Detta var rubriken på Martina Lundströms föreläsning som vi hade på utvecklingsdagen i torsdags. Jag fick springa iväg på möte på förvaltningen som inte kunde missas och eftersom föreläsningen var via Teams fick jag tillåtelse att spela in för att sedan för eget bruk kunna se samma sak som mina medarbetare fick lyssna till.

Denna bild från Martina Lundströms föreläsning fångade mig direkt eftersom den sade allt som jag egentligen vill ha sagt med hur det är att arbeta projekterande men som jag aldrig kunnat förmedla utifrån detta sätt. För mig helt fenomenalt sätt att se på projekterande!!! Vad menas då med repen?

Bilden på repen handlar om att när man ska börja lyssna på barnen så pågår så många olika processer bredvid varandra. Vissa tycker att det är synd att man ska gå in att styra dessa processer medan andra vill styra upp. Alla dessa processer som pågår och det lyssnande som ska fortgå för att kunna utkristallisera vad barnet/barnen undersöker och utforskar kan skapa oreda hos många pedagoger som då väljer att dela upp allt i ämnen, områden och att arbeta målstyrt (= bilden i mitten med repen som hänger fint uppdelade), det vill säga enligt min tolkning ett linjärt arbetssätt som inte handlar om att man som pedagog ”går bredvid” barnen och tillsammans utforskar. Där pedagogen inte är den som vet allt utan lär tillsammans med barnen. Där pedagogens egna tankar och egna planerande inte tar överhand över barnens tankar och funderingar. Den sista bilden handlar om ett projekt. De stora punkterna handlar om större knutpunkter medan de mindre punkterna är mycket mindre knutpunkter. I projekten blir de stora knutpunkterna där de flesta barnen är med och intresserade medan ibland blir endast några barn intresserade av något inom projektet och det symboliseras av de mindre knutpunkterna. Det är enligt Martina av yttersta vikt att pedagogerna förstår att så kommer det att vara i ett projekt – ”vissa frågor bränner till mer”. Även vårdnadshavarna måste förstå detta påtalar Martina. Alla kommer alltså inte att vara intresserade på samma sätt hela tiden.

Att arbeta projekterande är att ta ett ställningstagande för vilken förskola vi vill skapa och vilken förskola som samhället behöver! Detta ställningstagande kring att arbeta utifrån Reggio Emilia filosofin dvs utifrån den socialkonstruktionistiska och posthumanistiska vetenskapliga grunden, hade jag tagit när jag fick möjligheten att starta upp Engelbrekts förskola. Där ingår det projekterande arbetssättet som handlar om det som rubriken på föreläsningen säger – att lyssna genom att leda. Det projekterande måste sättas in i den kontexten som vi befinner oss och för att ett projekterande arbetssätt skall ha rätt förutsättningar för att fungera så behövs tydliga ställningstagande. Som Martina lyfter i detta- ” vi kan inspireras men inte kopiera”. Engelbrekts förskola har en tydlig mission, vision, pedagogiska helhetsidé och förhållningssätt/bemötande. Allt detta har vi gått i dialog kring innan förskolan öppnade och allt finns samlat i ett dokument kring organisationen. Det är ju inte detsamma som att det som diskuterades i teorin genomförs i praktiken. Och det är ju inget som jag som rektor förväntar mig ska sitta efter nu 6 månader med nya organisationen och en pandemi som hållit oss sysselsatta på annat sätt. Att implementera något tar en sisådär 5-8 år! Fast resan mot detta måste vara en ständig process, precis som de processer som barnen ska ingå i. För mina medarbetare handlar det om att ingå i en lärprocess, precis som barnen, och precis som barnen ingår i ett projekt så är detta vårt projekt. Vårt mål är att skapa en hållbar, tydlig och effektiv organisation som utgår från ”Reggio Emilia filosofin”. Pedagogerna måste lyssna för att leda, jag måste lyssna för att leda! Barnen ingår i en utbildning, och en utbildning handlar om att någon stör någon annan för att kunna påverka en annan individ i en riktning. Martina lyfter Biesta (2006) ”Utbildningen är trots allt, antingen den gäller barn, vuxna eller andra nykomlingar, ett ingrepp i någons liv.” Japp, så är det för barnen och likadant är det för mina medarbetare. De är under utbildning nu, jag är deras pedagogiska ledare och att leda är att påverka någon i en riktning. Detta lyfter också Simon Elvnäs i sin bok Effektfull.

Fast även om det är en påverkan i en viss riktning så är det inte att påverka mot ett givet mål utan det handlar om exakt det som Martina lyfter kring att projekten ska handla om det som är viktigt för barnen. Vi som pedagoger ska bejaka barnens utforskande och lekfullhet. Ebba Thorell (2010) lyfts i föreläsning när det pratas kring utbildning av barn (en bok som jag genast ska lägga en beställning på hos Läromedia!). ”Att utveckla kontexter tillsammans som kan bli intressanta för barnen”

Det som också fångar mig speciellt i föreläsningen är när det handlar om utbildning utifrån det projekterande, i det projekterande arbetssättet handlar ”leda” om att leda utifrån SYFTE. Det handlar inte om att leda utifrån MÅL. Vad vill vi att barnen ska få möta säger Martina. Ett syfte är då vad vi pedagoger antar ska hända och det är detta att vi antar något som bjuder in oss i ett reflekterande efteråt. Syftet ska utgå från barnens utforskande, det är det som skall vara grunden i våra antaganden. I våra reflektioner handlar det att kunna se bortom det som är synligt för våra ögon, det handlar om att se vad som sker i horisonten eller att upptäcka det som sker mellan raderna. Att våga upptäcka det som vi ännu inte har upptäckt! Detta sätt är ett nytt sätt för pedagogerna att arbeta på, det är otryggt och man känner inte till det så väl. Martina tar upp att material som barnen känner väl kan behövas plockas bort för att barnen ska kunna ha fokus på annat material och annat utforskande än det som de redan känner till. För det första fick jag då med mer tyngd kring varför det är bra att vi i detta läge har valt att inte ha bilar, dockor eller cyklar. Vi vill ju att barnen ska få möjligheten att fokusera på andra saker! Detta kan jag som skolledare översätta till att pedagogerna måsta få möjligheten att fokusera på nya saker istället för det gamla arbetssättet, fast det är svårare för mig att bära ut deras gamla mentala kulturmattor till förmån för att vi ska väva en ny matta tillsammans. Dock gör jag mitt bästa för att deras kulturmattor skall stanna i containern utanför genom att jag erbjuder andra synsätt genom litteratur, utbildningar och dialoger. Detta är inget lätt arbete, men vem har sagt att det är lätt att lära sig nya saker? Dock anser jag att det är sjukt intressantm roligt och utmanande att lära sig nya saker! Barnen har progression i sina lärprocesser och det viktigaste är just att det är en process där de får möjlighet att hela tiden lära sig mer utifrån sina förutsättningar. Målet är inte en slutprodukt, utan det viktigaste är vägen dit, det handlar om processen. Jag hoppas att mina medarbetare som ibland sliter sitt hår för att förstå en färdig produkt faktiskt inser att det finns ingen färdig produkt utan det finns bara en process, och det är denna process, denna väg som är den viktiga och den tar aldrig slut utan vi bygger bara på våra kunskaper hela tiden och fördjupar vårt arbete inom Reggio Emilias grundpelare – Demokratiska mötesplatser, Estetiska lärprocesser, Projekterande arbetssätt och Tredje pedagogen.

Tack Martina Lundström för din föreläsning som gör att jag går in i ett reflekterande mood, ett ställe som jag älskar att befinna mig i för när jag ”kommer ut ur garderoben” har ett nytt lärande skett, ett bestående lärande som jag bär med mig sedan i mina tankar och handlingar.