En mamma rektors berättelse, del 1

Denna berättelse har jag väntat av respekt för mina två söner att berätta tills de båda slutat grundskolan på Söndrebaljs skolan på grund av att de inte ska få utstå repressalier i sin vardag på skolan. I del 1 ska jag försöka att så renodlat som möjligt berätta utifrån en mammas perspektiv utan att blanda i min profession som förskollärare och rektor. Fast eftersom de blir länkade till varandra så kommer det finnas delar där jag ser på det som sker med en mamma rektors ögon. Del 2 kommer istället att utgå från den professionella yrkesrollen, både som förskollärare men främst som rektor och synen på att rektor leder förskolan/skolan, ett utvecklande ledarskap men främst ett demokratiskt ledarskap i alla led med fokus på att skapa en demokratisk arena för våra barn i ett 1-16 års perspektiv.

Starten på denna berättelse är hösten 2007 när äldsta sonen på 3 år och 8 månader börjar förskolan i Hjärnarp (han hade varit några månader på en annan förskola innan lillebror kom till världen). Under barnens förskoletid funderade jag inte så mycket på hur grundskolans organisation, struktur och pedagogiska ledarskap skulle påverka mina barns lust att lära och utvecklas. Barnen hade en bra förskoleperiod på Morkullans förskola där deras förskola under deras tid bytte rektor och hela kommunen påbörjade att arbeta med att alla förskolor skulle arbeta Reggio Emilia inspirerat. Mina barn fick vara med om den resan där deras röster blev mer och mer viktiga. Där deras delaktighet och inflytande mer och mer kom i förgrunden. Där de fick utmanas, utforska och undersöka i projekt. Barnen fick möta engagerade och utvecklande förskollärare och barnskötare. Tack för att ni alla som fanns runt mina barn skapade en lärande förskoleperiod där omsorg, lärande och utveckling bildade en helhet.

När äldsta sonen skulle börja i femårsgruppen som några år innan flyttades till skolan på grund av platsbrist på förskolan så var det så många barn och så små lokaler att barnen skulle tvingas att vara ute halva tiden och inomhus halva tiden. Många vårdnadshavare var upprörda och pedagoger som under informationsträffen enligt manual var tvungna att tala positivt om något som inte var positivt. I detta skede skickade jag in en insändare till lokaltidningen som valde att intervjua mig istället utifrån detta. Detta ledde till att lokalytorna sågs över och från den höstterminen hade femårsgruppen dubbla lokaler med två barngrupper. Verksamheten utvecklades fantastiskt med pedagogerna som arbetade där.

Under förskoleklassen med olika pedagoger för sönerna möttes de av relationella pedagoger som verkligen brydde sig om barnen. Verksamheten i sig var enligt mig väldigt traditionell med samma år efter år. För mig som förskollärare så var min egen reflektion att jag aldrig skulle kunna arbeta på detta sätt år ut och år in. Var fanns barnens intressen i detta och hur kunde man som lärare fläta samman detta med läroplanen? Varje år var det ju nya unika individer som äntrade förskoleklassens klassrum. Fast utifrån förskollärarnas engagemang för barnen och oss som vårdnadshavare blev det för mig inte så viktigt för mina barn tyckte om att gå i förskoleklass. Det var det allra viktigaste för mig som mamma.

Sedan var det dags för son nummer ett att börja klass ett. Det var här som jag gick rakt in i mitt eget klassrum från mitten av åttitotalet. Inget var förändrat utan det vara bänkar i rader, en och en, och sådana som man öppnade för att ha sitt material i. Därtill mötte klassen nya lärare som placerats ut i kommunen då en kommunal skola lades ner. Här hade ju allt ändå kunnat bli bra, men ca två till tre veckor senare satt vi på ett föräldramöte där lärarna kallade klassen för ”den hemskaste klass som de någonsin haft”. Här gick väl min professionella hjärna in och funderade hur man som lärare ens kunde uttala sig om barnen på detta sätt. Lägg till att skolans rektor var av den osynliga sorten som förvaltade en rektorsroll. Jag vet att jag valde att sitta i baksätet för att jag tänkte att även om deras agerande var hemskt så visste jag redan då utifrån min profession och mina nära samtal med mitt barns pedagoger under åren att det var ingen lätt barngrupp men då krävs det att lärarna funderar över sitt ledarskap, sin struktur och organisation. Att skylla på barnen är bara kategoriskt och det salutogena hos varje barn får inte vara i förgrunden. Det är väl när nästa sak sker som jag i efterhand kan gräma mig att jag inte ifrågasatte deras metod. En behavioristisk metod som involverade straff och belöning. Skötte sig barnen bra fick de guldstjärnor som sedan samlades tillsammans för att det skulle leda till en belöning. Och ja, i början fick barnen bestämma olika belöningar men sedan kom sonen mer och mer hem och sade att det ändå aldrig blev några belöningar. Då kom påståendet från sonen ”så varför ska vi sköta oss” och ja, om man som lärare inte arbetat med varför/hur:et utan bara belönat symtomet utan att få med sig barnen i att arbeta med värdegrundsuppdraget så finns inget bestående lärande kring detta. Enligt forskning och litteratur vet vi att för att slippa repressalier gör vi det som någon annan kräver av oss fast så fort som vi kan göra som vi vill gör vi det. Det där med piska och morot är en icke fungerande metod. Därför grämer jag mig för att jag satt kvar i båten lugnt när allt inom mig sade att detta blir inte bra. För med facit i handen hade barnen inte lärt sig kring hur:et utan gruppen fortsatte att vara en utmanade barngrupp även i mellanstadiet. Där de lärarna fick arbeta vidare för att få en fungerande grupp.

Undervisningen var så traditionell som ni alla kan tänka er som har gått genom skolsystemet själva. Det var lärarna som planerade allt in i minsta detalj. Delaktighet och inflytande, demokrati – och värdegrundsuppdraget existerade inte. Det är här som rollen som mammarektor, eller som då mammalärare kickar in. Som förskollärare och med arbetet som Ängelholms kommun gjorde kring Reggio Emilia filosofin så blev det en sådan fullständig krock med den pedagogiken som jag som förskollärare använde i min undervisning med de yngsta barnen. Det var nog redan här runt 2011/2012 som jag började reflektera kring förskolans undervisning kontra grundskolans undervisning. Där jag började jämföra, reflektera och fundera kring varför demokrati- och värdegrundsuppdraget inte existerade i skolan men som var hela grunden i arbetet i förskolan.

Men tillbaka till mamma fokuset och äldsta sonens två lärare i mellanstadiet, Ulla och Linda. Upplevelsen som mamma så var dessa tre åren i mellanstadiet som när sonen gått i förskoleklass. Ulla och Linda var väldigt relationella. Den där genuina omtanken om det individuella barnet och de såg verkligen de salutogena hos barnet. De såg den där inre kärnan! Min son som vid detta laget hade tappat lusten att lära (det skedde redan under år två), var ganska ofokuserad på skolan, var en följare som gjorde att han hamnade i saker som inte skulle hända och en ganska tuff attityd. Trots allt detta upplevde jag en genuin omtanke av mitt barn. Ulla var den där läraren som arbetat i hundra år och hade en sådan gedigen erfarenhet med så många olika barngrupper att hon var just den läraren som denna barngrupp behövde. Linda hade inte arbetat så länge men tillsammans upplevde jag att de kompletterade varandra. Genom dessa tre år hade de föräldrar”möte” varje månad för oss. Det var inte obligatoriskt men de flesta av oss kom den där timman mellan 18.30-19.30. Den inblicken vi fick kring barnens skolarbete var guld värd som förälder. Där kunde vi också tillsammans arbeta med barnen för att skapa en harmonisk barngrupp som tillsammans kunde fungera och visa varandra respekt när de arbetade tillsammans i klassen. Därtill gjorde klassen saker som t.ex stöpa ljus hemma hos Ulla som de sedan sålde på julmarknaden i Hjärnarp. Tillsammans gjorde vi detta möjligt genom att skjutsa barnen till och från Ulla. Under denna tiden i mellanstadiet fanns det hos sonen om inte en längtan att gå till skolan och lära sig nya saker så fanns det ändå ingen motvilja. Visst tyckte han att Ulla var sträng för att hon var på honom hela tiden, men han tyckte mycket om både Ulla och Linda. Och när man ser att ens barn trivs, utvecklas och lär sig ja, då kan till och med jag se förbi sådant som blir så uppenbart när det inte finns en äkta omtanke om individen och därtill en lärare som endast planerar sina lektioner utifrån hur hen vill arbeta. Nu har vi nått årskurs 6 och det var svårt för alla att säga hej då till Ulla och Linda, och det fanns redan nu en oro för hur det skulle bli de nästkommande tre åren i högstadiet utifrån hur det blivit för årskullarna innan, födda 2002 och 2003. Men innan högstadieåren tar rektormammans berättelse vid när den yngsta sonen ska gå från förskolan och vidare till förskoleklass.

Lillebror hade som storebror en väldigt bra förskoletid men en del samma pedagoger som storebror haft. För både lillebror och storebror har de båda haft en trygghet i förskolläraren Caroline, extra viktigt för den äldsta som har hatat förskolan rakt igenom. Absolut inte för att inte det var en dålig utbildning och dåliga pedagoger utan han (och lillebror) ville vara hemma med sin mamma. Och jag tillhör de som älskat att vara hemma länge, 20-22 månader med båda barnen. Skulle gärna velat att vårdnadsbidraget gått igenom innan jag lämnade den yngsta på förskolan i november 2007. Där är jag alltså helt mot strömmen. Förskolan har en utomordentlig utbildning och undervisning, även om jag skulle kunna skriva om vilka förändringar som skulle gynna barnens undervisning mer, men jag anser att de viktigaste personerna i barnens liv är deras föräldrar. Jag skulle inte vilja vara utan de långa perioderna av föräldraledighet, 10 veckors ledigt över somrarna och endast arbetat 62,5% ända tills jag bytte arbete i slutet av 2014. Dock har jag också kunnat utbilda mig samtidigt som jag haft barnen hemma så mycket som det går. Men nog om detta, yngsta sonen hade som sagt en liknande förskoleklassupplevelse med relationella pedagoger med traditionell undervisning. Fast han tyckte det var jättekul så lyckligt barn, lycklig mamma. Inför lågstadietiden visste jag genom en kompis som haft sin äldsta hos denna läraren att det skulle bli bra. Yngsta sonen skulle inte gå gå igenom samma lågstadietid som den äldsta. Peg, som blev sonens lärare, arbetade med lite andra än traditionella metoderna och bjöd friskt in oss vårdnadshavare att ta del av barnens arbeten som hängde i hallen. Här fick barnen möta metoden ”skriva sig till läsning”, ingen matematikbok det första året mm och barnen samlades ofta för samtal kring olika saker längst fram i klassrummet där det stod bänkar i en kvadrat. Sonen älskade skolan rakt igenom i lågstadiet och inför mellanstadiet fanns en åter igen en oro att det skulle bli oroligt i barngruppen då detta skett med föregående klass som fått samma lärare. Redan i årskurs fyra blir det flera lärare för barnen som bild, slöjd, svenska osv. Vissa av ämnena har de också i samma lokaler som högstadiet vilket faktiskt skapade en oro i klassen. Det blev en mer fyrkantighet i mellanstadiet som gjorde att andra saker blev mer i fokus än lärandet för både min son och andra. Gruppen blev helt plötsligt väldigt annorlunda och bråkig, konflikter uppstod hela tiden. Det var en jobbig tid även för oss vårdnadshavare men lärarna, Johan och Maria, hade god kontakt med oss vårdnadshavare. Det blev också väldigt tydligt att konflikterna skedde i mellanrummen, det vill säga på rasterna. Utifrån detta arbetade de aktivt med olika rastaktiviteter; vilket skapade en annan barngrupp. Genom att de som lärare verkligen arbetade med barnen där det fanns en problematik hände något. Varje år bjöds också vi föräldrar in att vara med och skapa pepparkakshus som ställdes ut på byns julmarknad och alla kunde rösta på dem. Denna lilla sak att en gång per år vara med yngsta sonen i detta är något som jag kommer bära med mig hela tiden. Från förskoleklass ända upp till årskurs sex var jag med. Vi blev en klick av föräldrar som var med och jag tror att vi alla tyckte detta var lika kul som barnen, och i slutet kanske vi tyckte det var roligare än barnen.

Genom alla dessa år från förskolan upp till årskurs 6 har jag mestadels mött lärare till mina söner som utan att värdera deras undervisningsmetoder haft en god kommunikation med mig som förälder och jag har känt att även om mina två inte varit de där barnen som ”passat in i skolans fyrkantighet” och har haft många kreativa idéer som gjort lärarna gråhåriga i förtid så har de haft en omtanke om mina barn och inte sett dem som några problem som ska elimineras, eller täljas till för att bli fyrkantiga. De där relationerna med både barn och föräldrar gör något i samspelet mellan alla inblandade. Jag upplever att jag alltid blivit lyssnad på av deras lärare, och genom min profession också blivit inbjuden till djupare samtal kring skolan och skolans organisation och struktur. Kanske sådant som den ”vanlige” föräldern inte bjuds in i. Det gör ju också att detta reflekterar jag kring och det går inte att särskilja mamman från läraren eller rektorn. Jag har varit den som fått förklara för andra vårdnadshavare deras rättigheter i skolans värld, att inte svälja allt med hull och hår, att det inte är fel på deras barn utan felet ligger i ett bristande ledarskap, organisation och struktur hos läraren och längst ut i rektors ledarskap och organisation. Fast i det dagliga arbetet med utbildning och undervisning ligger det pedagogiska ansvaret hos läraren, att skapa en skola för alla och en undervisning för alla barnen.

De sista raderna som mer berör en negativ syn på skolan skapade sönernas tid på högstadiet. Där tappade mammarektorn helt tron på en skola för alla, en skola där demokratiuppdraget, delaktighet, reellt inflytande och lusten att lära ens existerar. Där jag kan säga att det funnits två lärare, Helena och Åsa, som haft en äkta, genuin omtanke om mina barn som ser det salutogena hos dem även om andra saker pågår i deras agerande. För att starta med den äldstas tid så kan jag bara säga att det gick utför för honom under hans tre år, och det havererade redan i sjuan när lärare inte skapar relationer med barnen utan de är där för att vara lärare och ser inte till att bygga den där genuina tillitsfulla relationen och förtroendekapitalet för att kunna vara läraren som också kan vara lite skarpare när det behövs. Lärarna arbetar utifrån att de skapar en undervisning som går ut på enligt sonens ord ”att stå och mässa halva tiden utifrån en powerpoint och sedan ska vi fylla i olika arbetsuppgifter”. Jag har under deras tre år så många gånger frågat om de får vara med och bestämma kring upplägget kring ett ämnesområde, men inte en enda gång har de sagt att de blivit tillfrågade att tillsammans i demokratisk anda exempelvis bestämma hur de ska arbeta med ett ämnesområde. Vid den här tiden hade skolan fått en annan rektor och det var också här som jag inte längre höll tyst som förälder. Fast om jag inte hade haft de kunskaper som jag genom min rektorsroll har så är det inte lätt att göra det som jag gjorde, kanske mest var den där nageln i ögat för jag kan redan här konstatera att det blev aldrig bättre med en skola utifrån demokratiuppdraget, en arena som är barnens.

Inför åttan fick jag helt sonika ”slå näven i bordet” utifrån allt klagande på sonen. Att hans underbara mentor Helena var den som var eller varannan fredag fick leverera nyheter från andra lärare kring hur jobbig min son var, hur illa han skötte sig osv kan inte varit en lätt uppgift. Jag som mamma uppskattade nog Helena mer än sonen kanske gjorde just då, men jag tror att han ändå bär med sig henne i framtiden när han som vuxen ser tillbaka på sin skoltid. Hade inte Helena funnit vid min sons sida, ja då vet jag inte hur det skulle gått! Hon gick utanför vad som egentligen krävdes av henne och medlade mellan lärare som helt sonika tyckte att den bästa metoden var att kasta ut sonen från lektionen, men ingen ville ta reda på hur min son ville lära sig, vad han behövde för att kunna ta sig framåt. Han var den där studsiga bollen genom hela skolan som vägrar bli en fyrkant som skolans system kräver. Han vad ”den där jobbiga eleven!” Även om det efter ett och flera möten med rektorn, där jag som vårdnadshavare tvingade honom att vara med, skapades anpassningar som gjorde att det fungerade bättre för mitt barn så förändrades inte grundproblemet. Jag vet inte hur många samtal jag haft med rektor Daniel kring hans roll som rektor, organisation och hur undervisningsupplägget ser ut på skolan. Jag försöker även om jag varit mycket negativ alltid ha en bra dialog med de som jag mött genom åren, en konstruktiv dialog som jag hoppas ska leda till förbättring. Med rektorn har jag öppet kunnat vara helt ärlig med min feedback kring att undervisningen endast utgår från hur läraren vill undervisa och att samma upplägg, samma powerpoint, samma uppgifter kom tillbaka från son ett till son två. När sedan en lärare en gång hade gett sonen frågeställningar att svara på i ett ämne och vi tänkte att vi googlar lite mer matiga svar på frågorna än att endast gå efter boken..ja, då hamnar vi på en sida där vi inser att läraren helt sonika bara kopierat alla frågorna på till eleverna. Då bli rektorn i mig orolig för lärarens förmåga att ansvara och leda i sitt uppdrag och rektorn blir också orolig när lärarna år efter år kör samma upplägg trots att alla år innehåller unika individer. Under ett av mina samtal med Daniel kring detta, då jag berättar egentligen mer eller mindre det som jag skriver om den äldsta sonen i detta inlägg och landar i att högstadiet inte bedriver en annan undervisning än i början av 90-talet när jag (inklusive han själv) gick i högstadiet så får jag svaret ”Det har du fullkomligt rätt i att det är så här”….Detta har jag så många gånger funderat kring som rektor, funderat kring rektors ledarskap, demokratisk ledarskap och vem som leder vem i skolan. Det gick så långt att jag köpte boken ”Delaktighet. Reflekterande undervisningspraktik i förskola och skola.” till honom. Har du läst den än Daniel?

Son nummer två har nästan haft samma skolgång under högstadiet som storebror och det blev ju liksom väldigt framträdande där att undervisningen är densamma år efter år. Likadant som de andra årskullarna så gick det utför redan tidigt i sjuan för eleverna. Av samma skäl som ovan redan är skrivna. De är en grupp med killar i sjuan och åttan som verkligen revolterar kring skolans system och det blir en hel del konflikter och uppträdanden som inte är okej. Det är här som jag som mammarektor blir så matt i pälsen när skolan anser att allt kan lösas genom samtal i grupp, värdegrundssamtal och sedan när eleverna går därifrån så är de reformerade. OM, OM det vore så enkelt så skulle vi inte ha några problem på våra arbetsplatser heller. En sak att diskutera det i teorin, när alla är på samma spår, för att sedan gå utanför dörren och möta praktiken. Då återgår alla mer eller mindre till sina gamla vanor. Alltså återgår barnen till samma beteende som innan. Här måste jag dra in professionen när jag lyfter fram att om barnen hade fått fortsätta på de kunskaper som de hade med sig från Morkullans förskola när det handlar om demokrati, delaktighet och inflytande och fått praktisera dem genom grundskolan som de enligt läroplanen ska så skulle vi haft en annan skola tror jag. Den skolan skulle haft fokus på att det är barnens arena, inte lärarnas arena, och att barnen ska vara delaktiga och ha inflytande i sina egna lärprocesser. Att lära sig demokrati, att förhålla sig till andra människor, till samhället osv kan endast läras genom att ingå I en demokrati hela tiden, att få vara med om alla delarna hela tiden. Mer ingående kring detta lämnar jag till del 2.

Yngsta sonen med ett gäng killar hamnade i slutet av sjuan, maj månad, i ett gruppsamtal med de båda rektorerna, Daniel och Tobias. Upplägget var att Daniel tog med sig grabbarna för samtal i ett annat rum och vi föräldrar satt kvar för att ha samtal kring detta med Tobias, som dock var på länk. I slutändan blev det jag som rektormamma som fick leda mötet och jag förstår att det är inte ”roligt” för rektorerna att ha en rektormamma i mötet som kanske trycker på vissa saker som inte den vanlige föräldern gör. För i detta samtal kom det ju då fram att konflikterna, attityderna osv kommer ju främst fram i mellanrummen, det vill säga rasterna. Jag såg själv till att ställa rektorn de ”jobbiga” frågorna för att jag visste utifrån samtal med sonen och i ryggmärgen att svaret kommer landa på att det är på rasterna det sker. För att verkligen lyfta fram bristen på vuxennärvaro och något meningsfullt att göra på rasterna på högstadiet så ställde jag frågor kring det. Det är någon vuxen som rör sig i korridorerna men som sonen sagt så är det ju inga lärare som vill ha en äkta relation med dem utan de sveper förbi och tittar gärna åt ett annat håll om något skulle ske. Därför menade jag att ni liksom vi vet vad problemet är så då får ni ju arbeta med detta. När grabbarna kommer tillbaka har de haft ett bra samtal och landat i att de saknar meningsfulla raster. Alla är motorintresserade och tillsammans landar vi i att ett garage på skolan skulle kunna vara en verkstad där de kunde meka tillsammans med någon vuxen. Sedan tar vi oss an sommarlovet och på hösten får jag som förälder vara på om uppföljningsmöte. Inget händer heller med verkstaden och för att göra berättelsen kort så händer inget på hela året. Jag lyfter det med sonens mentor men inte hon får något mer svar kring detta. Att som rektor inte genomföra detta som beslutades med barnen är så lågt och helt enkelt fel. Här snackar vi om att verkligen ligga på minus i förtroendekapital. Grabbarna, både de som var på mötet, och de flesta andra är en grupp som utifrån ren tristess hittar på saker som givetvis inte ska ske men som man som lärare och rektor ska arbeta med de bakomliggande orsakerna till. För arbetar de med symtomet är det som att arbeta med straff och belöning som skedde hos äldsta sonen på lågstadiet.

En jämförelse mellan sönernas tre år på högstadiet så har den yngsta genererat färre samtal hem till mig som förälder, kanske för att han försökt vara en fyrkant för att då flyger du under radarn. Under båda sönernas sista år på högstadiet har motivationen för dem varit att ”snart är det slut och då slipper jag denna skitskola!” Det är vad som har tagit dem igenom den sista tiden. Om nu skolan ska skapa en livslång lust att lära så tog skolan död på den för båda barnen, och spiken i kistan satte högstadiet och lärarna där. Om barnen enligt läroplanen ju äldre de blir ska ta ett större ansvar att tillsammans med lärarna planera undervisningen och hur:et så blir mammarektorns analys att när mina söner gick i förskolan hade dem mer inflytande och delaktighet i undervisningen. Ju äldre de blivit desto mindre har deras röster fått bli hörda, ju mindre har de fått vara del i att planera för en undervisning som passar för klassen. Det är mina barns skolgång som gjort att jag fått upp ögonen för 1-16 årsperspektivet och hur jag som rektor vill arbeta för att det ska vara en förskola/skola som är barnens arena. Där barnen är delaktiga och har inflytande i sina egna och gruppen lärprocesser. Där det sker en växelverkan mellan lärare och barn när undervisningen ska planeras. För många förskolor är detta inget nytt under solen, så fungerar det men det fungerar inte så i skolan. Hur kan vi skapa en skola som arbetar ämnesövergripande med demokratiuppdraget i fokus och utifrån det adderar kunskapsuppdraget? Att låta barnen bli subjekt som är aktiva medaktörer i sitt eget lärande. Vilka skolor arbetar på det sätt som jag beskriver? Berätta ert HUR! Finns det skolor som skulle vilja arbeta på ett annat sätt än utifrån dagens organisation och upplägg på undervisningen? Hur ser ni på den organisationen som ni arbetar i idag och vad eftersöker ni? Jag hoppas det finns fler demokratiarbetare, för jag skulle verkligen vilja binda samman förskola och skola och arbeta med den röda tråden, att verkligen våga öppna upp för dialog och att vara kulturbrytande.

Jag vill väva en ny kulturmatta för alla våra barn 1-16 år med fokus på att skapa en demokratisk arena för både barn och vuxna! Vill du vara med?

En ny kulturmatta där barnens röster är lika mycket värda som lärarnas!
Until next time!

Om Caroline Wiking

Arbetar som rektor i Halmstads kommun. Älskar ledarskap och organisation, att skapa en organisation och ett ledarskap inom förskola som utmanar kulturen som finns. Att våga gå utanför boxen! Brinner för att utgå från Reggio Emilia filosofin i undervisningen, att skapa en förskola som är barnens arena och där förskolan är en demokratisk mötesplats. Där delaktighet och inflytande för barnen tas på allvar i undervisningen. Där förskollärarna tar sitt professionsansvar i undervisningen och inte lämnar över ansvaret på barnen. Utifrån detta skapar vi en förskola av hög kvalitet!
Detta inlägg publicerades i agentskap, arbetssätt, delaktighet, demokratiarbetare, Demokratiska mötesplatser, förskola, förskollärare, grundskolan, inflytande, inre organisation, Kultur, lärare, Lgr11, Lpfö18, Lust att lära, organisation, pedagog, Projekterande arbetssätt, Reflektion, Reflektionskultur, Reggio Emilia, rektor, Skolledare, undervisning, undervsiningsmiljöer, Utveckling, Utvecklingsresa, växelverkan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.