Det var en gång en student som tog sin förskollärarexamen den 8 juni 2001 som stod på perrongen både bokstavligen och bildligt mot en fysisk resa till Stockholm med sina nya kollegor för att vara med på Reggio Emilias sommarsymposium i fem dagar men även en resa mot att omfamna ett arbetssätt som var Reggio Emilia inspirerat. Det senare blev en mycket längre resa än fem dagar, en resa där ”genombrottet” kom någon gång under 2010 och där jag 2019 verkligen har satt ord på mitt eget pedagogiska ledarskap och hur jag som rektor anser att vi skapar en förskola av hög kvalitet. Den resan tog alltså 18 hela år för mig och den resan kommer aldrig att ta slut men jag kan nog säga att just nu vilar jag ut på destinationen Reggio Emilia. Där turistar jag, utforskar och undersöker. Jag tänker inte ge mig av mot någon annan destination för tillfället utan nu ska jag för första gången få möjligheten att greppa tag i all den kunskap och kompetens som jag har kring detta arbetssätt och mina kompetenser gällande att arbeta i processer tillsammans med andra och skapa en förskola som är barnens arena! Ni är varmt välkomna på denna rundvandring som startar nu med en historisk tillbaka blick i detta blogg inlägg.

Gunilla Dahlberg, Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi, Elisabeth Nordin Hultman, Christina Wehner Godée, Karin Gandini, Susanne Berthin, Liselott Borgnon, Ulla Messing, Harold Göthson, Anna Barsotti…ja, alla dessa hade jag förmånen att få lyssna till den 11-15 juni 2001. Människor som har satt så många och viktiga spår gällande svensk förskola under åren sedan dess. Att hitta sin anteckningsblock från detta sommarymposium och läsa igenom allt det som man skrev ner för 18 år sedan är en ynnest för en själv. Glädjen över att dessa tankar fanns så starkt redan då men likväl infinner sig en känsla av missmod när man inser att den där förbaskade stadieteorin höll förskolan i ett järngrepp en hel del år till efter 2001. Förvisso kom en hel del inspel från detta tankesätt men ingen av mina chefer vid den tiden kunde liksom inte förklara varför vi läste viss litteratur och diskuterade. Det satte liksom inga riktiga spår i vår verksamhet, några små saker etsade sig fast och det handlade speciellt och barnens delaktighet och inflytande. Att inte planera för mycket utan att ta in barnens tankar. Detta spår fastnade efter att vi 2005 hade läst Lyssnandets pedagogik. Efter att föräldraledigheter var avklarade för oss alla på förskolan så minns jag att jag och min närmaste kollega Loella började arbeta mer och mer i projekt form fast någon anknytning till Reggio Emilia hade vi ännu inte.

”Ett barn har hundra språk och vi föds med en mängd möjligheter och en mängd uttryck och förmågor som befruktar varandra och är beroende av varandra men som vi lätt berövas genom vår väg genom utbildningssystemet” (Loris Malaguzzi). Första föreläsningen på sommarsymposiumet med Gunilla Dahlberg. Att läsa från den föreläsningen är även ”att se det rika i varje barn”, ”nyfikna barn kräver nyfikna vuxna”, ”se det rika, intelligenta, vetande barnet”, ”två pedagoger och den tredje är miljön” samt ”Vad är lärande? Man lär i samspel”. Detta kunde lika gärna varit ifrån 2019 men kommer från år 2001. En del av mig undrar varför det tog sådan tid för detta att ”slå igenom” medan den andra delen bara tänker ”Thank God att det till sist fick fäste och genomslag i förskolan!”

För undra vad Ann Åberg tycker som mötte Reggio Emilia för första gången 1995 anser om att det tagit en sådan tid? Det var då som hon började fundera kring den förskolan vi hade i Sverige och funderade utifrån frågeställningarna:

• Varför ska vi ha förskola?
• Hur vill jag vara som pedagog?
• Vad är kunskap?

Här kommer begreppet Reflektion upp som en viktig del i arbetssättet. Vad har hänt? Vad har vi lärt oss? Hur går vi vidare? Här läser jag också att ”följa processen och inte titta på det färdiga resultatet”.

Det för oss in på ytterligare en föreläsning därifrån med Hillevi Lenz Taguchi som handlade om ”Pedagogisk dokumentation idag och genom historiens glasögon”. Vad är pedagogisk dokumentation inleder Hillevi med. Jo det är ”ett förhållningssätt, ett sätt att kommunicera på, ett sätt att ge barnet en röst, ett sätt att få fatt i barnens tankar, ett sätt att synliggöra lärandet för både pedagoger men för barnen själva, ett sätt att påvisa barnens utforskande, ett sätt att arbeta med demokrati, empati och kommunikationsförmåga hos barnen”. Varför ska vi använda pedagogisk dokumentation frågar sedan Hillevi vidare. Jo, för att ”vi ska kunna diskutera, samtala, reflektera och analysera kring barnens lärande samt att kunna fokusera på pedagogernas pedagogiska insats. Vi ska genom detta kunna ta pedagogiska ställningstaganden som gör att vi utmanar barnen vidare i deras lärande. Det handlar om att planera, organisera och utvärdera”.

”Det kompetenta barnet” kommer upp här också. Vi ska inte titta på det som behöver åtgärdas utan titta på det rika hos barnet. Dagens diskurs år 2001blir ”det kompetenta och utforskande barnet”. Det känns lika aktuellt idag 2019 som det gjorde då.

Jag har i föregående blogginlägg och jag har redan under vecka ett på mitt nya uppdrag börjat att prata kring vikten av en pedagogisk helhetsidé nu när vi ska starta en ny förskola. Jag har även varit rak med det att jag inte kan arbeta med utvecklingspedagogik som en grund utan att jag landar i konstruktionismen och med blandningen socialkonstruktionism och posthumanism. År 2001 fick jag visst redan det begreppet till mig när det gäller kunskapssyn, helt otroligt att det redan då var på tapeten men det tog ett bra tag innan jag faktiskt insåg att det var det som var min kunskapssyn, att det hade ett namn. Fast så fort jag visste det så började jag att tapetsera med den tapeten!

Och sedan håll i er, håll i er nu kommer Elisabeth Nordin Hultman in i leken med föreläsningen ”Miljön som extra pedagog”. Det första hon tar upp är att man som pedagog måste börja med att försöka ändra i miljön. Sedan radar hon upp det ena centrala efter det andra, som vi fortfarande diskuterar 2019. ”Barnet skapas genom miljön”, Barnen är ”olika” i olika rum och sammanhang”, Ett kompetent och utforskande barn är en del av en kompetent och stimulerande miljö”, ”Ett okoncentrerat barn är en del av en miljö med lite att koncentrera sig på”, ”Barnen står i en intensiv relation till människor men även till den fysiska världen, till tingen och materialet” och ”Barn som görare, handlande varelser”. Hon punktar också upp kring det pedagogiska rummet:

• materialet kommunicerar, är socialt
• rummet är ett språk. Rummets språk är ännu mäktigare än det verbala och det skrivna. Rummet talar om för barnen vad det ska göra
• Handlingsutrymmet. Vad går det att göra i detta rummet?

Det ska finnas en stor mängd material, som är variationsrikt och det ska finnas variationer på samma tema. Det ska finnas material som fokuserar på skillnader, förvandling och förändring. Det ska finnas material som utmanar till experimenterande, utforskande och problemhantering. Detta krokar sedan Karin Gandini i sedan i föreläsningen ”Barn, rum och relationer”. Hon beskriver en relationell miljö:

• förskola som en experimentverkstad
• växa och förändras, förändra miljön när det behöva
• kommunikation och samspel
• en del av samhället, inte en avskild del
• alla sinnen ska stimuleras och vara levande
• variation och intensitet
• genomskinlighet dvs öppna ytor

Den avslutande föreläsningen med Liselotte Borgnon, Ulla Messing och Harald Göthson behandlar ”En lärande organisation ur ett barnperspektiv”. De delar in organisationen i:

• tid
• rum
• innehåll

Här pratar de om vikten av en inre organisation som handlar om både en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation, oavsett om dessa begrepp inte nämns vid ord i denna föreläsningen 2001 så kan jag utläsa att det är det som de pratar om. Det handlar om att ha en inre organisation som stödjer olika mötesformer och där vi får tid att tänka, reflektera och samtala som pedagoger över det som försiggår i förskolan.

Så tänk alla att detta är 2001 och nu 2019 skulle dessa föreläsningar vara lika aktuella. Mången gång så är vi fortfarande i starten av detta arbete men många, många förskolor har tagit ett samlat grepp om utbildningen och vandrat denna vägen. De arbetar fullt ut med ett ”Reggio Emilia inspirerat arbetssätt”. Fast det viktigaste som jag tror många missar, det är den uppfattningen som jag har, är att man precis som jag beskrev i början förändrar på ytan såsom vi gjorde med att vi arbetade på med barnens inflytande och delaktighet, i projektform och dokumenterade mera men VARFÖR vi gjorde det och utifrån VILKEN GRUND vi gjorde det, det visste inte vi i alla fall. Vet alla vilken kunskapssyn de baserar sin utbildning och undervisning på? Vet man vilken lärandesyn man har? Har vi pratat om vilken barnsyn vi har och hur pedagogerna skall agera? Har vi satt ett gemensamt förhållningssätt? Har vi pratat kring vad som ska finnas i våra lärmiljöer? Och när vi har pratat om det har vi tillsammans bestämt hur vi förkroppsligar detta i just vår förskola, i vår utbildning och i vår undervisning? Nja, det tror jag inte alla har och det tänker jag är A och O för min/vår kommande utvecklingsresa. Alla skall vara väl förtrogna med allt detta i sin undervisning och hela utbildningen skall genomsyras av detta.

Till alla dessa kloka kvinnor och en ensam man från 2001 så finns det 2019 en hel flock intelligenta, spännande, kloka människor som krokar i detta med arbetssätt inom undervisningen men även vikten av en organisation som stödjer hela detta arbete. I dag 2019 kan bara jag säga att jag inspireras av Martina Lundström när det gäller att skapa en hållbara organisation, Linda Linder när det gäller lärmiljöer, Erika Kyrk Seger kring digitalisering och digitala verktyg i förskolan men även att lyssna på Josefin Malm och Sofie Källhage i deras Förskolepodden. Jag skulle kunna räkna upp många många fler som är otroligt inspirerande, det finns så många som har så mycket kloka tankar! Jag tänker att nu jäklar ska jag ta tillvara på all den kunskap och kompetens jag har fått ändå sedan 2001 och nu ska jag förkroppsliga denna på resan jag ska göra tillsammans med ett gäng pedagoger i Halmstad kommun. Vi ska kliva på ett utvecklingståg som ska ta med allt detta i bagagevagnen och sedan ska vi använda detta när vi skapar en förskola som är barnens arena! Välkomna att följa denna resa via både bloggen och via mitt Instagram rektorcaroline. All onboard :)!