Det har pratats mycket den senaste tiden om tystnadskultur. För någon vecka sedan lyfte TV4 en ny undersökning som visade att nästan en tredjedel av de anställda i offentlig sektor upplever att de inte kan säga vad de tycker på sin arbetsplats. Att de känner att de måste hålla tyst, anpassa sig och akta sig för att inte sticka ut. När jag hörde det tänkte jag: det här är inte något nytt. Det är bara något som äntligen börjar bli synligt. För den som en gång har upplevt det, känner igen det direkt. Det sitter i kroppen. I tystnaden på möten. I de nervösa skratten. I blickarna som snabbt vänds bort när någon försöker säga något som skaver.

Jag tror att tystnadskultur är ett av de mest förlamande tillstånden en organisation kan befinna sig i. Den äter långsamt upp både mod, kreativitet och mening. Den fungerar som en osynlig struktur, där det inte alltid finns uttalade regler, men där alla ändå vet var gränserna går. Där man vet vad man får säga, och framför allt vad man inte får säga. Det är som ett osynligt kontrakt som styr hur människor tänker, agerar och förhåller sig till varandra. Och det behöver inte ens sägas högt. Kroppen lär sig. Rösten tystnar.

Det som gör fenomenet så komplext är att det ofta lever sida vid sida med vackra ord. Det pratas om öppenhet, högt i tak, delaktighet och tillit. I styrdokument, på arbetsplatsträffar, i policys och handlingsplaner. Men när orden inte följs upp av handling blir de bara kulisser, något man kan gömma sig bakom. Jag tror ibland att det hade varit mer ärligt om man faktiskt sa som det är: här får du tänka och tycka – men bara inom ramen för det här. Det hade åtminstone varit tydligt. För problemet är inte att vi saknar värdegrundsord. Problemet är att vi ofta använder dem för att dölja att vi inte lever efter dem. Den politiska korrektheten blir en form av skydd, en välputsad fasad som signalerar att allt är som det ska. Men under den ytan kan en hel verksamhet kvävas.

Det som skrämmer mig mest är hur snabbt det sprider sig. Hur lätt det är att gå från en kultur av öppenhet till en kultur av försiktighet. Det börjar sällan med att någon säger “du får inte prata”. Det börjar med något mycket mindre. En blick. En suck. En kommentar. Ett möte där någon säger något obekvämt och det blir tyst. Ingen säger emot, men ingen stöttar heller. Det är så den växer – i mellanrummen. I allt det som inte sägs. Och till slut har man lärt sig att det är enklare att vara tyst. Att inte orka ta striden. Att flyga under radarn. Att inte synas för mycket. För det kostar för mycket att stå upp.

Och det är här det blir farligt. För tystnadskultur går ofta hand i hand med härskartekniker. När någon i en ledande position, eller någon med informell makt, använder sig av subtila former av maktutövning – att förminska, ignorera, ta äran eller undanhålla information – så förstärks tystnaden. Den blir som cement. Det är en farlig kombination, för där finns ingen balans längre. Makt utan motröst. Och när människor inte längre vågar säga ifrån, då kan vad som helst normaliseras. Det är så destruktiva miljöer uppstår. Inte över en natt, utan genom hundra små steg i fel riktning.

Jag har ofta tänkt på hur likt det är sekter i det avseendet. Inte för att det handlar om religion eller tro, utan för att mekanismerna är desamma. Man bygger en tydlig ram för vad som är rätt och fel, vad som är “vi” och vad som är “de andra”. Man skapar ett inre språk, en gemenskap, där alla som tänker annorlunda långsamt stöts bort. Och det kanske låter hårt att säga, men jag tror att många arbetsplatser idag bär sektliknande drag. Inte för att någon vill det, utan för att det har blivit så. Man har så starkt behov av att vara enad, att visa en god fasad, att man till slut kväver det som är själva livsnerven i en organisation – olikheten, debatten, friktionen. Det är ju där utvecklingen finns. Det är ju i meningsskiljaktigheterna vi lär oss något.

Jag har läst flera forskningsartiklar som beskriver tystnadskultur som ett organisatoriskt självförsvar. Att det uppstår när ledningen hellre vill upprätthålla bilden av att allt fungerar än att ta i det som skaver. Att man hellre undviker risken att förlora ansiktet än att riskera att vinna ny insikt. Suntarbetsliv skriver om hur organisationer med tystnadskultur ofta vill uppvisa en “god fasad”, och hur det gör att människor till slut internaliserar ett beteende där man varken säger ifrån eller efterfrågar förbättringar. Feelgood beskriver det som en social censur, där normer och maktrelationer avgör vilka röster som får höras och vilka som tystas. Och i TV4:s egen undersökning framkom det att offentlig sektor sticker ut – just för att många upplever att öppenhet predikas, men inte praktiseras.

Det intressanta är att de som lever mitt i kulturen ofta inte ser den. De som går i ledet, som rättar in sig, som säger tack och bock och nickar på rätt ställen – de upplever ofta inte att något är fel. För dem fungerar systemet. Det är först när man börjar ställa frågor, när man utmanar normerna, som man upptäcker hur trångt utrymmet egentligen är. Och när man väl ser det, kan man inte längre blunda. Då känns det i varje möte, i varje mejl, i varje samtal som tystnar lite för snabbt.

Jag tror att vägen ut ur tystnadskultur handlar om två saker: mod och ansvar. Modet att våga prata om det, att våga ställa frågor, att våga vara obekväm. Och ansvaret att skapa förutsättningar för att det ska gå. För det räcker inte att säga att “här har vi högt i tak”. Man måste visa det. Man måste stå kvar när någon säger något obekvämt. Man måste kunna lyssna även när det gör ont. För tillit handlar inte om att alltid vara överens. Det handlar om att veta att jag får vara ärlig utan att bli straffad för det.

Det krävs också en ledning som förstår att tystnad inte är detsamma som samtycke. Bara för att människor inte säger emot betyder det inte att de håller med. Det kan lika gärna betyda att de har gett upp. Och när människor ger upp – då förlorar organisationen sin själ. Det är där engagemanget dör. Där kreativiteten slocknar. Där det mänskliga mötet byts ut mot ett tyst medgivande.

Kanske börjar allt med just det: att börja prata om det. Att våga synliggöra det som känns, men sällan sägs. Att fråga sig själv: på vilket sätt bidrar jag till att tystnaden lever vidare? Och hur kan jag istället bidra till att den bryts?

För i slutändan är det ju så. En kultur är inte något som bara “är”. Den är något vi skapar tillsammans, varje dag. Genom våra samtal, våra blickar, våra ord – och våra tystnader.

Referenser

• TV4 Nyheterna (2024). Tystnadskultur vanligare i offentlig sektor. Hämtad från tv4.se
• Suntarbetsliv (2023). Tystnadskultur: Man vill uppvisa en god fasad. Hämtad från suntarbetsliv.se
• Feelgood (2023). Tystnadskultur – när viktiga röster tystnar på jobbet. Hämtad från feelgood.se
• Publikt (2023). Tystnadskultur kan orsaka stor skada. Hämtad från publikt.se