Då var vi framme vid sista delen av ”Reggio Emilias” grundpelare tolkade utifrån den kontexten som jag befinner mig i.

Det går endast att inspireras av det man ser man kan aldrig kopiera det och tro att det kan fungera i den kontexten som du själv befinner dig i. Att arbeta med den tredje pedagogen och definitivt den fysiska lärmiljön var den första av sakerna som vi alla på Munkabobarnen satte tänderna i när Reggio slog klorna i Ängelholms kommun. MEN då kan jag lätt påstå att vi kopierade det som vi såg! Varför gjorde vi det? Jo, för enligt mig måste man arbeta med ryggmärgen, det vill säga filosofin, förhållningssättet först för att faktiskt kunna SE och TOLKA vad det är som man håller på med och hur det man ser kan fungera eller inte i den kontexten som man själv befinner sig i och med den barngruppen som man har just då.

Där ställde vi i arbetslaget i ordning på kvällen. Vi var så sjukt nöjda och kunde knappt vänta att barnen skulle komma dagen efter. Men detta blev ju inte bra! Det var ju inte så konstigt att det såg ut som en torktumlare när X antal barn hade dragit fram genom alla de nya lärmiljöerna. Barnen hade inte varit med i utformandet, vilket är A och O. Inget barn är för litet för detta. Därtill hade vi ingen introduktion av miljöer och material att tala om. Den tredje pedagogen må vara kompetent, men ingen är så kompetent att barnen utifrån miljö och material vet vad som förväntas av dem och vad man kan företa sig här. Dock så lär man så länge man lever. Det är bara att göra om och göra rätt. Ju fler år som gick desto mer kunskap kring just essensen av denna filosofi fick jag och ju lättare blev det att angripa både det projekterande arbetssättet, de estetiska lärprocesserna och den tredje pedagogen.

För rummet i förskolan är ett flexibelt medium och en tredimensionell gestaltning som hela tiden kan manipuleras och förändras. Rummet och de fysiska omgivningarna är en betydande pedagogisk resurs och en ofta outnyttjad potential i förskolesamman- hang. Rummet kan verkligen bli den där medhjälparen som vi behöver men det kan också bli en fiende och motståndare i vårt projekt. Det är just DU som pedagog som har makten att skapa de rumsliga och materiella förutsättningarna. OM du inte tar grepp om den fysiska miljön kommer slumpen eller traditionen att råda.

”Rum är inte bara isolerade fysiska platser, materialen är inte bara saker och föremål, men vi kan ge dem betydelse som känslomässiga relationella sammanhang som underbygger barnens projekt och pedagogens professionella intentioner (Progrettinfanzia, 2010). Här har rummet blivit mer än en medhjälpare, nu är rummet en närvarande aktör för både barn och pedagoger, det är en nyckelspelare, det är den Tredje pedagogen!

Lärmiljöerna i förskolan är det mest synliga elementet i den pedagogik vi praktiserar i förskolan och kan avläsas av föräldrar, personal, barn, studenter och besökare. Här upplever jag dock att det synliga elementet kan lura andra att tro att det är en viss pedagogik som bedrivs på förskolan. Under åren anser jag att ”reggio emilia miljön” återfinns på måååånga fler förskolor utan att det finns något pedagogiskt tänk bakom fasaden. Man kopierar lärmiljöer, man arbetar ”reggio emilia” inspirerat….men här har man inte arbetat med den vetenskapliga grunden. Jag skulle kunna lyfta bort orden ”Reggio Emilia” för jag är trygg i den vetenskapliga grunden – socialkonstruktionism och posthumanism – och behöver egentligen inte orden ”Reggio Emilia” för mitt arbete på förskolan. För att förklara utåt brukar jag använda det, men börjar mer och mer se fördelen med att släppa dessa orden och luta mig tillbaka på den vetenskapliga grunden. Fast det som jag såg i den förra kommunen jag arbetade när pedagogerna läste Ann Pihlgrens bok var att det var nästintill ingen av pedagogerna som ens själva visste skillnad mellan kunskapssyn och lärandesyn. Då var mina sinnen helt vidöppna! Det blev en ganska skrämmande upplevelse när jag insåg att en av de viktigaste sakerna att veta, visste nästan ingen. Under mina år som förskollärare har mina förskolechefer alldeles för sällan och ibland aldrig lyft vilken vetenskaplig grund vi skall basera vår undervisning på. Det innebär ju att jag kan reta upp mig på kollegorna på en annan avdelning för ”de fattar ju inte”….inte så lustigt om jag arbetar utifrån socialkonstruktionism och de utifrån konstruktivism. En tydlig bild finns i Martina Lundströms bok ”Den synliga förskolan” (2019):

Utifrån min valda vetenskapliga grund skapar vi också vår lärmiljöer. Lärandesyn kan flera vetenskapliga grunder ha gemensam, som i detta fall är att lärande sker genom samspel. För att skapa lärmiljöer utifrån kunskapssyn och lärandesyn använder vi oss av mötesplatser, många små mötesplatser där barnen kan interagera med både barn, vuxna och tingen. Alla dessa element är viktiga för barnen i deras utforskande och undersökande. Lärmiljöerna måste transformeras utifrån den barngrupp som befinner sig där för stunden. Lärmiljöerna måste dra in barnen så att de vill vara där och utforska, undersöka, ställa hypoteser, testa, ställa frågor, samspela och leka. Barnen måste förundras av lärmiljön! Loris Malaguzzi sade ”att lära sig är att förändras. Och allra bäst lär vi oss om vi också förundras”

Det finns fortfarande alldeles för många förskolor som utgår från pedagogernas syn på vad barnen bör möta i miljön, vilket då blir enligt mig de traditionella miljöerna som funnits i svensk förskola i över 30 år. För tyvärr har många förskolor inte kommit vidare i sitt arbete med miljö och material. Det är färdigt material som kan användas till en sak och som inte utmanar barnens sinnen och fantasi. Det är miljöer där man finner den klassiska soffan, höga bord och stolar, dockvrå med hela servisen mm. Detta kan säkert uppröra en hel del uti vårt avlånga land, men för mig måste allt först och främst ha ett syfte och det måste finnas där för att möta barnens utforskande och undersökande. Vad är arbetet för oss på Engelbrekts förskola med demokratiska mötesplatser om detta inte finns i våra lärmiljöer. Våra miljöer SKA bygga på att vara tillsammans, i sammanhang där våra olikheter får ta plats. Genom detta erövrar barnen demokratins grunder när de får befinna sig mitt i ett demokratiskt sammanhang. Då skapar också de egna demokratiska mötesplatser som ger möjlighet för många barn att delta på sina villkor.

Detta är inget som sker över en natt, speciellt inte på en nystartad förskola med pedagoger från tre befintliga förskolor och några nyanställda. Kulturmattor som jag slänger ut och som sedan bärs in ibland för att det gamla känns tryggare. Jag påtalar att jag slänger ut dem igen, vi ska väva en ny matta tillsammans. Detta arbete kan inte ske enligt mig om det inte finns en rektor som är en UTVECKLANDE rektor, en rektor som själv förstår sig på sitt eget pedagogiska ledarskap, vågar förändra det och samtidigt vågar ta ut riktningen på förskolans arbete för att nå en hög kvalitet. Finns många rektorer som är FÖRVALTANDE rektorer, som liksom har lämnat över ledarskapet till medarbetarna. Enligt mig blir detta ingen bra förskola, alla arbetar efter sitt huvud och det finns inget gemensamt, ingen gemensam väg framåt. Vem vet, kanske kommer ett blogginlägg om alla mina tankar kring rektors pedagogiska ledarskap framöver!

Lärmiljöerna på Engelbrekts förskola kommer med största sannolikhet att utvecklas under kommande läsår eftersom det som vi nu har som fokus är att arbeta med de demokratiska mötesplatserna. Vi arbetar vidare med de andra delarna också men fokus är just pelare nummer 1. Vi ska verkligen arbeta med essensen av filosofin, ryggraden, för att det ska införlivas i varje pedagog som arbetar på förskolan. Det är ett hårt arbete som kräver en pedagogisk ledare med fokus på vägen framåt, som hela tiden leder flocken framåt. Där det finns stödfunktioner som blir som stöttande pelare i detta arbete. Här finns det en pedagogisk utvecklare,ateljerista, digitaliseringspedagoger, lärmiljösgrupp osv. för att kunna stötta i arbetet framåt för att till slut efter 3-5 år ha erövrat den socialkonstruktionistiska och postmoderna vetenskapliga grunden. Då, om inte förr, så andas våra lärmiljöer demokratiska mötesplatser, samspel och förundran.

Ulla Lind (2010) skriver om intelligenta lärmiljöer och beskriver dem som multisinnliga. Sådana rum är utmanande och provocerande för vanan och tidigare erfarenheter. De triggar och knuffar, inspirerar och skapar förundran. De är visuella scenrum som föreslår, interagerar, kommunicerar och har en intention. I ett pedagogiskt sammanhang som förskolan är måste syftet vara att göra rummen och omgivningarna intressanta och oemotståndliga.

Engelbrekts förskola ett galleri av bilder: