Lagom till eftermiddagskaffet kommer Del 1 Demokratiska mötesplatser till en blogg nära dig att ta del av. Läs, reflektera, tänk! Jag hoppas kunna belysa mina tankar kring detta och min resa i det hela från 2001 till 2020.

Ett urval av bild google på demokratiska mötesplatser, förskola:

Idag ska vi alltså fokusera på grundpelaren Demokratiska mötesplaster

Ja, detta är ju fina ord på VAD jag anser att detta är men frågan är HUR gör vi det? På vilket sätt får vi VAD (teori) att går samman med HUR (praktik)? Det är ju först och främst en resa detta med och ett brottande med läroplanstexterna både kring värdegrund och demokratibegreppet men likväl att brottas med kunskapsbegreppet.

Alla tänker säkert att ”vi utgår från barnen och de är delaktiga och har inflytande!” Men är de verkligen det? Var barnen verkligen det när jag startade min förskollärarbana och hur förändrades den?

Barnens röster var inte speciellt starka i början i min planering av dåtidens tema eller aktiviteter. Det var mer att jag planerade utifrån vad jag trodde barnen behövde, uppskattade och borde lära sig. Någonstans strax efter 2001 poppade det upp varstans aktivitetstavlor/valtavlor och då gärna med hur många barn som fick vara vid varje aktivitet. Det handlade för barnen vid denna tidpunkten att oftast välja mellan olika saker, för mig var det en skendemokrati som inte har något med de demokratiska mötesplatser som jag förespråkar 2020. Denna skendemokrati lever kvar i många förskolor, men det handlar inte om att lära sig de demokratiska grundprinciperna i vårt svenska samhälle. Dessa grundprinciper som är av yttersta vikt för att både vara, bli och verka som samhällsmedborgare i Sverige. Den som skriker högst är inte den som vinner! Det handlar om att få lov att vara delaktighet fullt ut som fullvärdig samhällsmedborgare – att barnen får vara huvudpersoner i sin egen utbildning och undervisning. Att få möjligheter att lyssna in andra, förhandla och komma fram tillsammans till saker. Att lära sig att lyssna in andras perspektiv som viktiga delar i det beslutet som skall fattas. Att laget kommer före jaget!

För pedagogerna handlar det om att verkligen vara genuint nyfikna på barnens frågor, funderingar och tankar. Att inte som jag själv kunde tänka ”detta är nog det bästa för barnen”… men jag hade faktiskt inte frågat dem utan jag använde mitt vuxna perspektiv och antog att jag såg utifrån barnens bästa, utifrån deras barnperspektiv MEN inte var det utifrån barnens perspektiv! Javisst, det blir rätt många gånger eftersom jag dock hade en profession, fingertoppskänsla och ibland tur helt enkelt.

Det var mycket enklare att planera mer utifrån det som jag trodde än att involvera barnen, det var så mycket mer krävande….men till sist uppnår man det där kunskapssteget när poletten trillar ner och när allt känns så förlegat – men herregud har jag kunnat arbeta så? Ja, för just då visste jag inget annat och handlade utifrån den kunskapen som jag hade just då. Sedan inser man att det demokratiska uppdraget ska vara som ett övergripande paraply som präglar hur kunskapsuppdraget ska ske. Enligt detta så visar det på att skollag och läroplaner får sin mening först genom den praktik som de skapar. Texterna i styrdokumenten skall tolkas och saknas denna kompetensen eller det sker ingen dialog kring detta så kommer pedagogerna inte att förstå vad detta innebär i praktiken. Hur mycket styr vår egen historia och ryggsäck när vi tolkar vårt demokratiuppdrag? Tolkar vi uppdraget som att barnen ska bli bildade eller barnen bildas? Det är en sjuhelsikes skillnad på dessa praktiker!!! Ser pedagogerna som att barnen skall bli bildade så blir barnet ett passivt objekt som tar emot någon annans förståelse medan att bildas handlar om ett aktivt barn som är subjekt med egen potential och kraft kan lära sig.

Kullerbyttan att barnen verkligen var subjekt gjorde jag nog genom boken Pedagogiska lärmiljöer och barns subjektskapande av Elisabeth Nordin Hultman runt år 2013 skulle jag tro. Jag och arbetslaget arbetade utifrån Reggio Emilias synsätt, mer inspiration är utifrån hela filosofin, med lärmiljöer och den pedagogiska dokumentationen. Demokratiska mötesplatser existerade inte i vokabulären utan undervisningen planerades både utifrån barnen och pedagogerna, i en växelverkan. I denna veva gick jag en och min kollega en kurs utifrån verktyget Pedagogisk dokumentation via Göteborgs universitet. Det var en inköpt utbildning för pedagoger i Ängelholms kommun. Slutprodukten för den kursen var att få vara medskribenter till en skrift utifrån våra projekt – Förskolor som kunskapar – som gör skillnad och öppnar upp för olika möten. Från den skriften finns detta hämtat från förordet:

”Syftet med kursen är bl.a att använda dokumentationen som underlag för att följa upp och analysera barns lärstrategier och läroprocesser i förhållande till verksamhetens organisation, innehåll och genomförande samt att föreslå åtgärder för att utveckla verksamheten. Förskollärarna får på så sätt utveckla sitt aktiva lyssnande kring barnens frågor, utforskande och inta barnens perspektiv. Frågor som de fått utmana sig i är – Vad är barnens innehåll i det som de utforskar? Vad är det barnen försöker förstå och utifrån det, vad blir då pedagogernas nästa steg?”

”Vi vill utveckla ett forskande förhållningssätt där förskolorna i sitt arbete förbinder teori och praktik i det dagliga arbetet för att utveckla förskolornas verksamhet. Det är allas barns rättighet att få tillgång till kvalitativ utbildning. Vi vill att våra förskolor ska synas och ta plats i Kunskapsstaden Ängelholm. Vi tror att pedagogisk dokumentation kan bli en del av ett skeende och bli till en transformativ kraft som kan ge näring åt förändringsarbete.”

Detta gav näring för mitt arbete på förskolan och det gav nog mer näring än vad jag förstår för mitt arbete idag. Alla dessa processer som man själv för vara del av, att ifrågasätta sig sig själv som pedagogisk ledare, att våga förändras och att se till att det verkligen blir ett bestående lärande är det som krävs för alla anser jag men där många aldrig vågar göra detta utan anser att deras arbete idag är helt tillfredsställande. Även här har vi förskollärare som är av den utvecklande sorten eller av den förvaltande sorten! För barnen skull behövs UTVECKLANDE förskollärare som arbetar utifrån styrdokumentets skrivning ”ständiga förbättringar” och ”en förskola av hög kvalitet”.

Att åter läsa HUR vi arbetade på Backsippan 2014 var en härlig läsning där jag faktiskt inser också hur kloka vi redan då var! Javisst får man lov att tycka att man är bra, nästan så jag glömt hur bra vi var. Jag är stolt över vårt projekterande arbetssätt som vi (Jag, Loella och Teresa) hade då, för ett grymt stort fokus var att arbeta utifrån barnens delaktighet och intressen. Att våga lyssna, ta det långsamt och våga ta ett kliv tillbaka när så behövdes. Vi observerade barnen oerhört mycket och försökte lyssna till dem – både det verbala men också deras kroppsspråk. Åldern på barnen var mellan 1-3 år för tillfället på avdelningen.

När vi startade detta projekt efter en månads pre-projektering så trodde vi att vi skulle arbeta med bygg- och konstruktion tillsammans med digitala verktyg MEN så en dag så kom en jättestor låda in på avdelningen! Redan här fick vi stanna och lyssna på barnen igen – vad var det som de utforskade? Varför intresserade de sig för lådan? Det handlade om fart och acceleration. Efter ett tag dock det stopp i projektet och då tog vi beslutet att stanna upp och observera samt igen vad barnen utforskade och undersökte samt vilka frågor de ställde. Här bestämmer vi oss för att erbjuda barnen ytterligare referensramar till begreppen snabb respektive långsam. Under hela projektet tar vi hela tiden in barnens egna röster för att kunna planera vår undervisning vidare. De tillför sina tankar när vi reflekterar utifrån våra undervisningssituationer, de berättar med egna ord i den pedagogiska slingan osv.

Detta är ett embryo, en start på det som jag ser som att arbeta med demokratiska mötesplatser. Vi var inte där, men vi var på väg dit. Att arbeta med de demokratiska förmågorna är ett mycket större område än på det sätt som vi på Backsippan gjorde. Biesta lyfter mycket kring att arbeta för att nästa generation skall medverka i det demokratiska samhället. Här lyfter han en rejäl skillnad liknande detta med bildning men här handlar det om för/skolans roll att utbilda barn och elever om och för demokrati i det framtida samhället. Här går lärandet ut på att ge barnen och eleverna möjligheten att tillägna sig kunskaper i demokrati, och möjligheten att träna sig i demokratiska förmågor. Det handlar om att ge barnen verktyg för att de ska kunna vara delaktiga och utöva inflytande i framtiden, över sina liv och i samhället. Fast här hamnar vi bara på steget att barnen får med sig VAD:et (teorin), inte HUR:et (praktiken). Min uppfattning är att det är på detta steget som de allra flesta förskolorna befinner sig, speciellt om de inte tagit aktiv ställning till att omfamna hela Reggio Emilia filosofin. Jag själv kände att vi befann oss på detta steget när jag arbetade som förskollärare och det är här som jag själv har gjort den största förändringen. Jag har gått från VAD till HUR i detta arbete fast nu är jag själv inte i detta arbete till vardags men det hindrar inte mig att utvecklas i detta arbetssätt, för hur ska jag annars kunna leda förskolan mot vår mission?! Jag som rektor måste vara minst lika påläst, minst lika redo för detta arbete som medarbetarna!

Vad är då HUR:et i att arbeta med demokratiska mötesplatser? Jo, som för/skola kan du också välja att utbilda genom demokrati! När en för/skola utbildar genom demokrati hamnar fokus på att granska vilka demokratiska kvaliteter för/skolan har, och på verksamhetens lärmiljöer i vidare bemärkelser, dessutom HUR barn görs delaktiga i verksamheten. Förskolan skall inte ses som ett förrum utan som ett rum där det finns reella möjligheter för individen att handla och påverka sin vardag När man arbetar att utbilda genom demokrati blir människan ett subjekt men för att människan skall kunna vara ett subjekt krävs en pluralitet, dvs det krävs gensvar från andra människor. Vi måste arbeta med olikheter för att utbilda genom demokrati. Vi måste möta andras åsikter för att kunna vara subjekt, det är då vi kan blir ett subjekt. Det är med ordet genom som vi hamnar i demokratiska mötesplatser. Att arbeta med reflektionsmöten, lill-möten mm är ett sätt att aktivt arbeta med HUR:et, att få med barnens tankar, åsikter och att de får möjlighet att ta in andras åsikter och tankar. Att där tillsammans arbeta med våra olikheter, arbeta med att komma fram till gemensamma beslut och där barnens röster verkligen lyssnas på och tas tillvara. Du ÄR demokrati!

Som avslutning låter jag Biesta (2006, sid. 113. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid) tala:

Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet. Det resonemanget gäller givetvis även utanför skolans väggar.

Med detta avslutar vi del 1 Demokratiska mötesplatser och nästa gång tar vi del 2 Estetiska lärprocesser.