätt som jag vill ska genomsyra och bygga grunden i min organisation. Det är självklart att bygga en hel organisation på demokratibegreppet. För mig är det lika självklart som att andas. Att få bli lyssnad på, att få bli hörd och att det man säger tas på allvar är A och O för en demokratisk mötesplats. Barnen – och de vuxna- måste få uppleva demokrati på riktigt. Gunilla Dahlberg och Harald Göthson beskriver detta på ett ypperligt sätt i boken Exemplet Reggio Emilia:
I en skola för alla är det inte det viktigaste att undervisa barnen i samarbete och demokrati. I första hand organiseras lärandet och behandlas så att barnen så att demokratins värden respekteras och fördjupas, genom att barnen erfar demokratins värden. (Dahlberg & Göthson, 2005, sid.102)
Det är faktiskt här som jag själv står fast i att mina åsikter vad som skiljer förskolan mot skolan. Vi på min förskola/jag arbetar med att förskolan är barnens arena där barnen får vara I en demokrati. Där de har inflytande och är delaktiga i sina egna lärprocesser. Där deras röst är lika mycket värd som någon annans. Medan i skolan får barnen lära sig OM en demokrati, men de får inte vara delaktiga i HUR en demokrati faktiskt är uppbyggd. Att lära sig lyssna på andra som har andra åsikter än en själv, att det inte handlar om att man skall få sin vilja igenom, att man bara ska få göra som man själv vill utan att man faktiskt har väldigt mycket skyldigheter också i en demokrati.
Hur kan det komma sig att två läroplaner – Lpfö18 och Lgr11 har så lika skrivelser när det gäller att dessa båda utbildningar skall vila på demokratins grund men så skilda arbetssätt? Vad kan vi läsa kring detta i dessa styrdokument?
”Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Lpfö18)
”Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.” (Lgr11)
”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen.! (Lpfö18)
”Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. Därför är alla som verkar i förskolan viktiga som förebilder.” (Lpfö18)
”Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan. Det är inte minst viktigt som underlag för den enskildes val i skolan.” (Lgr11)
”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (Lgr11)
Att vara I en demokrati!
Att skapa en förskola – och SKOLA- som bygger på demokrati och delaktighet handlar inte om att alla får göra som de själva vill utan om att ge utrymme för att tänka fritt och respektera allas åsikter. Det handlar om att hitta nya sätt att tänka, utveckla nya arbetsformer som stödjer barnens och ELEVERNAS utveckling av demokratiska förmågor som är bärande i ett längre tidsperspektiv. Barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och rätten till delaktighet och medbestämmande är en av barnkonventionens grundprinciper. Jag vill starkt påpeka att detta arbetssätt är ett arbetssätt för skolan också men utifrån den kulturella kontexten i skolan har de en väldigt lång process att övergå till att arbeta med gruppens lärande samtidigt som individens lärande. Det handlar om att skapa ämnesövergripande arbetsformer. Det handlar om vikten av att se att det enskilda ämnet är bara en del och bör ingå i ett sammanhang med andra ämnen för att skapa en lärande grund för både barn och elever. Det handlar om att skapa delaktighet och inflytande för barnen i sina egna lärprocesser.
”Vi tror inte att skolor och förskolor är nödvändiga i sig.Vi tror på nödvändigheten av ett nytt globalt och demokratiskt medborgarskap – skolor och förskolor är bara verktyg för detta.” (Carla Rinaldi i antologin Om värden och omvärlden 2014)
Jag får oftast många reaktioner från lärare i skolan och de som arbetar som rektorer i skolan som hävdar med det bestämdaste att SÅ ARBETAR VI INTE I SKOLAN men sedan faller det ganska platt för ingen förklarar HUR de då arbetar med att låta barnen vara I en demokrati där deras röster får höras, där de får vara en del i sina lärprocesser och vara med och besluta kring HUR:et utifrån kunskapsmålen. Jag lyfter att jag gärna hör från skolor som arbetar utifrån det som faktiskt står inom demokratiuppdraget i Lgr11. Från min vinkel så anser jag att skolan inte uppfyller detta uppdrag! Om vi inom förskola och skola skall låta lärandet vara livslångt och barnen med glädje skall vilja lära sig så måste vi ju lyssna till HUR barnen vill lära sig och enligt mig gör i alla fall min förskola det (och mååånga fler) men inte skolan (kom gärna med motsatsen, skulle vara underbart att höra!).
Jag är helt övertygad om att förskolan kan vara ett parallellsamhälle till det ”riktiga” samhället. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett stort område. Biesta (2006) lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Förskolan har som institution en stor potential att vara en plats för aktiv samhällsmedverkan medan man lever i den, oavsett om man är barn eller vuxen. Samhället skapas här och nu, i den tiden vi lever i – och i en genuin demokrati borde vi alla oavsett ålder vara inbjudna att delta. För att nå dit behöver vi ställa oss frågor som har ett vidare fokus än enbart vara inriktade på barns individuella utveckling och lärande. Vad är det för förskola vi tror att såväl barnen som samhället som helhet behöver, idag lika väl som i framtiden? Och hur kan vi skapa våra förskolors identiteter utifrån detta?
Min uppfattning är att många förskolor -och skolor hamnar här också- arbetar för att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig vad:et (teorin), inte hur:et (praktiken). Att förskolor hamnar här tror jag beror på att de inte aktivt har valt att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin utan en annan inriktning eller inte tolkar demokratiuppdraget som att barnen skall vara I en demokrati. Enligt mig är det lätt att hamna på att barnen ska lära om demokrati, inte att de får befinna sig i en demokratisk arena på förskolan. Jag har själv genom min yrkeskarriär gått från vad till hur i demokratiarbetet, fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt. För hur ska jag annars kunna leda Engelbrekts förskola mot vår mission – att förskolan skall vara barnens arena?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!
Vad är då hur:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Som förskola kan du välja att utbilda genom demokrati. När en förskola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter förskolan har, och på förskolans lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom hur barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lillmöten, lyssnande och ha en stark hörstyrka tillsammans med barnen som vi på Engelbrekts förskola aktivt kan arbeta med hur:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du är demokrati!
Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:
Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.
Sex år har förflutit sedan min magisterexamen med rubriken Den tredje pedagogen i Reggio Emilia inspirerade förskolor – en genuskritisk granskning av lärmiljöerna och nu möter dessa tankar Nina Odegards tankar i boken Återbruk som kreativ kraft. Mina tankar från 2014 om att lärmiljöerna inom Reggio Emilia pedagogiken utgår från barnen, från individen och hundraspråkligheten samt begreppen som individen, barnet och det kompetenta barnet sett ur ett genusperspektiv möter Ninas tankar om återbruksmaterial, demokratiska värden och icke-diskriminering. Våra teoretiska ingångar sammansmälter till att utgå från postmodernismen, närmare bestämt det poststrukturella och feministisk poststrukturalism. Skillnaden mellan poststrukturalism och den feministiska poststrukturalismen är att hos perspektivet med feminism utmanar man könsbegreppet och dess kategorisering av två olika kön samt den makt som följer med respektive kön. Det som detta perspektiv vill är att ifrågasätta antagandet om att det inom varje människa finns en kärna som är manligt eller kvinnligt. Istället vill det säga att vi är inte på något särskilt sätt utan vi blir på många olika sätt i olika situationer. Det finns två begrepp inom detta som är av central betydelse och det är dekonstruktion och diskurser. I begreppet dekonstruktion ligger att vi plockar isär olika uppfattningar, förhållningssätt och lyfter in olika perspektiv. En diskurs är något som styr över vad som är möjligt att göra, tänka och vara i en viss situation eller sammanhang.
Det jag i min magisteruppsats bland annat såg gällande lärmiljöerna var att det framträder tydliga pojk- och flickdiskurser men likväl framträder en Reggiodiskurs där föregående diskurser gömmer sig. Lärmiljöerna har skapats utifrån Reggiodiskursen som bygger på barnens delaktighet och inflytande, projektets fokus och barnens intressen. Glasögonen för kön har pedagogerna inte använt sig av och inom Reggiodiskursen gömmer sig även begreppet könsneutralt. Ett begrepp som är allt annat än neutralt utan höjer i grunden den manliga diskursen i samhället. I min undersökning i magisteruppsatsen ingick även att ta reda på pedagogernas kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet, vilket påvisade en kunskapslucka. Denna kunskapslucka kan jag 2020 säga fortfarande existerar utifrån undersökningar kring detta på min nuvarande förskola. Kan den könsneutrala diskursen vara den som framträder omedvetet i lärmiljöerna när pedagogerna möblerar och fyller med material oavsett om det enligt pedagogerna är med utgångspunkt i Reggio Emilia pedagogiken som de hämtar sina tankar och ställningstaganden? Kan det vara så att dikotomin manligt respektive kvinnligt skapas, där den manliga normen är den som väger tyngst och används?
Barnen samspelar med miljön och materialen, den tredje pedagogen blir en performativ agent – något som talar om vad barnet ska göra. När jag läser samma rader i Ninas bok sätter detta igång många tankar kring vår gemensamma utgångspunkt i den teoretiska delen. Genom att materialet har en agentskap så undervisar materialet barnen samtidigt som det pratar med barnet och kommer med tillägg. Barnen och materialen agerar tillsammans, här återfinner vi den tredje pedagogen. Materialen i lärmiljöerna som jag observerade var tydligt indelade i olika rum i rummen där det fanns bygg- och konstruktion, ateljéer, hemvrå och en lugnare vrå. Det fanns traditionellt material som är färdigt och inte kan bli så mycket mer än vad det är från början men också en hel del material som vi som Nina kan hänvisa till som återbruksmaterial. När min analys nu får sammansmälta med Ninas tankar i boken som kommer från hennes egen masteruppsats får jag en helt ny ingång att läsa min uppsats på. En ny analys av det som jag gjorde för sex år sedan börjar att formas. För när jag i min analys av en av förskolornas miljö och material finner att när det inte är ett förutbestämt och färdigt material i miljöerna så leker, utforskar och undersöker barnen på ett helt annat sätt. De använder sin fantasi och samspelar med sina kompisar på ett helt annat sätt än där miljöerna är mer uppdelade och där det finns mycket mer färdigt och traditionellt material. Att då plocka upp Ninas tråd kring återbruksmaterial blir en kittlande känsla och en ny vinkel på mitt eget arbete. Ninas fokus handlar om återbruksmaterial som en kreativ kraft. Nina beskriver att ända sedan Fredrich Fröbel och senare Maria Montessoris tid har man sett materialitet i samband med kroppen och sinnena, både i form av hur man inreder förskolans rum och vilken sorts material barn erbjuds i förskolan. Fröbel och Montessori ansåg att planering och anpassning av materialet var viktigt i arbetet med att ”utbilda” de yngsta, och att materialet i sig kunde ”undervisa”. Den tankegången är ju som sagt en stor del av just Reggio Emilia-miljön. Denna medvetenhet om materialitet har alltså med växlande intensitet varit närvarande under lång tid inom förskolefältet. Dock måste vi påminna oss att Fröbel och Montessori såg på materialet som ett verktyg eller medel medan det inom Reggio Emilia filosofin handlar om agentskap.
Både jag och Nina påtalar samma ögonöppnare som vi haft och hon heter Elisabeth Nordin Hultman. Det handlar just om hennes forskning om pedagogiska miljöer och barns subjektskapande från 2004. För oss båda får jag väl säga efter att ha läst boken så var det där som vi båda insåg vikten av rummens och materialens betydelse samt de olika diskurser som förskolan är styrd av. Elisabeth hänvisade till att diskurserna om förskolan som det ställföreträdande hemmet eller förskolan som komplement till hemmet. Det är viktigt att se vilka diskurser som vi är styrda av och se både de möjligheter och begränsningar som uppenbarar sig i detta. Barnet blir till i olika relationer, där också rum, material och aktiviteter är en del av barnets subjektskapande. Barnet skapas genom andra och genom materialen, och genom de olika berättelserna som berättas om barnet i olika sammanhang. Nina kommer med detta in på hur barnen blir i olika sammanhang, hon ger klockrena exempel som jag möter i förskolan hela tiden. Här handlar det om att sätta etiketter på barnen och att fokus utgår från de vuxna, de vuxna definierar barnets styrkor och svagheter. Allt detta sker utan att observera och sätta allt i relation till det materiella. Det materiella med sin egen agentskap bidrar till att bestämma vem jag kan och får bli i en situation. Det bestämmer om jag får och kan vara kompetent, social, samarbetsvillig, problematisk, fokuserad, avvikande osv.
Hur skulle det vara om det materiella och rummets egenskaper verkligen blev erkänt som en icke-mänsklig påverkans faktor inom förskolan? För mig är det av yttersta vikt när vi arbetar med den nya organisationen på Engelbrekts förskola att vi arbetar med att vi och barnen INTRA-agerar med det materiella och rummen. Jag som rektor reflekterar genom att läsa denna boken och mitt eget arbete att för att kunna arbeta med dimensionen agentskap och intra-agera när det gäller rum och material måste flera av pedagogerna lämna våga lämna den utvecklingspsykologiska grunden som de bär på och som påverkar hela arbetet oavsett om de faktiskt själva inte ser detta. Det blev väldigt påtagligt för mig själv just idag när jag tar till mig av Ninas bok kring åldersdiskurser men också att vi under en lång tid lutade oss mot Piaget och Erikssons stadieteorier. När vi verkligen släpper denna grunden och möjliggör för barnen bli och inte ser på dem som är, då kan vi på riktigt närma oss en miljö med material som låter barnen bli gränsöverskridande. Där barnen skall möta material som är icke-diskriminerande och där dikotomin manligt respektive kvinnligt inte existerar.
Från Återbruk som kreativ kraft av Nina Odegard
Det är just att Nina kopplar återbruksmaterial som en väg att arbeta med många egenskaper som kan bidra till att stärka förskolans värden, som bland annat allas lika värde som verkligen gör att jag tänker kring hur arbetet på min förskola skulle kunna te sig om jag sammanför arbetet utifrån diskrimineringsgrunderna, det normkritiska arbetet med arbetet kring återbruksmaterial. Fast med ett helt annat fokus än vad jag haft innan kring arbetet med återbruksmaterial. Då har mitt fokus legat på att vi gör detta utifrån en miljömedvetenhet. Att vi ser vårt återbruk som en del i den hållbara utvecklingen, att vi ska ta vara på behoven hos människor som lever idag, utan att förstöra framtida generationers möjlighet att täcka sina behov. Nina lyfter mina ögon till att arbetet med återbruksmaterial kan bli en stark kraft som ett likvärdigt/icke-diskriminerande material. Jag känner att med den blicken hade mina analyser i min magisteruppsats nog tagit en annan väg, då hade jag mer vänt blicken på materialen som fanns i respektive miljö och analyserat detta. Jag valde att använda kategorierna flicka och pojke och visade hur dessa diskurser är varandras motpoler främst genom hur det är organiserat i lärmiljöerna. Det fanns en mångfald av både pojk- och flickdiskurser på de avdelningarna som jag observerade, dock insåg pedagogerna inte detta eftersom det fanns en bristande kunskap inom det genusvetenskapliga ämnet hos pedagogerna. Nina lyfter att pedagogerna som hon uppmärksammade i sin master också könade materialet omedvetet. Hon kunde se detta genom sin dekonstruktiva blick att pedagogerna delade upp materialen i motsatspar manligt respektive kvinnligt, i dikotomier. Hennes slutsatser kring detta sammanstrålar kring mina egna och det handlar om att förskolan har en hel del kvar att när det gäller pedagogernas kunskap och medvetenhet om jämställdhetsarbete, genusarbete, diskrimineringsgrunderna och allas lika värde. För finns det en mångfald av återbruksmaterial, i olika storlekar, färger, former och komplexitet samtidigt som vi skapar en medvetenhet kring användningen av detta material oberoende av pedagogernas eget förgivettaganden så har vi stora möjligheter att utmana samhällets diskurser kring manligt och kvinnligt.
För mig har helt plötsligt arbetet med återbruksmaterial fått en betydligt större arena och syfte, även om min första arena och syfte utifrån hållbar utveckling inte var dålig så ser jag nu hur jag kan möjliggöra så mycket mer för barnen med den vidgade arenan och syftet. Jag ser hur arbetet med återbruksmaterial faller in i alla grundpelarna- demokratiska mötesplatserna, estetiska lärprocesserna, projekterande arbetssättet och givetvis då det jag utgått ifrån den tredje pedagogen.
”Som vuxna har vi ansvar för att det finns generöst med utrymme för kreativa uttryck och gott material utan färdiga definierade svar. Material som väntar på att bli utforskade, som inbjuder till närhet mellan barn och vuxna, lek och humor. Att utveckla en förmåga att se sig själv i ett globalt sammanhang och känna ett gemensamt ansvar för att ta vara på jorden är, ….ett viktigt perspektiv i ett pedagogiskt arbete. Att uppmuntra barn att tänka utifrån olika synvinklar, samtidigt som det finns utrymme för att tänka och handla på olika överraskande och kreativa sätt, blir viktiga ingångar i det pedagogiska arbetet och att förstärka barnens framtidshopp. Återbruksmaterialens kreativa kraft kan visa sig vara en kraftfull ingång till sådana projekt. Genom att lyssna in barns åsikter, frågor och utforskande, lära av barnens öppna och lekfulla sätt att förhålla sig och vara i dialog med natur och miljö, förstärker vi barn och vuxna som kooperativa medskapare av kunskap och kultur. På så sätt kan byggandet av framtidsoptimism också bli ett demokratiskt projekt.” (sid.44)
Under flera år, ja egentligen under alla år som förskollärare också men kanske mer nu som rektor har jag funderat på detta med den upplevda stressen. Nu handlar det i arbetsmiljöfrågor mestadels om den upplevda stressen, för några år sedan var det buller och några år innan det var det rygg och nacke osv. Mest påtagligt blev det när debatten i media ökade och ökade kring detta med ”rätt förutsättningar”. Yrkesverksamma vill ha mer och mer, av vad? Jo, mer och mer tid. Blir det bättre med bara mer tid? Det är en sak jag bär med mig från min chef Diana Danielsson. Hon gav oss alltid mer tid vid behov MEN hon bad oss också att innan vi kunde få mer tid var vi tvungna att strukturera den tiden vi hade. Att vi gjorde det som vi skulle på den tid vi hade. Att vi var fokuserade på våra uppgifter och inget annat. Var vi alltid det? Var mina kollegor i de andra arbetslaget detta? Är man det i arbetslagen idag? Svaret är NEJ på både frågan om vi nyttjade tiden som vi alltid skulle och på om arbetslagen nyttjar den tiden som finns som sig bör. Hur mycket bottnar den upplevda stressen i personens förmåga att systematiskt strukturera den tiden som finns till sitt förfogande? För det är här vi måste börja innan vi ställer oss på barrikaderna och skriker om att förskolan saknar rätt förutsättningar! Det är detta som enligt mig är den rosa elefanten som alla skriker om men ingen vill egentligen syna sig själv i sömmarna utan det är någon annan som skall fixa till detta. Elefanten får springa rundor men ingen vågar att samtala kring den. Så sagt och gjort tog jag mitt i en pandemi tag i denna förbaskade rosa elefants öron och tillsammans med mina fackliga ombud och ledningsgruppen satte vi oss och samtalade kring detta ämne.
Vad resulterade det i? Jo, det blev en väldigt omfattande enkät i ämnet ”upplevd stress utifrån rätt förutsättningar”. Detta för att vi skulle skapa oss ett underlag för hur det verkligen låg till. Att påpeka är att vi även är mitt upp i att skapa en ny förskola sedan mars 2020 med ett helt nytt arbetssätt för pedagogerna. Vi tänkte att med denna enkäten kommer vi få ett bra underlag att arbeta med den upplevda stressen oavsett om det kommer fram beror på en ny organisation eller om det finns saker som legat och grott länge. Vi planerade in att alla medarbetare skulle få svara på denna på arbetstid samt att de skulle få en kortare introduktion till det hela. Hela arbetsmiljöarbetet grundar sig på KASAM.
Det är viktigt att arbetsplatsen jobbar med KASAM som en hälsofrämjande friskfaktor. Till exempel genom att skapa tydliga strukturer som skapar begriplighet, se till att det finns resurser som gör situationen hanterbar och se till att det finns en meningsfullhet i arbetsuppgifterna så att de utmaningar och stressituationer man ställs inför känns värda ens engagemang. Med rätt förhållningssätt går det att stärka alla människor i organisationen.
Där i finns tre viktiga bitar i KASAM är Meningsfullhet, Begriplighet och Hanterbarhet.
Känsla av sammanhang är ett grundfundament i den salutogena teorin. Det finns mycket man kan göra på arbetsplatsen för att stärka medarbetarnas känsla av sammanhang.
KASAM
Vad menas med ett salutogent perspektiv? Begreppet salutogenes myntades av Antonovsky och betyder kortfattat – hälsans ursprung. Grunden i detta tänkande utgår från vad det är som gör att vi bibehåller hälsan eller till och med kan förbättra den. Utifrån sin forskning fann Antonovsky att människor som hade en god förmåga inom nedanstående områden klarade påfrestningarna bättre än de som hade lägre grad av förmåga:
Meningsfullhet
Detta begrepp innebär att kunna sätta frågan i ett större sammanhang men också hur viktig den är för människan personligen. ”Varför är vi här?” ”Varför gör jag detta arbete?” Är det för att utbilda och undervisa de yngsta barnen eller är jag här för att ”passa barn”? Vi är antagligen här på förskolan för att vi vill utbilda och undervisa de yngsta barnen och skapa en bra grund för dem att ta sig an resten av skolsystemet och livet. Upplever en kollega att det inte är meningsfullt bör hen verkligen söka sig vidare till ett annat yrke. Att inte vilja vara på arbetet för att det inte känns meningsfullt skapar en stress, negativitet och denna sprids till resten av kollegiet som i sin tur kan må dåligt. Grundläggande i begreppet meningsfullhet är att vi som människor befinner oss i ett sammanhang som är viktig för oss och betyder något för oss.
Begriplighet
Detta begrepp handlar om jag anser att arbetat som jag utför är begripligt. Förstår jag varför jag ska arbeta på detta sätt? Har jag koll på läget? Finns det tydlig vision och mål? Finns det ett tydligt arbetssätt? Fast allra viktigast i detta är om jag anser att jag vill arbeta utifrån dessa premisser? Finns inte tydligheten så kan den skapa en stress som går ut över måendet och prestationen men likväl sker samma sak när jag som individ inte vill arbeta utifrån den grund som finns på förskolan. Ansvaret är då hos individen att söka nya utmaningar eftersom då samklangar min egen tanke inte med förskolans. Svårigheter i Halmstads kommun där jag arbetar som rektor är när individen i fråga är anställd som barnskötare och i princip livegen eftersom hen inte kan söka sig vidare till en annan förskola. Detta skapar ett arbetsmiljöproblem för både individen, rektor, organisationen och huvudman. Ett arbetsmiljöproblem som skulle kunna försvinna om det fanns möjlighet att förflytta en barnskötare till en annan förskola.
Hanterbarhet
Under detta begrepp hamnar Krav och Förutsättningar samt att människan har rätt strategier att möta olika situationer, händelser och arbetsuppgifter. Är det balans mellan dessa två? En balans mellan dessa skapar ett optimalt arbetsklimat för alla anställda inom en organisation. Vad är ”rätt” förutsättningar inom organisationen förskola? Inom detta begrepp finns det mycket tyckande och tänkande från rektor, från medarbetare och från fackliga förbund, men VAD är ”rätt” förutsättningar och vad är att nyttja tiden på rätt sätt för att få maximal effekt av det man gör? Att göra mindre men rätt saker på ett systematiskt sätt under arbetsåret för att uppnå maximal effekt på det man gör är devisen för mig.
Resultatet av enkäten analyserades av mig grundligt och de fackliga ombuden tog också del av resultatet och kunde göra sina analyser. Tillsammans med en organisationsutvecklare på vår företagshälsovård Pe3 analyserade vi sedan vidare resultatet.
Helhetsbilden? Ja, jag måste faktiskt säga att rösterna är starkare i denna fråga än kanske vad verkligheten faktiskt säger om resultatet. Med det menar jag att det finns en bättre bild av den upplevda stressen utifrån förutsättningarna i vardagen hos pedagogerna. För det som jag hör på barrikaderna blir inte lika påtagligt i vardagen på förskolan, i alla fall inte min förskola, och för mig blir det ett positivare underlag att arbeta med. För jag skulle säga att hälften av svaren återfinns på den ena halvan medan de andra svaren återfinns på den andra.
Nu kanske ni undrar vad det var för karaktär på dessa frågor. Alla frågor berörde dimensionerna ovan från KASAM. Anser man inte ens att det är Meningsfullt att arbeta på förskolan har man inte mycket på att bygga vidare på vare sig för personen i fråga eller jag som rektor. Begriplighet handlar mycket om det finns en tydlig organisation på förskolan och om man som anställd anser att man vill arbeta utifrån tagna beslut kring organisationen. Sedan kommer vi till just den rosa elefanten…..Hanterbarhet – om krav och förutsättningar.
Vad blev då det sammanfattande resultatet av arbetsmiljöenkäten på förskolan?
En del handlar om att hälften av pedagogerna tycker både att tiden räcker till för uppdraget, de kan strukturera sin tid över läsåret, de vet när saker ska göras, de följer tagna beslut kring mötesstrukturer, de dokumenterar undervisningen med barnen, tar med barnen i en del av arbetet och lämnar det som behövs göras individuellt till just den individuella tiden medan den andra halvan upplever tvärtom är enklast att säga. Här hämtar vi kraften att skapa en möjlighet för de pedagoger som upplever det tillräckligt att kunna delge sina kollegor HUR de gör rent praktiskt i vardagen. Till detta kommer också en lathund över året för att påvisa HUR tiden skall fördelas samt en prioriteringslista när det kärvar extra på förskolan. En del i detta om TIDEN handlar för vår del om en kunskapsbrist kring det nya arbetssättet och alla nya dokument. Denna delen arbetar vi hela tiden strukturerat med och jag som rektor har en tydlig projektplan för detta arbetet med analys och utvärdering både löpande och mer djupgående en gång per år för att kunna sätta in rätt strategier för det fortsatta arbetet med organisationsbyggandet.
Bemötande, förhållningssätt och professionellt pedagogiskt ledarskap är ett område som vi måste borra djupare i under ett kommande APT. Vi måste gå tillbaka till de beslut vi har tagit i dessa ämnen som rör bemötande och förhållningssätt. Vad gick vi i dialog om och bestämde för ett år sedan? Varför upplever några kollegor att det inte följs? Hur kommer det sig att några upplever en kränkande behandling av kollegor? Vi måste gå i dialog kring frågorna – ”varför har vi våra riktlinjer, rutiner, strukturer och tagna beslut?”, ”vad får det för konsekvenser om jag inte följer våra riktlinjer, rutiner, strukturer och tagna beslut? Vad får det för konsekvenser för mina kollegor? Vad får det för konsekvenser för barnen? Vad får det för konsekvenser för arbetslaget? Vad får det för konsekvenser för förskolan?” Som organisationsutvecklaren avslutade med att säga, ”alla som kommer till sin arbetsplats borde säga till sig själva när de kliver in på förskolan att idag ska jag vara professionell!” Vi ska även stärka pedagogerna i sina respektive professioner genom att ha ett barnskötarforum och ett förskollärarforum en gång/månad. Här ska pedagogerna läsa varsin bok ”Barnskötare” för barnskötarna och ”Professionell i förskolan” för förskollärarna. Sedan skall allt bottna i våra styrdokument Skollagen och Lpfö18. Vad ska en förskollärare göra? Vad skall arbetslaget där barnskötare och barnbiträden ingår? Det här har vi också gått i dialog kring men min upplevelse är att båda professionerna brottas med sina uppdrag. Jag kan uppleva att de obehöriga barnbiträden brottas med en kunskapsbrist medan förskollärarna brottas med att våga ta taktpinnen och ansvara och leda. Syftet med att arbeta med detta är att vi ska komma närmare det Blossing (2008) och Hargreaves (1998) benämner som den samspelande och professionella förskolan.
”Prata om stress”, vad menar jag med detta? Organisationsutvecklaren påtalade att det vi pratar om blir en sanning och påverkar omgivningen. Därför menade hon att det är av största vikt att ställa sig dessa frågor – ”Vad gör det med oss när vi hela tiden pratar kring stress? Hur kan jag ta hand om min upplevelse av stress innan jag ”lägger ut” den till min närmaste omgivning på arbetet?” I detta område kommer det också mer kring krav och förutsättningar och individens egen skyldighet att arbeta med sina egna ambitionsnivåer. Ytterligare ett område till ett annat APT.
Givetvis finns också dimensionen med som handlar om stora barngrupper, ekonomiska förutsättningarna osv. Men det ligger på en annan nivå än rektorsnivå, dvs grunden för detta ligger på regeringsnivå för att sedan landa på en politikernivå i respektive kommun. Som rektor arbetar jag med detta så långt det är möjligt. Jag har skapat en organisation som bygger på tre större enheter med sex pedagoger i varje där de arbetar i en duokonstellation, oftast en förskollärare + en barnskötare eller barnbiträde. De har en ”egen” barngrupp över större delen av dagen och under den andra tiden fördelar sig pedagogerna i lärmiljöerna för att skapa så små grupper som möjligt. Vi har valt att hålla antalet barn nere på de yngsta 1-2 år men det gör ju att det blir fler på de äldsta. Vi har inspirerats av och varit på studiebesök hos Bolmens förskola i Varberg där rektor Pia Ringborg Nilsson har en likande organisation som baseras på större enheter med duokonstellation. Jag har anställt två pedagoger som pool i huset, jag har en specialpedagog på 80% och jag har en pedagogisk utvecklare och samordnare på 100% som arbetar nära alla arbetslag med handledning och den andra delen som chefsstöd till rektor. I rektorsområdet har vi också avlösare som hjälp när arbetslagen går ifrån och reflekterar. Pedagogerna har i dagsläget duoreflektion en gång/vecka, GPU (Gemensam Pedagogisk Utvecklingstid) en gång/månad i 3h och pedagogiska lärgrupper på måndag eftermiddag 13-15 och har man extra uppdrag har man tid till detta såsom processledare eller administratör. Till vårterminen har vi lagt all individuell reflektionstid i en ”pott” och sedan har jag fördelat ut denna i förhållande till hur många mentorsbarn man har. Vi kommer också att slopa våra kvällsmöten och istället förlägga den tiden på två onsdagar av fyra 13-15 när vi har barnskötarforum och förskollärarforum. På fredagar har vi veckomöten, ledningsgrupp och andra behovsmöten som dyker upp (vill man läsa mer kring vår organisation kan man skriva för att få vårt organisationsdokument). I genomsnitt har pedagogerna 6h utvecklingstid. All tid är schemalagd förutom lästiden och de som har extra uppdrag.
Jag personligen upplever det som att vi har en god grund i vår organisation men eftersom vi är en ny förskola som endast varit i gång sedan mars 2020 så måste det få lov att gå några år innan organisationen är satt och är stabil. Under den tiden kommer det hela tiden att finnas en viss upplevd stress utifrån att man som pedagog ställer sig frågan ”vem är jag som pedagog i denna organisation?”. Dock ska vi arbeta med arbetsmiljön så mycket som vi bara kan utifrån de förutsättningar som finns och hitta VÅR NIVÅ! Utanför detta arbete kommer jag och förhoppningsvis andra att arbeta för de förutsättningar som kanske behövs för att vi ska kunna höja vår ”lägsta nivå”. Om jag får uttrycka mig vad jag skulle önska i förutsättningsväg:
Utbildad personal, dvs i detta fall att kommunen satsar på en övergripande kompetenshöjande insats för våra barnbiträden så jag inte skall behöva göra detta arbete som rektor samt att alla med behov av språkkurser i det svenska språket skall gå detta för att kunna möta att vårt utbildningsspråk är svenska. Här anser jag att vi skulle vinna massor vad det gäller rektors arbetsmiljö och förskollärares arbetsmiljö då de samtidigt skall ansvara och leda undervisningen och så utbilda ett obehörigt barnbiträde. Fast det som vi vinner allra mest på är att jag som rektor kan lättare uppfylla mitt statliga uppdrag som handlar om att jag skall ha en förskola av hög kvalitet och det i sin tur är ju för barnens skull, barnens rätt till en förskola av hög kvalitet!
Jag tror inte på mer individuell tid (skulle vara för att kunna läsa mer forskning och litteratur för att höja kvaliteten på undervisningen) där pedagoger skall sitta på sin egen kammare och planera, har uttalat tydligt även nu att tiden skall användas till att sitta gemensamt för att kunna utbyta kollegiala tankar. MEN jag skulle vilja ha möjlighet att en eftermiddag i månaden kunna samla all personal för möten, kompetensinsatser, gruppdiskussioner, uppföljningar osv osv. 6 utvecklingsdagar är det vi alla har tillsammans, annars träffas vi inte alls tillsammans.
Nu har jag anställt en pedagogisk utvecklare och samordnare samt en specialpedagog (vi har tre i rektorsområdet varav jag har en av dessa). Detta betalar man av sin egen budget/rektorsområdets men är något som alla förskolor borde ha, mycket pga av bristen av utbildad personal. Lägg till detta att alla förskoleenheter borde ha en administratör på i alla fall 50%. Det sistnämnda är något som jag verkligen skulle vilja ha på min förskola.
Till sist skulle jag önska mig det som alla önskar sig, mer personaltäthet för att kunna närma sig Skolverkets allmänna råd kring barngruppernas storlek men också för att kunna ha mer personal på plats under längre tid på dagen. Som det är nu är alla på plats 8.30-13.30 MEN vi har större delen av barngruppen på plats innan och efter den tiden. Skulle behöva alla sex pedagoger som jag har i dagsläget på varje enhet på plats mellan 8.00-15.00/15.30. Det hade skapat helt andra förutsättningar, men för att detta skall kunna bli verklighet måste ju mer personal tillsättas för annars kan man inte sträcka tiden till detta.
Enligt mig handlar det inte om att önska att ta ner månen och stjärnorna. Jag upplever det inte som att jag önskar mig orimliga andra förutsättningar för mig som rektor och för min personal. Jag tycker att jag försöker tänka klokt och inte bara skrika ”mer tid, mer tid, mer tid” för det löser inget enligt mig! Det handlar om vad vi gör med den tiden vi har, vad vi fyller den tiden med. För när jag skapar mötesstrukturer för terminerna och läsåret tänker jag alltid på VAD behöver vi för att få en EFFEKT i utbildningen och undervisningen. Jag lyfter här både Simon Elvnäs, ”Effektfull”, Christer Westlund ”Tillitsbaserat ledarskap i skolan” men det finns många fler som behandlar detta i sina tankar om organisationer. Det som dock har blivit ett mantra är från Simon Elvnäs – Vi ska inte göra saker effektivare, utan vi ska göra mindre men rätt saker så vi får effekt i verksamheten!
Nu är det dags att hitta en ny medlem till världens bästa team på Engelbrekts förskola! Är du sugen på nya utmaningar? Vill du vara med och skapa en förskola med hög kvalitet för barnen? Är du erfaren pedagog med Reggio Emilia erfarenhet eller sugen att arbeta utifrån demokratiska mötesplatser där barnen är huvudperson i sitt eget lärande? Då tycker jag att du ska skicka i en ansökan! Vi finns mellan högskolan i Halmstad och centralstationen😀🥰🤩
Detta var rubriken på Martina Lundströms föreläsning som vi hade på utvecklingsdagen i torsdags. Jag fick springa iväg på möte på förvaltningen som inte kunde missas och eftersom föreläsningen var via Teams fick jag tillåtelse att spela in för att sedan för eget bruk kunna se samma sak som mina medarbetare fick lyssna till.
Bild Martina Lundström
Denna bild från Martina Lundströms föreläsning fångade mig direkt eftersom den sade allt som jag egentligen vill ha sagt med hur det är att arbeta projekterande men som jag aldrig kunnat förmedla utifrån detta sätt. För mig helt fenomenalt sätt att se på projekterande!!! Vad menas då med repen?
Bilden på repen handlar om att när man ska börja lyssna på barnen så pågår så många olika processer bredvid varandra. Vissa tycker att det är synd att man ska gå in att styra dessa processer medan andra vill styra upp. Alla dessa processer som pågår och det lyssnande som ska fortgå för att kunna utkristallisera vad barnet/barnen undersöker och utforskar kan skapa oreda hos många pedagoger som då väljer att dela upp allt i ämnen, områden och att arbeta målstyrt (= bilden i mitten med repen som hänger fint uppdelade), det vill säga enligt min tolkning ett linjärt arbetssätt som inte handlar om att man som pedagog ”går bredvid” barnen och tillsammans utforskar. Där pedagogen inte är den som vet allt utan lär tillsammans med barnen. Där pedagogens egna tankar och egna planerande inte tar överhand över barnens tankar och funderingar. Den sista bilden handlar om ett projekt. De stora punkterna handlar om större knutpunkter medan de mindre punkterna är mycket mindre knutpunkter. I projekten blir de stora knutpunkterna där de flesta barnen är med och intresserade medan ibland blir endast några barn intresserade av något inom projektet och det symboliseras av de mindre knutpunkterna. Det är enligt Martina av yttersta vikt att pedagogerna förstår att så kommer det att vara i ett projekt – ”vissa frågor bränner till mer”. Även vårdnadshavarna måste förstå detta påtalar Martina. Alla kommer alltså inte att vara intresserade på samma sätt hela tiden.
Att arbeta projekterande är att ta ett ställningstagande för vilken förskola vi vill skapa och vilken förskola som samhället behöver! Detta ställningstagande kring att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin dvs utifrån den socialkonstruktionistiska och posthumanistiska vetenskapliga grunden, hade jag tagit när jag fick möjligheten att starta upp Engelbrekts förskola. Där ingår det projekterande arbetssättet som handlar om det som rubriken på föreläsningen säger – att lyssna genom att leda. Det projekterande måste sättas in i den kontexten som vi befinner oss och för att ett projekterande arbetssätt skall ha rätt förutsättningar för att fungera så behövs tydliga ställningstagande. Som Martina lyfter i detta- ” vi kan inspireras men inte kopiera”. Engelbrekts förskola har en tydlig mission, vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt/bemötande. Allt detta har vi gått i dialog kring innan förskolan öppnade och allt finns samlat i ett dokument kring organisationen. Det är ju inte detsamma som att det som diskuterades i teorin genomförs i praktiken. Och det är ju inget som jag som rektor förväntar mig ska sitta efter nu 6 månader med nya organisationen och en pandemi som hållit oss sysselsatta på annat sätt. Att implementera något tar en sisådär 5-8 år! Fast resan mot detta måste vara en ständig process, precis som de processer som barnen ska ingå i. För mina medarbetare handlar det om att ingå i en lärprocess, precis som barnen, och precis som barnen ingår i ett projekt så är detta vårt projekt. Vårt mål är att skapa en hållbar, tydlig och effektiv organisation som utgår från ”Reggio Emilia filosofin”. Pedagogerna måste lyssna för att leda, jag måste lyssna för att leda! Barnen ingår i en utbildning, och en utbildning handlar om att någon stör någon annan för att kunna påverka en annan individ i en riktning. Martina lyfter Biesta (2006) ”Utbildningen är trots allt, antingen den gäller barn, vuxna eller andra nykomlingar, ett ingrepp i någons liv.” Japp, så är det för barnen och likadant är det för mina medarbetare. De är under utbildning nu, jag är deras pedagogiska ledare och att leda är att påverka någon i en riktning. Detta lyfter också Simon Elvnäs i sin bok Effektfull.
Fast även om det är en påverkan i en viss riktning så är det inte att påverka mot ett givet mål utan det handlar om exakt det som Martina lyfter kring att projekten ska handla om det som är viktigt för barnen. Vi som pedagoger ska bejaka barnens utforskande och lekfullhet. Ebba Thorell (2010) lyfts i föreläsning när det pratas kring utbildning av barn (en bok som jag genast ska lägga en beställning på hos Läromedia!). ”Att utveckla kontexter tillsammans som kan bli intressanta för barnen”
Det som också fångar mig speciellt i föreläsningen är när det handlar om utbildning utifrån det projekterande, i det projekterande arbetssättet handlar ”leda” om att leda utifrån SYFTE. Det handlar inte om att leda utifrån MÅL. Vad vill vi att barnen ska få möta säger Martina. Ett syfte är då vad vi pedagoger antar ska hända och det är detta att vi antar något som bjuder in oss i ett reflekterande efteråt. Syftet ska utgå från barnens utforskande, det är det som skall vara grunden i våra antaganden. I våra reflektioner handlar det att kunna se bortom det som är synligt för våra ögon, det handlar om att se vad som sker i horisonten eller att upptäcka det som sker mellan raderna. Att våga upptäcka det som vi ännu inte har upptäckt! Detta sätt är ett nytt sätt för pedagogerna att arbeta på, det är otryggt och man känner inte till det så väl. Martina tar upp att material som barnen känner väl kan behövas plockas bort för att barnen ska kunna ha fokus på annat material och annat utforskande än det som de redan känner till. För det första fick jag då med mer tyngd kring varför det är bra att vi i detta läge har valt att inte ha bilar, dockor eller cyklar. Vi vill ju att barnen ska få möjligheten att fokusera på andra saker! Detta kan jag som skolledare översätta till att pedagogerna måsta få möjligheten att fokusera på nya saker istället för det gamla arbetssättet, fast det är svårare för mig att bära ut deras gamla mentala kulturmattor till förmån för att vi ska väva en ny matta tillsammans. Dock gör jag mitt bästa för att deras kulturmattor skall stanna i containern utanför genom att jag erbjuder andra synsätt genom litteratur, utbildningar och dialoger. Detta är inget lätt arbete, men vem har sagt att det är lätt att lära sig nya saker? Dock anser jag att det är sjukt intressantm roligt och utmanande att lära sig nya saker! Barnen har progression i sina lärprocesser och det viktigaste är just att det är en process där de får möjlighet att hela tiden lära sig mer utifrån sina förutsättningar. Målet är inte en slutprodukt, utan det viktigaste är vägen dit, det handlar om processen. Jag hoppas att mina medarbetare som ibland sliter sitt hår för att förstå en färdig produkt faktiskt inser att det finns ingen färdig produkt utan det finns bara en process, och det är denna process, denna väg som är den viktiga och den tar aldrig slut utan vi bygger bara på våra kunskaper hela tiden och fördjupar vårt arbete inom Reggio Emilias grundpelare – Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärprocesser, Projekterande arbetssätt och Tredje pedagogen.
Tack Martina Lundström för din föreläsning som gör att jag går in i ett reflekterande mood, ett ställe som jag älskar att befinna mig i för när jag ”kommer ut ur garderoben” har ett nytt lärande skett, ett bestående lärande som jag bär med mig sedan i mina tankar och handlingar.
Då var vi framme vid sista delen av ”Reggio Emilias” grundpelare tolkade utifrån den kontexten som jag befinner mig i.
Det går endast att inspireras av det man ser man kan aldrig kopiera det och tro att det kan fungera i den kontexten som du själv befinner dig i. Att arbeta med den tredje pedagogen och definitivt den fysiska lärmiljön var den första av sakerna som vi alla på Munkabobarnen satte tänderna i när Reggio slog klorna i Ängelholms kommun. MEN då kan jag lätt påstå att vi kopierade det som vi såg! Varför gjorde vi det? Jo, för enligt mig måste man arbeta med ryggmärgen, det vill säga filosofin, förhållningssättet först för att faktiskt kunna SE och TOLKA vad det är som man håller på med och hur det man ser kan fungera eller inte i den kontexten som man själv befinner sig i och med den barngruppen som man har just då.
Där ställde vi i arbetslaget i ordning på kvällen. Vi var så sjukt nöjda och kunde knappt vänta att barnen skulle komma dagen efter. Men detta blev ju inte bra! Det var ju inte så konstigt att det såg ut som en torktumlare när X antal barn hade dragit fram genom alla de nya lärmiljöerna. Barnen hade inte varit med i utformandet, vilket är A och O. Inget barn är för litet för detta. Därtill hade vi ingen introduktion av miljöer och material att tala om. Den tredje pedagogen må vara kompetent, men ingen är så kompetent att barnen utifrån miljö och material vet vad som förväntas av dem och vad man kan företa sig här. Dock så lär man så länge man lever. Det är bara att göra om och göra rätt. Ju fler år som gick desto mer kunskap kring just essensen av denna filosofi fick jag och ju lättare blev det att angripa både det projekterande arbetssättet, de estetiska lärprocesserna och den tredje pedagogen.
För rummet i förskolan är ett flexibelt medium och en tredimensionell gestaltning som hela tiden kan manipuleras och förändras. Rummet och de fysiska omgivningarna är en betydande pedagogisk resurs och en ofta outnyttjad potential i förskolesamman- hang. Rummet kan verkligen bli den där medhjälparen som vi behöver men det kan också bli en fiende och motståndare i vårt projekt. Det är just DU som pedagog som har makten att skapa de rumsliga och materiella förutsättningarna. OM du inte tar grepp om den fysiska miljön kommer slumpen eller traditionen att råda.
”Rum är inte bara isolerade fysiska platser, materialen är inte bara saker och föremål, men vi kan ge dem betydelse som känslomässiga relationella sammanhang som underbygger barnens projekt och pedagogens professionella intentioner (Progrettinfanzia, 2010). Här har rummet blivit mer än en medhjälpare, nu är rummet en närvarande aktör för både barn och pedagoger, det är en nyckelspelare, det är den Tredje pedagogen!
Lärmiljöerna i förskolan är det mest synliga elementet i den pedagogik vi praktiserar i förskolan och kan avläsas av föräldrar, personal, barn, studenter och besökare. Här upplever jag dock att det synliga elementet kan lura andra att tro att det är en viss pedagogik som bedrivs på förskolan. Under åren anser jag att ”reggio emilia miljön” återfinns på måååånga fler förskolor utan att det finns något pedagogiskt tänk bakom fasaden. Man kopierar lärmiljöer, man arbetar ”reggio emilia” inspirerat….men här har man inte arbetat med den vetenskapliga grunden. Jag skulle kunna lyfta bort orden ”Reggio Emilia” för jag är trygg i den vetenskapliga grunden – socialkonstruktionism och posthumanism – och behöver egentligen inte orden ”Reggio Emilia” för mitt arbete på förskolan. För att förklara utåt brukar jag använda det, men börjar mer och mer se fördelen med att släppa dessa orden och luta mig tillbaka på den vetenskapliga grunden. Fast det som jag såg i den förra kommunen jag arbetade när pedagogerna läste Ann Pihlgrens bok var att det var nästintill ingen av pedagogerna som ens själva visste skillnad mellan kunskapssyn och lärandesyn. Då var mina sinnen helt vidöppna! Det blev en ganska skrämmande upplevelse när jag insåg att en av de viktigaste sakerna att veta, visste nästan ingen. Under mina år som förskollärare har mina förskolechefer alldeles för sällan och ibland aldrig lyft vilken vetenskaplig grund vi skall basera vår undervisning på. Det innebär ju att jag kan reta upp mig på kollegorna på en annan avdelning för ”de fattar ju inte”….inte så lustigt om jag arbetar utifrån socialkonstruktionism och de utifrån konstruktivism. En tydlig bild finns i Martina Lundströms bok ”Den synliga förskolan” (2019):
Martina Lundström (2019)
Utifrån min valda vetenskapliga grund skapar vi också vår lärmiljöer. Lärandesyn kan flera vetenskapliga grunder ha gemensam, som i detta fall är att lärande sker genom samspel. För att skapa lärmiljöer utifrån kunskapssyn och lärandesyn använder vi oss av mötesplatser, många små mötesplatser där barnen kan interagera med både barn, vuxna och tingen. Alla dessa element är viktiga för barnen i deras utforskande och undersökande. Lärmiljöerna måste transformeras utifrån den barngrupp som befinner sig där för stunden. Lärmiljöerna måste dra in barnen så att de vill vara där och utforska, undersöka, ställa hypoteser, testa, ställa frågor, samspela och leka. Barnen måste förundras av lärmiljön! Loris Malaguzzi sade ”att lära sig är att förändras. Och allra bäst lär vi oss om vi också förundras”
Det finns fortfarande alldeles för många förskolor som utgår från pedagogernas syn på vad barnen bör möta i miljön, vilket då blir enligt mig de traditionella miljöerna som funnits i svensk förskola i över 30 år. För tyvärr har många förskolor inte kommit vidare i sitt arbete med miljö och material. Det är färdigt material som kan användas till en sak och som inte utmanar barnens sinnen och fantasi. Det är miljöer där man finner den klassiska soffan, höga bord och stolar, dockvrå med hela servisen mm. Detta kan säkert uppröra en hel del uti vårt avlånga land, men för mig måste allt först och främst ha ett syfte och det måste finnas där för att möta barnens utforskande och undersökande. Vad är arbetet för oss på Engelbrekts förskola med demokratiska mötesplatser om detta inte finns i våra lärmiljöer. Våra miljöer SKA bygga på att vara tillsammans, i sammanhang där våra olikheter får ta plats. Genom detta erövrar barnen demokratins grunder när de får befinna sig mitt i ett demokratiskt sammanhang. Då skapar också de egna demokratiska mötesplatser som ger möjlighet för många barn att delta på sina villkor.
Detta är inget som sker över en natt, speciellt inte på en nystartad förskola med pedagoger från tre befintliga förskolor och några nyanställda. Kulturmattor som jag slänger ut och som sedan bärs in ibland för att det gamla känns tryggare. Jag påtalar att jag slänger ut dem igen, vi ska väva en ny matta tillsammans. Detta arbete kan inte ske enligt mig om det inte finns en rektor som är en UTVECKLANDE rektor, en rektor som själv förstår sig på sitt eget pedagogiska ledarskap, vågar förändra det och samtidigt vågar ta ut riktningen på förskolans arbete för att nå en hög kvalitet. Finns många rektorer som är FÖRVALTANDE rektorer, som liksom har lämnat över ledarskapet till medarbetarna. Enligt mig blir detta ingen bra förskola, alla arbetar efter sitt huvud och det finns inget gemensamt, ingen gemensam väg framåt. Vem vet, kanske kommer ett blogginlägg om alla mina tankar kring rektors pedagogiska ledarskap framöver!
Lärmiljöerna på Engelbrekts förskola kommer med största sannolikhet att utvecklas under kommande läsår eftersom det som vi nu har som fokus är att arbeta med de demokratiska mötesplatserna. Vi arbetar vidare med de andra delarna också men fokus är just pelare nummer 1. Vi ska verkligen arbeta med essensen av filosofin, ryggraden, för att det ska införlivas i varje pedagog som arbetar på förskolan. Det är ett hårt arbete som kräver en pedagogisk ledare med fokus på vägen framåt, som hela tiden leder flocken framåt. Där det finns stödfunktioner som blir som stöttande pelare i detta arbete. Här finns det en pedagogisk utvecklare,ateljerista, digitaliseringspedagoger, lärmiljösgrupp osv. för att kunna stötta i arbetet framåt för att till slut efter 3-5 år ha erövrat den socialkonstruktionistiska och postmoderna vetenskapliga grunden. Då, om inte förr, så andas våra lärmiljöer demokratiska mötesplatser, samspel och förundran.
Ulla Lind (2010) skriver om intelligenta lärmiljöer och beskriver dem som multisinnliga. Sådana rum är utmanande och provocerande för vanan och tidigare erfarenheter. De triggar och knuffar, inspirerar och skapar förundran. De är visuella scenrum som föreslår, interagerar, kommunicerar och har en intention. I ett pedagogiskt sammanhang som förskolan är måste syftet vara att göra rummen och omgivningarna intressanta och oemotståndliga.
Lärande mötesplats/ Caroline Wiking 