Idag är det tredje och sista dagen på rektorsprogrammet för denna gången. Fortfarande är det skoljuridik som är huvudämne denna terminen innan det är dags att ta tag i skolledarskapet. När man lär sig mer och mer om ett ämne så brukar den nya kunskapen skapa en trygghet och man kan ha den i sin yrkesroll, och ja det gör skoljuridiken också men förutom detta så upplever jag en frustration över den lilla del som egentligen gäller förskolan. Allt bottnar i att man i skolan har kunskapskrav och förskolan har strävansmål. Tolka mig rätt, jag vill inte att förskolan skall ha kunskapskrav men fokus borde vara att Tidiga Insatser! Jag upplever det som att det finns ett mer fritt tolkande om olika insatser måste sättas in i förskolan, eller så är det jag som mött chefer som tolkar förskolans del mer lättvindligt?

Fast just nu är Skollagen skriven som den är och det är inget som jag kan göra något åt nu men det mest inspirerande under dessa träffar är alla andra förskolechefer och rektorer som man träffar. I våra diskussioner och arbeten under dessa dagar tar man med sig mycket bra. Fokus under dessa dagar har varit kring extra anpassningar och särskilt stöd, där jag kan känna att jag tar med mig många tankar kring hur andra kommuner arbetar med detta. Det finns saker som man kan skruva på där. Dock så känner jag att denna terminens uppstartade arbete i kommunen med dilemmablanketten där arbetslagen lyfter dilemmat till en organisations och gruppnivå är en bra start. Att lyfta blicken ifrån det individuella och arbeta med det som är större. Det som är bra för någon, är bra för alla! Vår organisation kan påverka många individer på ett negativt sätt och likaså hur vi arbetar med våra barngrupper. Det är först när vi arbetat igenom dessa nivåer på ett kontinuerligt och systematiskt sätt som vi kan vända fokus mot det individuella och en pedagogisk kartläggning. Den pedagogiska kartläggningen är en fördjupning för att verkligen analysera arbetet med individen och förutsättningarna som finns för individen, dock inte detsamma som en handlingsplan. En handlingsplan skall så få barn som möjligt ha eftersom vårt arbete med inkluderande lärmiljöer skall vara så väl utvecklat att det skall göra att innanförskapet vidgas och fler barn kan fungera i den miljön.

Det som jag ser är dock att det finns en problematik att förskola och skola inte arbetar på ett likvärdigt sätt gällande inkluderande lärmiljöer! Har ett exempel på detta där en skola nu på hösten var tvungen att sätta in en elevassistent till ett barn som fungerat bra i en inkluderande lärmiljö i förskolan. Förskolan har också uppmärksammat och arbetat aktivt med både sin organisation, sin barngrupp och även med barnet i fråga men arbetssättet i förskolan fungerar på ett helt annat sätt. Man anpassar sig mycket mer efter barngruppen man har just NU! Jag finner ingen annan förklaring till att det är skillnaden i den inkluderande lärmiljön i de båda verksamheterna  som gör detta. Det gör ju att fler barn kommer hamna i särskilt stöd eftersom skolan inte gör de extra anpassningar som behövs göras. Varför är man så rädd för att förändra sitt arbetssätt? Vad får en att tro att samma arbetssätt man haft i X antal år skall fungera på grupp efter grupp? Jag inser att jag har sjukt svårt att förstå detta och upplevs säkert som väldigt jobbig när jag hela tiden tjatar om detta men ingen har hittills kunnat ge mig ett vettigt svar på frågan.

För att knyta tillbaka till steget handlingsplan och att man hamnar i att det behövs en fysisk resurs, kanske inköpt av material eller att man måste göra om i miljön på grund av något så känner jag ett tomrum hur man påvisar för huvudman och nämnd att ”jag behöver mer pengar för att kunna tillgogdose detta”. Här inser jag efter dessa dagar att något mer måste göras eftersom andra kommuner arbetar på ett annat sätt i den frågan. Jag menar absolut inte att alla insatser man gör behöver betyda att man måste ha en fysisk person men det finns tillfällen när man måste ha detta, men jag själv har ju ingen guldkoffert som Pippi Långstrump.

Skollagen kap.8 §9 ”Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.”

Det är detta som återfinns i skollagen gällande barn i behov av särskilt stöd, och jag menar som sagt att fysiska resurser KAN vara en åtgärd men att det finns väldigt många andra innan man väljer att tillsätta en fysisk resurs. har man inte arbetat med sin egen organisation och arbetssätt med barngruppen så kommer inte en fysisk person att hjälpa om allt det andra är detsamma. Det är dock hur JAG som förskolechef skall förhålla mig till NÄR det behövs en extra fysisk person/material mm som kostar pengar. Vad finns för rutiner för detta? Jag har ju inte de pengarna i min budget hur mycket jag än vänder på varje krona! Här kan jag känna att skolan har en starkare skrivning i skollagen för detta och har många fler MÅSTE på grund av kunskapskraven. Det är då jag anser att skollagen skulle behöva ta med förskolan i många fler skrivningar för barnets bästa. Det gör att tidiga insatser kan sättas in och inte låta fem år gå till spillo. 190701 träder denna skrivelse in i skollagen Kap. 3 §1  ”garanti för tidiga stödinsatser i förskoleklassen och lågstadiet (4-4 b §§)”, men som sagt FEM år till spillo! Varför väljer man inte att inkludera förskolan där över 95% av alla fyra och femåringar vistas och där vi hade kunnat startat mycket tidigare. Hoppas att detta kommer att förändras men det är bara att arbeta på lite i uppförsbacke men att ge upp är aldrig ett alternativ, det gäller ju barnens bästa!

 Until next time!