Del 3 Projekterande arbetssätt

Att arbeta i projekt är väldigt synonymt med Reggio Emilia filosofin. Är begreppen Projekt och Projekterande arbetssätt bara ”nya” begrepp för begreppen Tema och Tematiskt arbete? För mig är det inte detsamma. Utifrån att ha läst diverse litteratur genom åren definierar jag det som att TEMA/TEMATISKT ARBETE är något som utgår från pedagogernas planering. De kan ha planerat utifrån ett barnperspektiv men det är pedagogstyrt, mer linjärt och mer målstyrt redan från början. Tema är något man ägnar sig åt en liten stund någon eller några dagar i veckan och andra aktiviteter som man har behöver inte ha något samband med temat att göra. Lägger vi begreppen PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT under luppen är det ett öppet förhållningssätt där barnens delaktighet och inflytande är i fokus. Det finns en organisation för att kunna ta hand om barnens tankar och funderingar så att pedagogerna sedan kan planera undervisningen utifrån det som barnen verkligen uttrycker. Här skulle jag säga att det handlar om barnens perspektiv som återfinns i projektet och undervisningen, arbetet är rhizomatiskt och målområdena är vidare för att inte smalna av utforskandet och undersökandet. Det är just undersökandet och utforskandet som återfinns i det projekterande arbetssättet, det blir också ett förhållningssätt till hela min undervisning, det är något som fortgår hela dagen på olika sätt och det kan fortgå i flera år. Det handlar då om att kroka tag i barnens tankar och funderingar och bygga broar med detta så att det blir olika övergångar i undervisningen. Erika Kyrk Seger sammanställde för några år sedan ett dokument utifrån dessa två begrepp. Jag anser att de stämmer väl överens med min egen tolkning av dessa begrepp.

Bildgooglar man ”projekterande arbetssätt förskola” kommer bland annat dessa bilder upp:

I min tolkning av Reggio Emilias grundpelare finner vi detta:

För att man skall kunna arbeta projekterande måste man ha en organisation som stödjer detta arbetssätt. Med det menar jag att som pedagog måste ni arbeta med grundpelaren Demokratiska mötesplatser. Den delen måste finnas med innan för att det projekterande arbetssättet skall börja att rulla. Att arbeta projekterande, att arbeta med processer – det kräver ett demokratiskt ställningstagande. Det viktiga i detta arbetssätt är inte att det finns en början där kunskaper hos barnen kartläggs och det viktiga är inte att det finns ett tydligt slut utan det handlar om att sätta värde på PROCESSEN. Det handlar inte om PRODUKT utan det handlar om PROCESS! Big difference!

Vår undervisningsmiljö måste utgå från en miljö där demokrati föds och livnärs, barnen måste få vara del av meningsfulla sammanhang. De måste också få uppleva Antonovskys KASAM – Känsla av Sammanhang. Det är då vi alla befinner oss i en miljö där vi utvecklas, vi engagerar oss, vi tar ansvar, vi förstår varför och hur. I den demokratiska miljön är det viktigt att barnen får uppleva sina kamraters olikheter genom Lillmöten, i dessa får de lyssna på varandras teorier och hypoteser. Det handlar inte om vem som har rätt utan det handlar om vilka nya tankar som detta föder. 1+1 blir inte alltid 2, här är det bättre att summan blir 3.

De här Lillmöten är något som diskuterats på Engelbrekts förskola, och kommer diskuteras mer under hösten då alla pedagogerna kommer att läsa ”Lyssnandets pedagogik etik och demokrati i pedagogiskt arbete”. Flera duogrupper har redan påbörjat att använda sig av Lillmöten i sin undervisning, och precis som vi kan läsa i boken tror jag att dessa forum för barnen gör att de verkligen får uppleva, känna och ta in VAD demokrati är men ännu viktigare HUR demokrati genomförs. Barnen måste få vara del i sina egna lärprocesser och genom att de får vara det så upplever de entusiasm och meningsfullhet. De drivs av att tillsammans med andra lösa olika uppgifter och utmana sina egna tankar och begränsningar. Delaktighet och demokrati är begrepp som kan vägleda oss till att skapa en plats som är barnens arena. Dessa begrepp och dessa demokratiska möten kräver dock en ”annorlunda” pedagog???!! Vad menar jag med detta?

Jag beskrev ju en skillnad mellan TEMA/TEMATISKT ARBETE och PROJEKT/PROJEKTERANDE ARBETSSÄTT och för mig så återfinns olika pedagoger inom de olika begreppen. I ett projekterande arbetssätt krävs enligt mig ständigt härvarande pedagoger som finns där tillsammans med barnen. Det handlar inte om styrda undervisningsaktiviteter några dagar i veckan med mycket fri lek däremellan när pedagogerna mer är närvarande än härvarande. Detta upplevs kanske som hårt att säga, men den som tycker det kanske egentligen inser att hen är just den pedagogen men önskar vara en annan? Jag kan bara säga att jag var också ”den” pedagogen! Inget lustigt med det för då var arbetssättet detta, och detta arbetssätt finns kvar i mååånga förskolor. För mig hände dock något redan juni 2001 på Reggio Emilia institutet men eftersom det inte fanns någon rektor som sedan tog hand om all denna kunskap som vi hade med oss hem så låg det djupt inom mig tills dess att dörren öppnades igen runt 2010. Ni utläser enkelt att jag anser inte att det tematiska arbetssättet som jag definierar det skapar en förskola av hög kvalitet för barnen och det är därför som jag tagit ställning för att arbeta fullt ut efter Reggio Emilia filosofin tillsammans med Engelbrekts förskola. Dock så kommer mina medarbetare från just den andra traditionen, vilket gör att nu ska många kullerbyttor slås. Skulle tro att en del volter också måste slås och kanske måste flera av pedagogerna ta sig an att hoppa över den där hemska bocken också…..och INTE fastna på den! Tillsammans kan vi skapa stor förståelse i teorin för detta men de måste göra sin kullerbyttor, volter och hoppa över bocken själva. Jag stöttar dem hela vägen men det där sista måste de ta tag i själva. Vi kommer hela tiden att blanda teori och praktik – blanda tänkande med görande. Här måste vi blanda det transformativa(teori) med det transaktionella(praktik).

För mina pedagoger handlar det också om att angripa ett nytt verktyg i form av den pedagogiska dokumentationen. De måste skapa en reflektionskultur där mångfald av tolkningar ryms och ett kooperativt lärande blir möjligt. I en förskola (och skola) är reflektionen avgörande för att vi ska försöka förstå vad barnen och vi har varit med om, vad som har påverkat oss och på vilket sätt vi kan gå vidare och utveckla vårt arbete eller undervisning. Utan reflektion tillsammans med barnen, med varandra eller mellan barnen kan vi inte arbeta utifrån de demokratiska grundprinciperna. Då handlar det inte om BARNENS PERSPEKTIV utan på BARNPERSPEKTIV. Ett citat av John Dewey återfinns på sidan 146 i boken ”Delaktighet – reflekterande undervisningspraktik i förskola och skola” (rekommenderar starkt att läsa den boken!)

”We do not learn from experience. We learn from reflecting on experience. /…/ You have to be able to create, belief that makes it possible to act. But when you act it always creates doubt that makes it necessary to think again.”

Att dokumentera genom att bild, film men kanske framför allt olika reflektionsprotokoll kräver en organisation av arbetslaget. Det går inte att komma ihåg genom sitt minne, det finns ingen möjlighet. Karin Furness och hennes bok som jag lyfte i del 2 kring de estetiska lärprocesserna är helt underbar och beskriver så bra även detta med pedagogrollen i ett projekterande arbetssätt. Jag själv tar till mig, funderar och inser att just detta med att skapa en organisation på mina enheter som möter hela Reggio Emilia filosofin är ett måste. Här tror jag att det transaktionella dvs görandet i praktiken får gå före det transformativa dvs att skapa förståelse för något inom sig. Vi måste våga testa olika saker och sedan reflektera kring detta för att få snurr på arbetssättet. För det gamla arbetssättet gifter sig inte med Reggio Emilia. Där ser jag en avgrund som gör att barnen får inte den undervisning de har rätt till och det skapar stress hos pedagogerna att arbeta med det ”gamla” i det nya. Men åter till Deweys citat det är genom reflektion vi lär oss!

Delaktighet och inflytande för barnen genom Lillmöten, pedagoger som lyssnar till barnen, har bra ”hörstyrka” och är genuint nyfikna på barnens tankar och funderingar samt dokumenterar undervisningen för att sedan reflektera tillsammans (barn-vuxen, barn-barn eller vuxen-vuxen) har en bra grund att stå på för att arbeta projekterande. För detta krävs sedan en bra organisation satt av rektor, där det både finns en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation, men likväl måste varje arbetslag och duogrupp sätta sin egen organisation i detta arbete utifrån förskolans satta organisation.

Engelbrekts förskola har tagit detta ställningstagande när det gäller projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation. Detta samt alla våra ställningstaganden finns i vårt dokument ”Engelbrekts förskola – en tydlig, hållbar och effektiv organisation av hög kvalitet för både barn och vuxna”.

Ett projekterande arbetssätt betyder att vi arbetar med en helhet i undervisningen för att skapa lärprocesser, utvecklar och förändrar barnens/pedagogernas föreställningar/tankar/kunskap, utgår från barnens utforskande, krokar tag i barnens frågor, funderingar och erfarenheter och kopplar ihop dessa med målområden från läroplanen, förskollärare och arbetslag planerar och organiserar en undervisningsmiljö som stödjer projektet, som väcker frågor och uppmuntrar till att söka svar. Som gör att projektet kan leva hela dagen. Vi arbetar också utifrån att projekten har inget slut, de går vidare in i andra projekt. Det gäller att hitta broarna och våga gå vidare. Pedagogerna arbetar utifrån en växelverkan mellan att låta barnen leda samtidigt som vi använder vår professionalitet i planeringen av undervisningen.

Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som hänger ihop med den vetenskapliga grunden och kunskapssynen som vi på Engelbrekts förskola har valt att basera vår utbildning och undervisning på. Det handlar om att försöka se och förstå vad som pågår i verksamheten, utan en på förhand bestämd ram av förväntningar och normer. Samtalen och reflektionerna tillsammans med de inblandade – både med barnen, med sin kollega i lärgruppen och med andra kollegor på enheten- är avgörande för att arbetet med pedagogisk dokumentation ska kunna bidra till att utveckla undervisningen och att utveckla sitt det pedagogiska ledarskapet.

Verktyget pedagogisk dokumentation använder vi på Engelbrekts förskola för att synliggöra barnens progression i lärandet, deras lärprocesser. Med hjälp av den pedagogiska dokumentationen kan vi titta närmare på delar ur verksamheten och hitta samband och spår från olika lärprocesser. 

Den pedagogiska dokumentationen är ett sätt att få systematik i sin reflektion. Till hjälp har pedagogerna de dokumentationer som man gör under projektets gång, ex. film, bilder, loggboksanteckningar, barns skapande osv. Kring dessa dokumentationer samlas sedan pedagogerna för reflektion och analys. Allt detta samlar man i ett reflektionsprotokoll som sedan ligger till grund för det fortsatta arbetet i projektet.

Barnets perspektiv är A och O att ha med i den pedagogiska dokumentationen. Deras tankar och reflektioner kring det som de är med om i förskolan skall utgöra grunden för den fortsatta planerade undervisningen. Det handlar om en växelverkan i undervisningen mellan pedagogers professionella uppdrag och barnens delaktighet och inflytande över verksamheten.

Genom att använda olika glasögonen när vi analyserar och reflekterar kring den pedagogiska dokumentationen så kommer hela läroplanen att bli synlig för pedagogerna samt deras egen pedagogroll i denna process. Den pedagogiska dokumentationen är ett underlag som vi använder när vi utvärderar och analyserar projekten och vår undervisning.

Det krävs tydliga ställningstaganden i grunden för detta arbete men sedan handlar även detta om att det är ett förhållningssätt, ingen metod med tydliga steg utan det är ett sätt att se på hela undervisningsprocessen i förskolan. För i slutändan handlar det om PROCESS och inte PRODUKT fokus!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, förskola, inre organisation, lärare, organisation, Pedagogisk dokumentation, pedagogiskt ledarskap, Process, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, Skolledare, undervisning | 3 kommentarer

Del 2 Estetiska lärprocesser

Inom Reggio Emilia filosofin lyfter vi oftast de estetiska lärprocesserna som oerhört viktiga för barnen, för att kunna uttrycka sig på 100 olika sätt. Möjligheten att vara hundraspråklig, att inte beröva barnen 99 språk!

Ett urval av bild google på Hundraspråklighet, förskola:

De estetiska lärprocesserna och dess betydelse har funnits med i min teoretiska kunskap sedan tiden i Ängelholms kommun, men de var mest i teorin som den existerade. Jag hade inga problem att förstå det hela i teorin men fick väl inte till det fullt ut i praktiken på det sätt som jag borde få. Visst hade vi olika skapande aktiviteter som ju mer och mer vi arbetade utifrån Reggio Emilia vävdes in i de projekt vi hade och smälte samman med den undervisningen. Här skulle jag säga att mitt ”svarta kunskapshål” fanns. Man handlar utifrån den kunskap som man själv har och sedan var det denna del av Reggio Emilia som jag upplevde sattes minst ljus på under tiden i Ängelholms kommun. Men kunskapshål skall ju fyllas med ny kunskap kring och i ämnet så att jag skulle bemästra denna del i praktiken fullt ut i min roll som rektor, nej, det vore att ljuga om jag sade detta. Man kan inte vara bäst på allt redan från början. Man måste helt enkelt börja krypa innan man kan gå. Därför är detta en del som jag arbetar med både genom att fylla på med ny kunskap för att kunna leda detta arbete, deltar i dialoger kring men tar också möjligheten att vara med under den praktiska delen. Sedan har jag lyckan att ha en suverän pedagogisk utvecklare och samordnare som är en större fena på detta område. Här kan jag lära mig mer hur vi på förskolan kan arbeta gränsöverskridande med olika uttryckssätt för att berika undervisningen och vårt projekt.

Genom att låta barnen utforska sin omvärld med alla sina sinnen så skapar det en föreställning av omvärlden, det vill säga att det blir en lärdom som kallas kroppsligt förankrad kognition. Dettas stärker barnens lärprocesser. Här samverkar hjärnan (mind) och sinnena (body) vilket gör att lärandet hos barnet blir mer befäst. De här kognitiva processerna är så starka att de skapar små minnesbanker hos barnen vilket gör det lättare att minnas saker som man lärt sig. När alla sinnen får samverka och intresset hos barnet får vara i fokus så blir lärandet mycket mer kraftigare och mer förnimbart.

Vad menas det då att en lärprocess är estetisk? Jo, estetiska lärprocesser avspeglar ett lärande där HUR något kommuniceras, uttrycksformen, är minst lika viktigt som VAD som kommuniceras. Det är ett lärande där den sinnliga upplevelsen står i centrum. Den estetiska formen kan bjuda mottagaren på en minnesvärd upplevelse som engagerar flera sinnen och väcker nya frågor. För de yngsta barnen är det viktigt att möta olika uttrycksformer eftersom de tolkar sin omvärld med alla sinnen och det verbala språket sällan är det första som utvecklas. För att barnen skall kunna uttrycka sig konstnärligt, att kunna använda hundraspråkligheten är det viktigt att barnen får interagera med olika estetiska uttryck, vare sig det sker genom bild, musik, drama eller dans. Barnen behöver uppleva alla de olika formerna för att kunna uttrycka sig genom konstens språkformer.

Vad menas med då med barnen har hundra språk? Vea Vecchi förklarar begreppet språk på följande sätt: ”I Reggio Emilias pedagogik har vi gjort det begreppsmässiga valet att utvidga termen språk bortom det verbala språket och betrakta de olika sätt på vilka människan uttrycker sig, det vill säga det visuella språket, det matematiska språket, det vetenskapliga…som språk.” (Vecchi, V. 2014, sid. 18). En del av den estetiska lärprocessen är att arbeta med en rad språk, genom relationer och andra förbindelser. En roll som jag kommer att tillföra förskolan i höst är en ateljerista. Vad ska hen då göra? Hennes roll är att stimulera de poetiska språkens roll, särskilt de visuella. Estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt från varandra och när lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element så kan estetiken och hundraspråkligheten anses som en viktig aktivator för lärandet. Vea Vecchi beskriver detta som en ”dans mellan det kognitiva, det uttrycksmässiga, det rationella och det fantasifulla” (sid.19)

De estetiska dimensionerna med alla sina språk har aldrig höjts till skyarna, det har alltid varit en andra gradens samhällsmedborgare. Det som har haft företräde är det verbala språket och skriftspråket. Nu börjar dock flera forskare att inse att dessa estetisk språk inte skall särskiljas från den kognitiva kärnan. Michael Taut, professor i musik och neurovetenskap, är en av dem. Han menar att hjärnan tänker på flera språk och att musik och konst är förutsättningar för högre kognitiva funktioner och för framväxten av det verbala språket.

Vea lyfter det som jag upplever också som handlar om att lärarutbildningen inte förbereder studenterna eller har fokus på den kraftfulla roll som estetiken kan spela. Istället är lärare ofta överdrivet förförda av olika tekniker och metoder som de mer än gärna lägger fram för barnen. Kunskapen blir då förenklad och inte komplex. Det är enklare att arbeta med färdig modeller och verktyg istället för att använda sin fulla hörstyrka i undervisningen och genom estetiken göra den komplext och mångfacetterad. Det är mycket enklare med ett linjärt förutbestämt arbete där pedagogen är den som håller i taktpinnen istället för att arbeta utifrån ett rhizomatiskt arbetssätt där pedagogerna får använda sin hörstyrka tillsammans med barnen när de utforskar och undersöker. När barnens tankar och funderingar får ta en verklig plats.

Genom en utökad kunskap i ämnet är jag på en resa mot den sista dimensionen under Kunskapsbegreppet, en resa mot fördjupad förtrogenhet. Vikten av att lyfta denna pelare högt, högt för att skapa en undervisning och ett lärande hos barnen som är komplext och mångfacetterat. Jag blir själaglad och varm i hjärtat när jag läser Veas olika berättelser om sitt arbete med de estetiska dimensionen och de poetiska språken i lärprocesserna. Det är en källa till hopp för alla oss som tror på en bekräftande och uppfinningsrik pedagogik. En pedagogik som är öppen för förbindelser, intensitet och som är öppen för barnens potential och som har förmågan att lyssna till uttrycksfulla händelser. En pedagogik som finner glädje i det oväntade och som vågar följa projektets rörelse, utan att veta vart det kan leda – alltid vara förberedd på överraskningar! En pedagogik som tillför något till världen, istället för att dra ifrån, vara linjär och fyrkantig. En pedagogik som verkligen låter barnen blomma ut till den blomsteräng som de verkligen är!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, Estetiska lärpocesser, förskola, Hundraspråkligheten, Reggio Emilia, undervisning, vetenskaplig grund | 1 kommentar

Del 1 Demokratiska mötesplatser

Lagom till eftermiddagskaffet kommer Del 1 Demokratiska mötesplatser till en blogg nära dig att ta del av. Läs, reflektera, tänk! Jag hoppas kunna belysa mina tankar kring detta och min resa i det hela från 2001 till 2020.

Ett urval av bild google på demokratiska mötesplatser, förskola:

Idag ska vi alltså fokusera på grundpelaren Demokratiska mötesplaster

Ja, detta är ju fina ord på VAD jag anser att detta är men frågan är HUR gör vi det? På vilket sätt får vi VAD (teori) att går samman med HUR (praktik)? Det är ju först och främst en resa detta med och ett brottande med läroplanstexterna både kring värdegrund och demokratibegreppet men likväl att brottas med kunskapsbegreppet.

Alla tänker säkert att ”vi utgår från barnen och de är delaktiga och har inflytande!” Men är de verkligen det? Var barnen verkligen det när jag startade min förskollärarbana och hur förändrades den?

Barnens röster var inte speciellt starka i början i min planering av dåtidens tema eller aktiviteter. Det var mer att jag planerade utifrån vad jag trodde barnen behövde, uppskattade och borde lära sig. Någonstans strax efter 2001 poppade det upp varstans aktivitetstavlor/valtavlor och då gärna med hur många barn som fick vara vid varje aktivitet. Det handlade för barnen vid denna tidpunkten att oftast välja mellan olika saker, för mig var det en skendemokrati som inte har något med de demokratiska mötesplatser som jag förespråkar 2020. Denna skendemokrati lever kvar i många förskolor, men det handlar inte om att lära sig de demokratiska grundprinciperna i vårt svenska samhälle. Dessa grundprinciper som är av yttersta vikt för att både vara, bli och verka som samhällsmedborgare i Sverige. Den som skriker högst är inte den som vinner! Det handlar om att få lov att vara delaktighet fullt ut som fullvärdig samhällsmedborgare – att barnen får vara huvudpersoner i sin egen utbildning och undervisning. Att få möjligheter att lyssna in andra, förhandla och komma fram tillsammans till saker. Att lära sig att lyssna in andras perspektiv som viktiga delar i det beslutet som skall fattas. Att laget kommer före jaget!

För pedagogerna handlar det om att verkligen vara genuint nyfikna på barnens frågor, funderingar och tankar. Att inte som jag själv kunde tänka ”detta är nog det bästa för barnen”… men jag hade faktiskt inte frågat dem utan jag använde mitt vuxna perspektiv och antog att jag såg utifrån barnens bästa, utifrån deras barnperspektiv MEN inte var det utifrån barnens perspektiv! Javisst, det blir rätt många gånger eftersom jag dock hade en profession, fingertoppskänsla och ibland tur helt enkelt.

Det var mycket enklare att planera mer utifrån det som jag trodde än att involvera barnen, det var så mycket mer krävande….men till sist uppnår man det där kunskapssteget när poletten trillar ner och när allt känns så förlegat – men herregud har jag kunnat arbeta så? Ja, för just då visste jag inget annat och handlade utifrån den kunskapen som jag hade just då. Sedan inser man att det demokratiska uppdraget ska vara som ett övergripande paraply som präglar hur kunskapsuppdraget ska ske. Enligt detta så visar det på att skollag och läroplaner får sin mening först genom den praktik som de skapar. Texterna i styrdokumenten skall tolkas och saknas denna kompetensen eller det sker ingen dialog kring detta så kommer pedagogerna inte att förstå vad detta innebär i praktiken. Hur mycket styr vår egen historia och ryggsäck när vi tolkar vårt demokratiuppdrag? Tolkar vi uppdraget som att barnen ska bli bildade eller barnen bildas? Det är en sjuhelsikes skillnad på dessa praktiker!!! Ser pedagogerna som att barnen skall bli bildade så blir barnet ett passivt objekt som tar emot någon annans förståelse medan att bildas handlar om ett aktivt barn som är subjekt med egen potential och kraft kan lära sig.

Kullerbyttan att barnen verkligen var subjekt gjorde jag nog genom boken Pedagogiska lärmiljöer och barns subjektskapande av Elisabeth Nordin Hultman runt år 2013 skulle jag tro. Jag och arbetslaget arbetade utifrån Reggio Emilias synsätt, mer inspiration är utifrån hela filosofin, med lärmiljöer och den pedagogiska dokumentationen. Demokratiska mötesplatser existerade inte i vokabulären utan undervisningen planerades både utifrån barnen och pedagogerna, i en växelverkan. I denna veva gick jag en och min kollega en kurs utifrån verktyget Pedagogisk dokumentation via Göteborgs universitet. Det var en inköpt utbildning för pedagoger i Ängelholms kommun. Slutprodukten för den kursen var att få vara medskribenter till en skrift utifrån våra projekt – Förskolor som kunskapar – som gör skillnad och öppnar upp för olika möten. Från den skriften finns detta hämtat från förordet:

”Syftet med kursen är bl.a att använda dokumentationen som underlag för att följa upp och analysera barns lärstrategier och läroprocesser i förhållande till verksamhetens organisation, innehåll och genomförande samt att föreslå åtgärder för att utveckla verksamheten. Förskollärarna får på så sätt utveckla sitt aktiva lyssnande kring barnens frågor, utforskande och inta barnens perspektiv. Frågor som de fått utmana sig i är – Vad är barnens innehåll i det som de utforskar? Vad är det barnen försöker förstå och utifrån det, vad blir då pedagogernas nästa steg?”

”Vi vill utveckla ett forskande förhållningssätt där förskolorna i sitt arbete förbinder teori och praktik i det dagliga arbetet för att utveckla förskolornas verksamhet. Det är allas barns rättighet att få tillgång till kvalitativ utbildning. Vi vill att våra förskolor ska synas och ta plats i Kunskapsstaden Ängelholm. Vi tror att pedagogisk dokumentation kan bli en del av ett skeende och bli till en transformativ kraft som kan ge näring åt förändringsarbete.”

Detta gav näring för mitt arbete på förskolan och det gav nog mer näring än vad jag förstår för mitt arbete idag. Alla dessa processer som man själv för vara del av, att ifrågasätta sig sig själv som pedagogisk ledare, att våga förändras och att se till att det verkligen blir ett bestående lärande är det som krävs för alla anser jag men där många aldrig vågar göra detta utan anser att deras arbete idag är helt tillfredsställande. Även här har vi förskollärare som är av den utvecklande sorten eller av den förvaltande sorten! För barnen skull behövs UTVECKLANDE förskollärare som arbetar utifrån styrdokumentets skrivning ”ständiga förbättringar” och ”en förskola av hög kvalitet”.

Att åter läsa HUR vi arbetade på Backsippan 2014 var en härlig läsning där jag faktiskt inser också hur kloka vi redan då var! Javisst får man lov att tycka att man är bra, nästan så jag glömt hur bra vi var. Jag är stolt över vårt projekterande arbetssätt som vi (Jag, Loella och Teresa) hade då, för ett grymt stort fokus var att arbeta utifrån barnens delaktighet och intressen. Att våga lyssna, ta det långsamt och våga ta ett kliv tillbaka när så behövdes. Vi observerade barnen oerhört mycket och försökte lyssna till dem – både det verbala men också deras kroppsspråk. Åldern på barnen var mellan 1-3 år för tillfället på avdelningen.

När vi startade detta projekt efter en månads pre-projektering så trodde vi att vi skulle arbeta med bygg- och konstruktion tillsammans med digitala verktyg MEN så en dag så kom en jättestor låda in på avdelningen! Redan här fick vi stanna och lyssna på barnen igen – vad var det som de utforskade? Varför intresserade de sig för lådan? Det handlade om fart och acceleration. Efter ett tag dock det stopp i projektet och då tog vi beslutet att stanna upp och observera samt igen vad barnen utforskade och undersökte samt vilka frågor de ställde. Här bestämmer vi oss för att erbjuda barnen ytterligare referensramar till begreppen snabb respektive långsam. Under hela projektet tar vi hela tiden in barnens egna röster för att kunna planera vår undervisning vidare. De tillför sina tankar när vi reflekterar utifrån våra undervisningssituationer, de berättar med egna ord i den pedagogiska slingan osv.

Detta är ett embryo, en start på det som jag ser som att arbeta med demokratiska mötesplatser. Vi var inte där, men vi var på väg dit. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett mycket större område än på det sätt som vi på Backsippan gjorde. Biesta lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Här lyfter han en rejäl skillnad liknande detta med bildning men här handlar det om för/skolans roll att utbilda barn och elever om och för demokrati i det framtida samhället. Här går lärandet ut på att ge barnen och eleverna möjligheten att tillägna sig kunskaper i demokrati, och möjligheten att träna sig i demokratiska förmågor. Det handlar om att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig VAD:et (teorin), inte HUR:et (praktiken). Min uppfattning är att det är på detta steget som de allra flesta förskolorna befinner sig, speciellt om de inte tagit aktiv ställning till att omfamna hela Reggio Emilia filosofin. Jag själv kände att vi befann oss på detta steget när jag arbetade som förskollärare och det är här som jag själv har gjort den största förändringen. Jag har gått från VAD till HUR i detta arbete fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt, för hur ska jag annars kunna leda förskolan mot vår mission?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då HUR:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Jo, som för/skola kan du också välja att utbilda genom demokrati! När en för/skola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter för/skolan har, och på verksamhetens lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom HUR barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lill-möten mm är ett sätt att aktivt arbeta med HUR:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du ÄR demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Med detta avslutar vi del 1 Demokratiska mötesplatser och nästa gång tar vi del 2 Estetiska lärprocesser.

Until next time!
Publicerat i Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förskola, Lärmiljöer, Lpfö18, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Skolledare, Tredje pedagogen, Uncategorized, undervisning, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

Att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin

2001 tog jag examen från förskollärarprogrammet och under första veckan på mitt första arbete som förskollärare fick jag den stora möjligheten att följa med alla på förskolan för 5 hela dagar på Reggio Emilia institutet. Just då förstod jag faktiskt inte vilken möjlighet detta var och hur det skulle komma att forma den jag är idag nästan 20 år senare! För vem hade jag blivit idag om jag inte fått denna möjlighet att möta Reggio Emilia när jag inte ens visste vad Reggio Emilia var? Det får vi aldrig veta, för vi har bara det som har skett genom åren och vi har nuet idag. Det jag vet är att jag cirka 15 år senare ramlar över min gamla anteckningsbok från denna vecka i en av mina kartonger som står hemma hos farmor. OJ, vilken skatt att hitta! Att se vad jag fastnade för då, vad jag hade för tanka och reflekterade kring. Dock så var förskolan jag arbetade på inte redo för att ta hand om vad vi fick med oss från denna vecka, eller rättare sagt vår förskolechef var inte den utvecklande chefen som själv hade tagit ett ställningstagande att detta var pedagogiken för hennes förskolor. Mina kollegor hade jobbat flertalet år så det mest förblev som det alltid varit. Jag var den som var ”uppvuxen” under 3 år med Lpfö98 medan de var skolade i Pedagogiska programmet. Det blev planerande utifrån oss pedagoger, mycket linjärt, mycket undervisnings-aktiviteter och happenings. Det var nog ingen dålig verksamhet, barnen hade det bra och roligt….frågan var bara vilka lärprocesser som fanns…det har jag ingen aning om!

2003 landade jag i Ängelholms kommun och i den vevan fick vi boken ”Lyssnandets pedagogik” i handen. En otroligt inspirerande bok som diskuterades med vår specialpedagog i olika grupper. Det som fastnade mest var ordet hörstyrka, lärmiljöer, projekt, delaktighet samt fåglarnas randig ben. Boken gjorde något med hur jag och kollegan sedan efter våra föräldraledigheter började arbeta tillsammans med barnen. Det var inte samma planerande som innan och det var utifrån barnens intressen som vi planerade vår verksamhet – ja, ordet undervisning florerade inte så mycket då precis.

Åren rullade sedan på och vi landar runt 2009/2010. Ängelholms kommun bestämde sig för att satsa på att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin och all kompetensutveckling pekade åt det hållet. Jag minns att jag då inte var såld på detta arbetssätt utan tyckte att som vi arbetade var alldeles förträffligt. För inte ens 2003 var det en förskolechef som hade ett uttalat syfte med varför vi läste boken. Det var inte så att någon nämnde att detta var en bok utifrån Reggio Emilia filosofin och att tanken var att vi skulle arbeta med detta. Fast något hade ju hänt både 2001 och 2003 fastän jag inte hade några direkta ord för detta just då men 2009/2010 började poletten trilla ner. Japp, ibland tar det lång tid innan ord och tanke smälter samman. Med mer kunskap i bagaget vandrade jag genom de olika kunskapsnivåerna från fakta till förståelse till färdighet till förtrogenhet och till sist till fördjupad förtrogenhet. Enligt mig så är fördjupad förtrogenhet när jag har gjort en förändring från första till andra ordningen. En förändring av andra ordningen är när du har införlivat det i hela dig själv, i hela ditt system och arbetssätt. Du vet inte inget annat utan du arbetar helt enkelt utifrån detta och det är lika naturligt som att andas. Den känslan skulle jag säga infann sig efter två år ifrån förskolan helt och hållet! Den där distansen att arbeta med allt annat som processledare och projektassistent i Agila Ängelholm och förkovra mig i så mycket annat gjorde faktiskt att när jag åter sökte mig till förskolan som förskolechef 2016 verkligen visste hur jag ville att en förskola skulle vara för att vara av hög kvalitet. Just den frågan fick jag på min anställningsintervju och jag förklarade väldigt bildligt hur jag såg att en förskola skulle vara utformad för att möta detta arbetssätt. Jag kom en bit på vägen med mitt arbete att skapa en förskola som arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin i den kommunen. Dock fanns det en väldigt stor rädsla för förändringar både på vissa delar av min enhet men även kommunövergripande. De som verkligen ville förändras var med på tåget men när loket lämnar vagnarna för annat arbete kör vagnarna in på ett sidospår och förblir stående där för det finns ingen bestående förändring, inget bestående lärande som Katz och Ain Dack skriver om i sin bok ”Professionsutveckling och kollegialt lärande – framgångsstrategier och utvecklande motstånd”.

Loket tuffade i alla fall vidare mot nya utmaningar, att starta en ny förskola i Halmstads kommun. NU, NU var tiden kommen att sätta sin prägel på svensk förskola – att få möjligheten att skapa en förskola av hög kvalitet! Och ja, jag tror att man skapar en förskola av hög kvalitet genom att använda sig av Reggio Emilia filosofin. Då vill jag förtydliga att det handlar inte om att arbeta ”Reggio Emilia inspirerat” utan det handlar om att angripa hela filosofin, hela förhållningssättet. Det är ingen metod som går att kopiera utan det blir något i den kontexten som pedagogiken befinner sig. Det går inte att kopiera, det går bara att inspireras och att göra det till sitt eget i den kontexten som man befinner sig.

Att det inte är någon linjär metod, där man planerar mot ett uppsatt mål utan att det är en filosofi gör att det går inte att skriva ner X antal punkter som skall arbetas av och sedan är vi klara och arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin. Fast när jag fick höra hur svårt mina medarbetare tyckte det var och ÄR (vi är ju bara i början av vår resa!) så satte jag mig ner och funderade över vad anser jag vara viktiga komponenter i Reggio Emilia filosofin??? Vad anser jag skall finnas med som grundkomponenter för att vi ska kunna säga att vi arbetar utifrån Reggio Emilia filosofin??? Vad blev det då efter att jag veckat pannan i djupa veck? Jo, ut kom detta:

Utifrån denna kommer jag skapa en följetong i fyra delar som jag anser är det som är bottenplattan eller de fyra hörnstenarna i Reggio Emilia filosofin. Detta måste finnas med i ditt förhållningssätt och arbetssätt för att kunna säga att du arbetar utifrån hela konceptet. Vem som helst kan slänga ihop lärmiljöer som liknar de som finns i Reggio Emilias förskolor. Pedagogisk dokumentation kan användas som ett verktyg i SKA- arbetet. Många kallar att de arbetar i projekt. Fast de som gör detta hipp som happ, tar små delar här och där av Reggio Emilia filosofin och sedan tror att de arbetar utifrån hela filosofin gör det inte. Enligt mig tar de synliga attribut och bara kopierar in i sin egen verksamhet utan att veta HUR och VARFÖR – du vaknar inte på morgonen och andas in hela pedagogiken innan du går till arbetet – du är på första ordningen och rumsterar, långt ifrån andra ordningen. Jag vill därför försöka ge min bild av Reggio Emilia filosofin och att arbeta utifrån den. Detta är min bild av filosofin, detta är min tolkning som jag har tagit med in i den kontexten som jag befinner mig. Den kontexten är på Engelbrekts förskola i Halmstads kommun där jag är rektor och arbetar tillsammans med ett helt gäng med intressanta, kloka, inspirerande, utmanande och rolig pedagoger. Tillsammans ska vi göra skillnad för barnen på Engelbrekts förskola! Vår mission är att Engelbrekts förskola är barnens arena! Vår vision är att förskolan är en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar.

Vår pedagogiska helhetsidé är denna:

Så välkommen på resan in i min och Reggio Emilias värld! Del 1 Demokratiska mötesplatser kommer snart i en blogg nära dig!

Until next time!
Publicerat i arbetssätt, Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärpocesser, förskola, Halmstad kommun, organisation, pedagogiskt ledarskap, Projekterande arbetssätt, Reggio Emilia, Tredje pedagogen, undervisning, vetenskaplig grund | 2 kommentarer

Att fortsätta framåt trots corona….

Vem hade kunnat tänka sig att behöva slåss mot ett virus samtidigt som man öppnade en förskola? Som om inte det finns utmaningar ändå så kommer ett pyttelitet virus in från sidan och ställer allt på ända….eller hur blev det egentligen för oss på Engelbrekt?

Engelbrekts förskola

Allting startade den 2 mars som vi hade planerat med det hann bara gå knappt 2 veckor innan både några pedagoger och en hel del barn ”försvann” – Covid19 var en spelare som var där för att stanna! Som alltid anser jag att det bara är att omgruppera, vara lösningsfokuserad och se möjligheterna istället för alla hinder. Vi hade tur att barn faktiskt var hemma när även en del pedagoger var hemma. Det blev en hel del luft i organisationen eftersom de flesta pedagogerna var på plats medan det var ett stort tapp på barnen under de första veckorna av pandemin.

Här såg jag möjligheten att generera tid för alla närvarande pedagogerna att läsa sig in på den nya organisationens alla dokument samt möjligheten att i olika samtal kunna prata om dessa. Min känsla var att en hel del axlar sänktes efter några månader av flyttstress. Pedagogerna hade möjligheten att under arbetstid kunna ta del av våra nya dokument. Corona förde alltså inte bara med sig dåliga saker utan det gjorde att vi fick nya möjligheter att göra sådant som skulle tagit bra mycket längre tid annars.

Under hela mars och april har vi haft ett tapp på ca 50 barn och ganska frisk personal. Vår utvecklingsorganisation har rullat på som planerat för att inte tappa fart kring det nya. Risken om jag släppt detta hade gjort att pedagogerna snabbt hittat sina gamla kulturmattor som jag ryckt undan och lagt i containern ”slänga”. Det är så mycket lättare att ta sin gamla kultur och arbete efter den, den är trygg och du vet vem du är i den kulturen. Medans nu…..,.

”Vem är jag som pedagog i den här nya organisationen?”

Det är en bra fråga att ställa sig. Det är nu efter all läsning, efter flera pedagogiska lärgrupper, efter feedback från mig och PUS (Pedagogisk Utvecklare och Samordnare) som flera pedagoger börja ställa sig den frågan. Jag påminner dem alla att just nu kan ni alla se er som nyexade studenter för ingen av er har arbetat utifrån Reggio Emilia filosofin så ni ska alla hitta er egen pedagogroll i det nya. Det är nu det gör ont, det är nu det skaver, det är nu det gör ont när knoppar brister som Karin Boye skriver.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Här ser jag dock att de som är nyexade från högskolan lättare tar till sig det nya arbetssättet även fast de inte arbetat med det tidigare. De är lite som kameleonter och har lättare att anpassa sig utifrån Reggio Emilia filosofin och ta till sig av den nya litteraturen och omsätta den i praktiken. Min känsla är att ju längre du arbetat ju ondare gör det, ju vilsnare är du och kanske du nu inser ”var det detta som jag skrev på att arbeta utifrån?!” Är det svårare att lära gamla hundar att sitta? Time will tell! MEN om man VILL lära sig så VILL man och då ger man sig fasiken på att hur förvirrad man än känner sig så gör man allt för att ta hjälp från de runtomkring sig samt att man inser att detta förvirrande stadium kommer icke att gå över snart och du kan inte tro att du ska kunna något igår utan det tar TID!

TID, ja jag har så svårt att låta det ta TID för mina medarbetare. Det är jag fullt medveten om och det skrev jag ner i min ledarskapsplan år 2 på Rektorsprogrammet och det var den som gjorde att jag skrev en Projektplan som spänner över de tre första åren. Detta för att vi ska hålla fokus på vår organisationsförändring och kontinuerligt var sjätte månad analysera och utvärdera för att veta vilka de kommande insatserna är. Det är denna planen som kommer att göra att jag saktar av…förhoppningsvis…ja, någon långsam snigel lär jag aldrig bli, då får det bli en Turbosnigel i sådana fall!

För de som inte varit med i min dialog med mina medarbetare kan uppleva mig som brutalt hård och rak när jag påtalar att medarbetarna skall vara ärliga mot sig själva och fråga sig ”vill jag verkligen arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin?” Annars…är det bättre att söka ett annat arbete! Jag använde min fotbollsplan under förra APT när vi även knöt på medarbetarenkäten, men nu hade jag fyllt den med både spelar på fotbollsplanen och utanför samt till och med att några spelade på en annan plan. Detta är inte att jag vill att kompetenta pedagoger skall sluta OM de vill arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin men jag VILL faktiskt att de slutar om de INTE vill det, för ingen kommer bli lycklig av att den/de pedagogerna stannar i något som man inte vill. Det är inte bra för pedagogen, det är inte bra för barnen och jag får många fler gråa hårstrån över att försöka ”övertala” någon att arbeta på ett sätt som hen inte anser skapar en förskola av hög kvalitet. Så var ärliga mot er själva säger jag, och det gör jag utifrån att jag vill att alla skall älska att arbeta på detta sätt lika mycket som jag älskar det och annars så önskar jag hen mycket lycka till någon annanstans. No hard feelings 🙂 !

Så här är vi nu exakt 2 månader idag sedan vi öppnade, och corona eller no corona så arbetar vi framåt. Vi skapar en vardag som är så normal som den kan vara. Under den här tiden tar vi vara på att gå i dialog om den valda pedagogiken. Jag härleder allt till vår mission,vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt. För att hela tiden påminna oss kring detta så återfinns de både i konferensrummet på väggen, på whiteboardtavlan i personalkorridoren samt på min dörr till kontoret. Jag som rektor har tagit ett ställningstagande för ”min” förskolas organisation och med den följer en hel grund som vi alla skall arbeta utifrån för att ge barnen de allra bästa möjligheterna att utveckla ett förändrat kunnande under sin förskoletid utifrån de demokratiska principerna. Jag anser att en förskola av hög kvalitet för barnen skapas genom att välja den vetenskapliga grunden socialkonstruktionism och posthumanism, inte genom konstruktivismen eller kognitivismen osv. Lagt kort ligger gällande detta! Jag är en utvecklande rektor och kommer aldrig att bli en förvaltande rektor som inte tar ansvar för förskolans organisation. Jag måste kunna stå för den organisationen som jag är rektor för, annars skulle det bli ihåligt! Jag går till arbetet med både kropp, själ och hjärta; vilket är en utmaning och en känsloresa av dess like. När jag inte längre gör det eller kan göra det, är det dags att vara ärligt mot sig själv och kasta in handduken. Man måste leva som man lär!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, förskola, inre organisation, organisation, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Rektorsprogrammet, undervisning, Utvecklingsresa | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

”The pre-school is opening!”

Välkomna till Engelbrekts förskola!

Ja, herregud nu står vi här! Inatt sover de första barnen och pedagogerna på Omtanken. Igår var vi nästan alla på förskolan för att slita in i det sista med lärmiljöerna. Utan alla dessa engagerade medarbetare så hade vi inte stått där vi står nu! Man behöver ett bra team med sig för att komma någon vart!

Det har gått exakt, och då menar jag exakt 6 månader – imorgon- sedan jag började i Halmstads kommun…..det känns som jag varit där i 2 år! Det är så sjukt mycket som jag har fått jaga för att få kunskap om, så många processer som jag slängt mig in i – både på grund av att jag tyckte de var roliga men likväl på grund av avsaknad av stöttning. Fast här står jag med så mycket mer kunskap i ryggsäcken! Och kunskap är inte tungt att bära som min mamma alltid sade till mig när jag fick chansen att lära mig nya saker. Att min mamma inte hann få uppleva att jag öppnar ”min” förskola imorgon är en stor sorg, så morgondagen är en lika stor glädje för mig som en sorg att hon inte hann uppleva detta innan cancern tog hennes liv den 16 januari i år. Dock hoppas jag att hennes ande någonstans svävar över mig imorgon och alla andra dagar för att kolla vad jag gör. Imorgon kör vi mamma!

Sedan förra inlägget så har vi hunnit haft våra två utvecklingsdagar i slutet av januari. Oj, vad vi hann med att diskutera och samtala kring då. Störst fokus var på att diskutera den pedagogiska helhetsidén som ska jacka i missionen och visionen samt vårt förhållningssätt/bemötande.

Pedagogisk helhetsidé

Mycket lades också på att diskutera lärmiljöer med de nya kollegorna men likväl det viktiga undervisningsbegreppet, projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation. Allt detta har inte hunnit sammanställas än men snart är vårt dokument klart:

Att skapa en ny organisation är inget man snyter ut ur näsan och så finns den där och fungerar som ett väloljat maskineri. It´s hard work! Men jag bara äääääälskar det! Att skapa en organisation där barnen är i fokus, där det är tydliga uppdrag och förväntningar på pedagogerna, där det finns en väl avvägd utvecklingsorganisation för att pedagogerna skall klara av sitt statliga uppdrag, tydliga uppdrag med mandat, tydliga utvecklingsgrupper och veckoorganisation, stödstrukturer för det pedagogiska ledarskapet – en organisation med förhoppningen att den ska vara så tydlig och klar att pedagogerna inte ska behöva famla, undra och bli stressade. En organisation där ”Gladast vinner!”. Jag tror innerligt på att mitt sätt att rycka undan kulturmattan och skippa avdelningstänket och se nya möjligheter och skapa en flexibel organisation som är självförsörjande ska vara ett vinnande koncept och skapar en förskola av hög kvalitet. Vi måste se till de förutsättningarna som finns 2020 och arbeta utifrån det. Då tror jag inte på att avdelningar är på det sätt vi bör arbeta för att skapa en förskola av hög kvalitet! Det gäller att göra en systemväxling nu!

För att nu kunna göra denna systemväxling och landa i en ny organisation har jag skapat en treårig projektplan med olika insatser insatta under det kommande året, utvärderingar och analyser var sjätte månad och sedan nya insatser efter att jag använt mig av enkäter, kvalitativa intervjuer och observationer för att skapa ett underlag till utvärderingen och analysen. Att skapa ett systematiskt kvalitetsarbete även för detta arbete är av yttersta vikt. Bara att läsa i litteraturen kring detta av Hans-Åke Scherp & Gun-Britt Scherp (2016), Jan Håkansson (2017), Martina Lundström (2016 & 2019) m. fl. Eftersom jag gör mitt sista år på rektorsprogrammet via Umeå universitet så är projektplanen även en del av detta års verksamhetsutvecklingsdeklaration. Jag kommer i min utvärdering att använda mig av modellen – Struktur – Kultur – Ledarskap för att kunna analysera var vi är och var vi ska vidare på vår resa. Denna organisationsresa fortsätter och ni kommer få följa den via både blogg och facebook. Nu kommer jag att räkna ner timmarna till jag är på förskolan imorgon och ser den fyllas upp med barn. Gud så jäkla härligt!!! NU KÖR VI!

Until next time- see ya!

Publicerat i arbetssätt, förskola, Halmstad kommun, inre organisation, Lärmiljöer, Lpfö18, organisation, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Rektorsprogrammet, Skolledare, undervisning, Utvecklingsresa, vetenskaplig grund | 3 kommentarer

Del 1: Att skapa en ny förskola

Det har nu gått fyra månader sedan jag påbörjade mitt nya uppdrag som rektor i Halmstads kommun. Den tiden har sprungit iväg och ibland känns det som om jag hunnit med så mycket saker så att jag borde ha arbetat ett år redan. Redan den 1 september började resan mot att starta den nya förskolan, Engelbrekt 2.0 som arbetsnamnet hela tiden varit. Nu står vi här och håller på att tippa över på ett nytt år! Nu nosar vi verkligen på den nya förskolan. Det verkligen känns att det är nu vi verkligen ska ta tag i allt som vi pratat om!

Engelbrekts förskola december 2019

Men detta är ju en resa som jag inte gör ensam. Här är det inte jaget utan laget som arbetar med detta. Jag har under dessa fyra intensiva månaderna fått möjligheten att lära känna ”gamla” Engelbrekt 1.0 med sina två avdelningar och sex pedagoger. De blev snabbt en referensgrupp för alla mina tankar, idéer och ställningstaganden. De har lyssnat, diskuterat och kommit med egna tankar och idéer. Främst av allt har vi haft väldigt roligt tillsammans. Då jag inte har ett kontor så sitter jag i deras minimala personalrum så detta med att lära känna varandra..ja, det har vi verkligen gjort. Ganska snabbt när jag börjat fick jag först en delad vårdnad om kommunens dygnet runt verksamhet då rektor där skulle vara ledig. Officiellt blev jag rektor där den 6 december men innan hade jag vårdnaden om dem. Jag fick då en rejäl inblick i en verksamhet som jag endast varit delaktig i vid sidan av i min förra kommun. Nu var det mycket nytt att ta in samtidigt som jag såg en helt annan potential med verksamheten; vilket även pedagogerna verkade göra. Nu skulle de äntligen få flytta från verkligen sunkiga lokaler till något nytt. Verksamheten kommer utöka från 10 platser till 28 platser. I denna verksamheten fanns också en liten men naggande god dagverksamhet där två förskollärare arbetade. De kastade jag in tillsammans med Engelbrektarna så vi fick lite större grupp i våra pedagogiska diskussioner. Utvecklingsfokuserad som jag är så vände vi den pedagogiska skutan väldigt kraftigt. Vi kastade faktiskt ut mycket av det gamla för att arbeta framåt både vad det gäller den pedagogiska grundtanken men likväl med nya dokument som stödjer det nya arbetssättet. Vi satte tänderna direkt i Linda Linders bok om lärmiljöer och diskuterade den under hösten, nu med avslut under januari/februari. Och saker och ting började att röra på sig i lärmiljöerna och diskussionerna. Tåget tuffade framåt hela tiden.

Under denna tiden rekryterades några nya förskollärare men likväl så rekryterades en pedagogisk utvecklare och samordnare. För mig var denna rekrytering av yttersta vikt då det var olika kulturer som skulle blandas samman och bli något nytt. Det fanns bara en som jag ansåg skulle kunna dra detta tillsammans med mig och det var min processledare i min andra kommun…..och JA hon sade JA!!!

Sedan landade förskola nummer 3 i mitt knä, Järnvägsparkens förskola. Förskolan huserar i paviljonger sedan 5-6 år och nu skall den läggas ner. Barnen och den mesta av personalen följer med. Denna förskola var extra spännande då de har arbetat med ett arbetssätt som tilltalat mig sedan jag för några år sedan hade möjligheten att besöka Bolmens förskola och rektor Pia i Varberg. De arbetade i duos större delen av dagen och dessa duos delade sig också vilket gjorde att barngrupps antalet inte blev så stort. De kom in med massor med spännande!

Den 25 november är datumet som Engelbrekt 2.0 verkligen föddes. Det var då som jag hade möjligheten att på kompetensutvecklingsdagen samla alla som skulle göra resan mot Engelbrekt 2.0. Innan denna dag hade jag haft ett givande samtal med Martina Lundström för att få mer input hur jag gör denna resa på ett bra sätt. Alltid givande med input från andra och speciellt med Martina då jag delar hennes synsätt på förskolan.

Dagen blev sjukt intensiv med dialoger kring Mission, vision, lärmiljöer och en del inre organisation. Hur skapar vi en förskola som är barnens arena? (Mission) Hur blir förskolan en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar (Vision)? Har man kloka medarbetare som jag verkligen har så blir det givande samtal som mynnar ut i något! Sjukt engagerade och vill verkligen skapa något NYTT tillsammans med mig!

Mission: En förskola som är barnens arena

Med det menar vi:

  • Att förskolan är en mötesplats för barnen
  • Att barnen möter en inspirerande lärmiljö som utmanar deras undersökande och utforskande
  • Att vi pedagoger har ett uppdrag sprunget ur Skollagen och Lpfö 18, vi är på förskolan för barnens skull. För deras utbildning och undervisning
  • Att vi pedagoger skapar undervisning utifrån en växelverkan där barnen leder oss pedagoger samtidigt som vi använder oss av vår professionalitet

Vision: En demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande tas på allvar

Med det menar vi:

  • En demokratisk mötesplats är sprungen ur både barns perspektiv, dvs barnens egna tankar och ord som tas tillvara och används, och barnperspektivet, dvs pedagogerna försöker förstå barnens perspektiv, deras tankar, intressen och behov
  • En plats där att alla kan komma till tals, där alla lyssnar på vad du har att säga men också en plats där gemensamma beslut fattas och där den egna viljan inte är i fokus.
  • En plats där pedagogen möjliggör att alla barns röster blir hörda
  • En plats där barnens röster, tankar och reflektioner sätter prägel på den undervisning som bedrivs på förskolan
  • En plats där barnen har möjlighet att påverka sin vardag, sin utbildning och undervisning

Detta var dag nummer 1 av 3 som vi ska ha innan vi slår upp portarna i mars 2020. Förskolan består av fyra hörnflaggor och detta var två av dem som vi gick i dialog kring. De andra två som vi tar oss an nästa dag handlar om den pedagogiska helhetsidén och förhållningssättet. Det är dessa fyra hörnflaggor som vi sedan använder i allt vårt pedagogiska arbete. Det är nu allt från denna dagen blandas med att skriva dokument kring vad Engelbrekts förskola står för, uppdragsbeskrivningar, scheman, kalendarie….ja, jag vet inte allt som jag just nu i mellandagarna håller på att arbeta med. Planeringen framåt är gedigen för att allt skall gå i lås på bästa möjliga vis. Allt detta blandas med en sjuhelsikes lista i excel med beställningar!!!!

Det som vi bland allt under kompetensutvecklingsdagen tog fasta på var en annan viktig vision, en vision bredvid visionen tänker ni???? Men denna går enligt mig inte att vara utan på något arbete. Det handlar nämligen om visionen ”GLADAST VINNER”! Utan glädje på arbetet så kommer vi ingenstans! Vi måste få ha roligt för att kunna vara professionella helt enkelt! Med glädje och humor kommer man långt i sitt arbete. Jag fick höra från en medarbetare att jag som rektor var för tramsig och flamsig…vet ni vad det skiter jag i! Det säger mer om den medarbetaren än det säger om mig. Den egenskapen tänker jag inte förändra utan behålla. Jag ändrar på mycket annat i mitt ledarskap men att vara mindre GLAD är inte en egenskap jag förändrar. Här har ni mig, den glade rektorn!!

Vi ses och höres med del 2 på vår resa mot Engelbrekt 2.0. Haka på vet ja och följ oss i vårt arbete!

Until next time!

Publicerat i arbetssätt, förskola, Halmstad kommun, inre organisation, Lärmiljöer, pedagogiskt ledarskap, Reggio Emilia, Skolledare, undervisning, Utvecklingsresa | Lämna en kommentar

En förskola som är barnens arena!

Engelbrekt 2.0

Vill du vara med och starta upp Engelbrekt 2.0? Vill du arbeta på en förskola med missionen att vara en förskola som är barnens arena. Med visionen att vara en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där deras delaktighet och inflytande i utbildningen tas på allvar.

Just nu letar jag efter de viktiga sista pusselbitarna i min organisation. Jag letar efter förskollärare som vill vara med och skapa magi bland barnen. Är just du sugen på nya utmaningar och ha möjligheten att vara med redan från start så ska du genast ta och söka till dessa tjänster. Jag ser verkligen fram mot att träffa just dig!! Välkommen att söka! Tjänsten återfinns både via platsbanken och på hemsidan halmstad.se

https://www.halmstad.se/4.47c5cae51518152da6e2fbc.html/?guidAssignment=082B9CED-D3F3-4453-BD4E-E1EAEAFAF31D

Engelbrekt 1.0 – två avdelningar idag som växer med fyra till plus dygnet runt verksamhet

Publicerat i arbetssätt, förskola, Halmstad kommun, Utvecklingsresa | Lämna en kommentar

Welcome to our flight to destination Reggio Emilia!

Det var en gång en student som tog sin förskollärarexamen den 8 juni 2001 som stod på perrongen både bokstavligen och bildligt mot en fysisk resa till Stockholm med sina nya kollegor för att vara med på Reggio Emilias sommarsymposium i fem dagar men även en resa mot att omfamna ett arbetssätt som var Reggio Emilia inspirerat. Det senare blev en mycket längre resa än fem dagar, en resa där ”genombrottet” kom någon gång under 2010 och där jag 2019 verkligen har satt ord på mitt eget pedagogiska ledarskap och hur jag som rektor anser att vi skapar en förskola av hög kvalitet. Den resan tog alltså 18 hela år för mig och den resan kommer aldrig att ta slut men jag kan nog säga att just nu vilar jag ut på destinationen Reggio Emilia. Där turistar jag, utforskar och undersöker. Jag tänker inte ge mig av mot någon annan destination för tillfället utan nu ska jag för första gången få möjligheten att greppa tag i all den kunskap och kompetens som jag har kring detta arbetssätt och mina kompetenser gällande att arbeta i processer tillsammans med andra och skapa en förskola som är barnens arena! Ni är varmt välkomna på denna rundvandring som startar nu med en historisk tillbaka blick i detta blogg inlägg.

Gunilla Dahlberg, Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi, Elisabeth Nordin Hultman, Christina Wehner Godée, Karin Gandini, Susanne Berthin, Liselott Borgnon, Ulla Messing, Harold Göthson, Anna Barsotti…ja, alla dessa hade jag förmånen att få lyssna till den 11-15 juni 2001. Människor som har satt så många och viktiga spår gällande svensk förskola under åren sedan dess. Att hitta sin anteckningsblock från detta sommarymposium och läsa igenom allt det som man skrev ner för 18 år sedan är en ynnest för en själv. Glädjen över att dessa tankar fanns så starkt redan då men likväl infinner sig en känsla av missmod när man inser att den där förbaskade stadieteorin höll förskolan i ett järngrepp en hel del år till efter 2001. Förvisso kom en hel del inspel från detta tankesätt men ingen av mina chefer vid den tiden kunde liksom inte förklara varför vi läste viss litteratur och diskuterade. Det satte liksom inga riktiga spår i vår verksamhet, några små saker etsade sig fast och det handlade speciellt och barnens delaktighet och inflytande. Att inte planera för mycket utan att ta in barnens tankar. Detta spår fastnade efter att vi 2005 hade läst Lyssnandets pedagogik. Efter att föräldraledigheter var avklarade för oss alla på förskolan så minns jag att jag och min närmaste kollega Loella började arbeta mer och mer i projekt form fast någon anknytning till Reggio Emilia hade vi ännu inte.

”Ett barn har hundra språk och vi föds med en mängd möjligheter och en mängd uttryck och förmågor som befruktar varandra och är beroende av varandra men som vi lätt berövas genom vår väg genom utbildningssystemet” (Loris Malaguzzi). Första föreläsningen på sommarsymposiumet med Gunilla Dahlberg. Att läsa från den föreläsningen är även ”att se det rika i varje barn”, ”nyfikna barn kräver nyfikna vuxna”, ”se det rika, intelligenta, vetande barnet”, ”två pedagoger och den tredje är miljön” samt ”Vad är lärande? Man lär i samspel”. Detta kunde lika gärna varit ifrån 2019 men kommer från år 2001. En del av mig undrar varför det tog sådan tid för detta att ”slå igenom” medan den andra delen bara tänker ”Thank God att det till sist fick fäste och genomslag i förskolan!”

För undra vad Ann Åberg tycker som mötte Reggio Emilia för första gången 1995 anser om att det tagit en sådan tid? Det var då som hon började fundera kring den förskolan vi hade i Sverige och funderade utifrån frågeställningarna:

  • Varför ska vi ha förskola?
  • Hur vill jag vara som pedagog?
  • Vad är kunskap?

Här kommer begreppet Reflektion upp som en viktig del i arbetssättet. Vad har hänt? Vad har vi lärt oss? Hur går vi vidare? Här läser jag också att ”följa processen och inte titta på det färdiga resultatet”.

Det för oss in på ytterligare en föreläsning därifrån med Hillevi Lenz Taguchi som handlade om ”Pedagogisk dokumentation idag och genom historiens glasögon”. Vad är pedagogisk dokumentation inleder Hillevi med. Jo det är ”ett förhållningssätt, ett sätt att kommunicera på, ett sätt att ge barnet en röst, ett sätt att få fatt i barnens tankar, ett sätt att synliggöra lärandet för både pedagoger men för barnen själva, ett sätt att påvisa barnens utforskande, ett sätt att arbeta med demokrati, empati och kommunikationsförmåga hos barnen”. Varför ska vi använda pedagogisk dokumentation frågar sedan Hillevi vidare. Jo, för att ”vi ska kunna diskutera, samtala, reflektera och analysera kring barnens lärande samt att kunna fokusera på pedagogernas pedagogiska insats. Vi ska genom detta kunna ta pedagogiska ställningstaganden som gör att vi utmanar barnen vidare i deras lärande. Det handlar om att planera, organisera och utvärdera”.

”Det kompetenta barnet” kommer upp här också. Vi ska inte titta på det som behöver åtgärdas utan titta på det rika hos barnet. Dagens diskurs år 2001blir ”det kompetenta och utforskande barnet”. Det känns lika aktuellt idag 2019 som det gjorde då.

Jag har i föregående blogginlägg och jag har redan under vecka ett på mitt nya uppdrag börjat att prata kring vikten av en pedagogisk helhetsidé nu när vi ska starta en ny förskola. Jag har även varit rak med det att jag inte kan arbeta med utvecklingspedagogik som en grund utan att jag landar i konstruktionismen och med blandningen socialkonstruktionism och posthumanism. År 2001 fick jag visst redan det begreppet till mig när det gäller kunskapssyn, helt otroligt att det redan då var på tapeten men det tog ett bra tag innan jag faktiskt insåg att det var det som var min kunskapssyn, att det hade ett namn. Fast så fort jag visste det så började jag att tapetsera med den tapeten!

Och sedan håll i er, håll i er nu kommer Elisabeth Nordin Hultman in i leken med föreläsningen ”Miljön som extra pedagog”. Det första hon tar upp är att man som pedagog måste börja med att försöka ändra i miljön. Sedan radar hon upp det ena centrala efter det andra, som vi fortfarande diskuterar 2019. ”Barnet skapas genom miljön”, Barnen är ”olika” i olika rum och sammanhang”, Ett kompetent och utforskande barn är en del av en kompetent och stimulerande miljö”, ”Ett okoncentrerat barn är en del av en miljö med lite att koncentrera sig på”, ”Barnen står i en intensiv relation till människor men även till den fysiska världen, till tingen och materialet” och ”Barn som görare, handlande varelser”. Hon punktar också upp kring det pedagogiska rummet:

  • materialet kommunicerar, är socialt
  • rummet är ett språk. Rummets språk är ännu mäktigare än det verbala och det skrivna. Rummet talar om för barnen vad det ska göra
  • Handlingsutrymmet. Vad går det att göra i detta rummet?

Det ska finnas en stor mängd material, som är variationsrikt och det ska finnas variationer på samma tema. Det ska finnas material som fokuserar på skillnader, förvandling och förändring. Det ska finnas material som utmanar till experimenterande, utforskande och problemhantering. Detta krokar sedan Karin Gandini i sedan i föreläsningen ”Barn, rum och relationer”. Hon beskriver en relationell miljö:

  • förskola som en experimentverkstad
  • växa och förändras, förändra miljön när det behöva
  • kommunikation och samspel
  • en del av samhället, inte en avskild del
  • alla sinnen ska stimuleras och vara levande
  • variation och intensitet
  • genomskinlighet dvs öppna ytor

Den avslutande föreläsningen med Liselotte Borgnon, Ulla Messing och Harald Göthson behandlar ”En lärande organisation ur ett barnperspektiv”. De delar in organisationen i:

  • tid
  • rum
  • innehåll

Här pratar de om vikten av en inre organisation som handlar om både en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation, oavsett om dessa begrepp inte nämns vid ord i denna föreläsningen 2001 så kan jag utläsa att det är det som de pratar om. Det handlar om att ha en inre organisation som stödjer olika mötesformer och där vi får tid att tänka, reflektera och samtala som pedagoger över det som försiggår i förskolan.

Så tänk alla att detta är 2001 och nu 2019 skulle dessa föreläsningar vara lika aktuella. Mången gång så är vi fortfarande i starten av detta arbete men många, många förskolor har tagit ett samlat grepp om utbildningen och vandrat denna vägen. De arbetar fullt ut med ett ”Reggio Emilia inspirerat arbetssätt”. Fast det viktigaste som jag tror många missar, det är den uppfattningen som jag har, är att man precis som jag beskrev i början förändrar på ytan såsom vi gjorde med att vi arbetade på med barnens inflytande och delaktighet, i projektform och dokumenterade mera men VARFÖR vi gjorde det och utifrån VILKEN GRUND vi gjorde det, det visste inte vi i alla fall. Vet alla vilken kunskapssyn de baserar sin utbildning och undervisning på? Vet man vilken lärandesyn man har? Har vi pratat om vilken barnsyn vi har och hur pedagogerna skall agera? Har vi satt ett gemensamt förhållningssätt? Har vi pratat kring vad som ska finnas i våra lärmiljöer? Och när vi har pratat om det har vi tillsammans bestämt hur vi förkroppsligar detta i just vår förskola, i vår utbildning och i vår undervisning? Nja, det tror jag inte alla har och det tänker jag är A och O för min/vår kommande utvecklingsresa. Alla skall vara väl förtrogna med allt detta i sin undervisning och hela utbildningen skall genomsyras av detta.

Till alla dessa kloka kvinnor och en ensam man från 2001 så finns det 2019 en hel flock intelligenta, spännande, kloka människor som krokar i detta med arbetssätt inom undervisningen men även vikten av en organisation som stödjer hela detta arbete. I dag 2019 kan bara jag säga att jag inspireras av Martina Lundström när det gäller att skapa en hållbara organisation, Linda Linder när det gäller lärmiljöer, Erika Kyrk Seger kring digitalisering och digitala verktyg i förskolan men även att lyssna på Josefin Malm och Sofie Källhage i deras Förskolepodden. Jag skulle kunna räkna upp många många fler som är otroligt inspirerande, det finns så många som har så mycket kloka tankar! Jag tänker att nu jäklar ska jag ta tillvara på all den kunskap och kompetens jag har fått ändå sedan 2001 och nu ska jag förkroppsliga denna på resan jag ska göra tillsammans med ett gäng pedagoger i Halmstad kommun. Vi ska kliva på ett utvecklingståg som ska ta med allt detta i bagagevagnen och sedan ska vi använda detta när vi skapar en förskola som är barnens arena! Välkomna att följa denna resa via både bloggen och via mitt Instagram rektorcaroline. All onboard :)!

Publicerat i arbetssätt, Föreläsning, förskola, Halmstad kommun, inre organisation, Lärmiljöer, Reggio Emilia, undervisning, Utvecklingsresa, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar

En förskola som är barnens arena!

Den där känslan när man själv inser att pusselbitarna börjar passa i varandra, att ramen börjar att bli ”färdig” så att man kan ägna sig åt att lägga de andra pusselbitarna…ja, det känns väldigt bra helt enkelt! Jag inser ju att när pusslet känns färdiglagt är det bara att ta sig an ett svårare pussel med fler bitar för att lägga samma pussel om och om igen vill jag ju inte, men samtidigt så tar jag med mig flera delar för varje pussel jag lägger. Jag finner en struktur och tydlighet i mitt pedagogiska ledarskap och hur jag skapar en hållbar organisation.

Nu ska jag ta mina kunskaper och erfarenheter med mig när jag ska påbörja att lägga ett nytt pussel som innehåller många fler bitar än det förra, men jag har en stor förhoppning att jag ska klara av att lägga detta också. Jag påbörjar dock en resa där slutdestinationen är ”en förskola som är barnens arena” men där det också finns en tydlighet att ”förskolan är en demokratisk mötesplats. En plats där barnen blir huvudpersoner i sitt eget lärande och där barnens delaktighet och inflytande i utbildningen tas på allvar”. Sedan kommer jag att få möjligheten att skapa en förskola tillsammans med alla kompetenta pedagoger som kommer att kliva på detta tåg tillsammans med mig. Jag hoppas att de är lika taggade som jag att skapa en förskola av hög kvalitet och att vi alla sitter på samma tåg när vi kommer till slutdestinationen ”en förskola som är barnens arena”.

Att samspela och arbeta tillsammans är ju A och O i ett förändringsarbete, men en pusselbit som jag tar med mig är att jag som rektor är den som ska leda förskolan mot en hög kvalitet i sin undervisning. Här kan det vara så att det finns olika sätt att se på detta. Vad är en förskola av hög kvalitet? För mig är det att arbeta utifrån missionen och visionen som jag beskrivit som hållplatser ovan samt att luta mig mot ”en förskola som är inspirerad av Reggio Emilia pedagogiken”. Om jag använder de rätta begreppen från litteraturen och vetenskapen så handlar det om en lärandesyn som är baserad på ett sociokulturellt perspektiv och där kunskapssynen landar på det postmoderna/konstruktionistiska perspektivet med delarna socialkonstruktionism och posthumanism. Detta kan uppfattas som svårbegripligt för många men även detta är en pusselbit som jag tar med mig på min nya resa. För att vi ska kunna skapa en samsyn kring vad som är en förskola med hög kvalitet och kunna skapa en förståelse för vårt uppdrag så inser jag att vi måste ta tag i det som handlar om vad vi baserar vår undervisning och hela vår utbildning på. Det är när vi har olika syn på detta som vi måste lägga onödig energi på att lösa konflikter och fnurror på tråden mellan arbetslag på en och samma förskola.

Bok Den synliga förskolan . Martina Lundström

För det är skillnad på vilken kunskapssyn vi har i grunden och det räcker inte med att vi oftast bara landar kring en samsyn kring hur vi anser att barn lär sig, dvs genom samspel med andra (sociokulturellt perspektiv). Det är skillnad om vi i vår kunskapssyn lutar oss mot utvecklingspedagogiken eller ”reggio emilia pedagogiken”. Den pusselbiten tar jag också med mig, att jag kan inte leda en förskola som arbetar med utvecklingspedagogik. För för mig är det inte ”rätt” väg att vandra för att skapa en förskola av hög kvalitet. Därför känner jag en trygghet i när jag läser litteratur från kloka författare såsom Martina Lundström, Erika Kyrk Seger, Anna-Karin Söderström, Jonas Höög, Olof Johansson, Ulf Blossing m.fl. att ramen på organisationen kan faktiskt jag som ledare själv lägga utifrån det som jag tror på och det som jag anser att organisationen behöver.

Men pusslet är ju stort och består av så många bitar att det finns så mycket mer att göra tillsammans med alla medarbetarna. Det är ju nu vi ska fylla ramen med innehållet och det gör vi allra bäst tillsammans. Hur fyller vi ramen med det som vi alla tror på och som vi alla förkroppsligar i vardagen tillsammans med barnen och varandra?

Jo, det gör vi genom att få tid till att skapa samsyn. Tid att samtala, reflektera, borra djupare och komma fram till gemensamma ställningstaganden. Att då under tre extra semesterveckor innan man påbörjar ett nytt uppdrag, vilket jag gör imorgon, så kommer så många tankar som man skriver ner för sitt kommande arbete. Vad är det som är de delar som måste arbetas igenom för att ens kunna starta en ny förskola? Vad är det som jag tar med mig från mitt förra uppdrag? Från när jag arbetade som förskollärare? Från all litteratur och forskning jag nu har läst om ledarskap och organsiationsskapande? När man får möjlighet att sätta samman de delarna som man vill arbeta vidare med tillsammans med de nya medarbetarna så sammanstrålar allt som jag anser är viktigt för förskolan, för att kunna skapa en förskola av hög kvalitet.

Jag tar alltid upp mina hörnflaggor som finns utmed min fotbollsplan, de finns alltid med när jag tänker på vad en förskola behöver för hållpunkter för att kunna arbeta med utbildningen och undervisningen samt vad vi behöver fylla den med för områden som är viktiga.

Det är dessa delar som jag kommer att arbeta med under mitt nya uppdrag, där jag får möjligheten att starta upp något helt nytt som inte ens har existerat innan. Att få möjligheten att skapa något från grunden, något som bär en själ av det som jag tror på. Att få möjligheten att sätta avtryck och att sätta avtryck i barnens liv som de bär med sig hela sitt liv. Tänk så stort det är att få möjligheten att påverka ett barns start i livet, att få vara en del i detta, att skapa en så god grund för dem att stå på att ingenting är omöjligt för dem att bestiga sedan. So here we go!

Until next time I see you!

Publicerat i arbetssätt, förskola, inre organisation, lärare, pedagogiskt ledarskap, Skolledare, vetenskaplig grund | Lämna en kommentar